Prs

Kamerorna slukar mig.
Inga var riktade mot Dean.
Det störde mig och jag måste hålla mig för att inte skrika:
"SLUKA DEAN ISTÄLLET!"
Som tur är kommer vi in i tåget ganska snabbt så jg hinner inte bli arg eller tappa kontrollen.
Mark visar mig till min otroligt stora svit med badrum omklädningsrum och kupé."Middag om en timme!" Säger Mark och lämnar mig.
Jag sar av mig klänning och ställer mig i duschen.
Då kommer tårarna.
Rinner ner i floder.
Min bästa vän hade inte kommit.Hon hade inte kommit.
Jag satte mig ner på det hårda kaklet.
Jag grät nästan för mycket.
Ville inte ta slut.
Men tillslut skärper jag mig. Tvättar håret.
Det skulle säkert vara sista gången jag gjorde det iallafall.
Jag gick ut för att klä på mig. Men så ser jag det.
En ring.
Jag känner igen den.
Det vr min mors.
Jag satte på den.
Det var en smaragd inlindad i rankor.
Jag stirrade ömt på den.
Den sista presenten...

[True Potterhead?x)]

(Förlåt att det tagit lång tid! Har haft en del måsten att göra och det jag skrivit har försvunnit TVÅ GÅNGER, men här är det iaf! ♥)

Vi förs bort mot tåget och jag kan riktigt känna hur kamerorna zoomar in på oss. Mina kinder är fortfarande blöta av tårar och jag får en underlig känsla av att kamerorna gillar det. John, å andra sidan, kollar rakt in i kamerorna utan ett spår av sorg och ger mig ett försmädligt leende när vi går ombord. Som för att säga 'lilla dumma unge, jag är starkare än du'.
Cordelia visar oss till våra rum och förkunnar att hon och mentorerna vil träffa oss vid lunchen. Sedan går hon och jag börjar se mig omkring i mitt tillfälliga hem.
Det är ofantligt, alldeles för stort för lilla mig, men fint är det. Lyxigt och vackert inrett. Jag gillar det. Det ligger vägg i vägg med Johns gemak. Det gillar jag inte.
Jag slänger mig på sängen och stirrar upp i taket. Jag har fortfarande inte riktigt fattat det - jag ska tävla i Hungerspelen. Mitt namn drogs bland tusentals andra och jag ska delta i den här absurda leken som dödar tjugotre barn varje år. Mitt liv varar nog inte så länge till.
"Nu får du ta dig samman", bannar jag mig själv. Jag reser på mig och tvättar bort tårarna, duschar och byter klänningen till en blus och en enkel kjol. Sedan går jag sakta mot lunchvagnen.

[Byter namn på mentorn: Tanya Li]

Maten är helt gudomlig.
Och jag som tyckte att jordgubbar var det.
Där fanns det.
Ris,potatismos,fläsk,tomatsoppa,frukt,chesecake med grädde.
Allt.
Och man kan inte medge att jag väger särkilt mycket.
Så jag åt av allt.
Allt smälte i min mun och jag åt så mycket jag kunde.
Tanya tittade irriterat på mig och Dean.
"Kan ni inte uppföra er? Mark kommer snart!" Säger hon lika irriterat som hon ser ut vara.
Dean som har blivit uppfostrad att beordra och ta beordran lyssnar.
Men inte jag.
Jag ska ändå inte leva skärkilt länge till.
När Mark slutligen kommer är maten nästan slut. Det är bara frukten kvar.
Han svär tyst.
Bankar handen i bordet.

De sitter där allihop. Cordelia försöker prata med John. Jag svär till - han kom före mig. Mentorerna sitter vid andra änden av bordet och jag kollar nervöst på dem.
Nala Ami vann Hungerspelen för bara två år sen och är strax över tjugo idag. Hon sitter och petar surt i maten med sitt svarta hår som en gardin för ansiktet, och tittar inte ens upp när jag kommer.
Humphrey Collins däremot ger mig ett darrigt "Hej Ellie", och vänder sin flackande blick mot mig för ett ögonblick, innan han låter den återgå till John. Han är äldre, nästan 40, och det är ett mysterium hur han lyckades vinna. Det här omaka paret ska tydligen ge oss råd. Lyckat. Verkligen.
Men maten är god. Jag kastar mig över frukten och den lufttorkade skinkan. Min favoriträtt. Och jag äter mycket. De andra tar bara lite grann, till och med John. Sedan sitter vi där, tysta, tills Humphrey tar till orda.
"Jaha", säger han och torkar en sträng av saliv som rinner nerför hakan. "Grattis!" Sedan börjar han skratta ett kluckande skratt och hans grå huvud vippar upp och ner. Cordelia och John ser på honom, hon förbryllat, han med avsmak. Nala säger fortfarande ingenting. Inte jag heller. Hur ska de här två någonsin kunna handleda oss?

"Jaha..... Ehm.... Jag antar att jag måste säga grattis! Det är en stor ära att vara med i Hungerspelen..."
Säger Tanya och jag tittar med avsmak på henne.
Inte direkt en ära precis men jag måste hålla tyst eftersom hon antagligen tror att jag vill vara med eftersom jag var frivillig....
Dean börjar:
"Nej det är ingen ära!"
Tanya ser förbryllat på honom.
"Nähä....."
Efter några sjukt irriterande råd som:
"Håll er vid liv, hitta vatten" som man redan tänkt ut att man ska göra föser Mark in oss i ett rum.
Och med en TV i.

Efter middagen får jag en stor hård klump i magen. Vi ska se på slåttern. Allihop. Alla barn som valdes ut. Däribland min egen slåtter. Jag sjunker ner i en pösig soffa mellan Cordelia och Humphrey, så långt ifrån John som möjligt. Sedan sätter det igång.
Distrikt 1 är som vanligt två frivilliga karriärister. Tjejen är vacker, kanske i sextonårsåldern, med långt blont hår och gröna ögon. Killen är lång och gänglig med ett vinnande leende.
Från distrikt 2 kastar sig en mörkhårig muskulös kille som måste vara typ 18 fram. Han heter Mike och verkar krigisk. Sedan dras det en ung flicka, men hon blir snabbt ersatt.
Och sedan är det vi. Jag knyter nävarna och biter ihop käkarna. Kamerorna zoomar in på mitt ansikte och filmar noggrant min chock när Cordelia ropar ut mitt namn. Jag gömmer ansiktet i händerna, vill inte se mer.
Till slut är vi framme vid distrikt 4 där två frivilliga stiger fram. 5 och 6 minns jag knappt. Från sjuan kommer en stark artonårig tjej som kan bli ett hot. Åtta, nio. Från tian är det två tolvåringar. Elva. En blond tjej är frivillig. Det var nåt nytt. Är hon verkligen så ivrig att vara med? Dessutom dras en kille som verkar vara högt uppsatt på något vis, för folk drar efter andan. Tolv. Två utmärglade ungar som vanligt. Panems vapen, nationalsången och sen är det slut.

Jag bara stirrade på TV:n.
Såg hur den satte igång.
Jag drog efter andan varje gång dom drog ett namn.
Distrikt 1 och Distrikt 2 kommer jag inte ihåg. Eftersom jag hade händerna för ansiktet nästan hela tiden.
Men därimot tian med tolvåringarna och 6 med en otroligt stark tjej.
Men jag drogs bokstavligt talat till TV:n när Distrikt 3 kom upp. Det var nånting med tjejen som ropades upp som var fel.
Juste. Hon tittade skarpt mot två mål.
Sökande med blicken.
Jag granskade henne.
Jag var en god iakttagare och la genast märke till det bruna håret.
Men sen zoomade kamerorna bort och jag kunde inte se mer.
Inte ens när det var våran tur med slåttern...
[FLUUMIGT I NOW

TV'ns skärm blir svart och det är över. Sedan reser sig Nala upp och de börjar gå, en efter en. "Seså, försök att sova, lilla vän", säger Cordelia och lägger en ringprydd hand på min axel. Jag nickar frånvarande men sitter ändå kvar i soffan efter det att alla andra har gått. Tydligen ska vi sova här. Vi i distrikt 3 har mycket kortare väg till huvudstaden än exempelvis distrikt 11 och skulle egentligen kunna vara framme nu, men eftersom arrangörerna vill att alla ska anlända till huvudstaden ungefär samtidigt så ska vi ta en omväg.
Jag stirrar på TV'n. Tänker på alla dessa barn. Frivilliga som inte förstår vad de ger sig in på, som tjejen från elvan. Tolvåringar som dras, som de från tian. Tjugotre av dem - eller jag borde kanske säga oss - kommer att dö. Jag snyftar till. Tänker på min familj. Att jag aldrig riktigt fick säga hejdå till mamma. Lauras och Annes tårar.
Till slut, när det har blivit väldigt sent, går jag till mina rum. Jag har ingenting med mig hemifrån. Ingenting som de kan skicka hem tillsammans med min döda kropp. Tanken får mig att gråta lite till innan jag lägger mig i sängen och omedelbart somnar.

Jag vaknade med ett ryck.
Nån knuffade mig på axeln.
Jag stirrade vilt omkring mig tills jag upptäckte att jag var i min kupé.
Jag blev inte direkt lugnad av det. Jag stirrade tillslut upp på Mark.
"Vad vill du?!" fräste jag.
"Det är frukost!" Sa han kort och gick ut.
Lustigt.
Jag hade inte ens bytt om för natten.
Utan hade samma gråa kläder som igår.
Jag suckade och gick upp. Det här skulle bli en otroligt lång dag.

Jag vaknar tidigt dagen därpå och eftersom det inte direkt finns nåt att göra går jag ut till "vardagsrummet". Jag kastar mig ner i en av sofforna och rycker åt mig en tjock filt. Sedan försöker jag komma underfund med TV:n. Försiktigt trycker jag på knappen det står "On" på och TV:n börjar genast sända. Tyvärr är det slåttern som är på och jag trycker kvickt på en annan knapp. Nu var det inte lika lyckat - skärmen fylls av svart text och ett plågsamt pipande ljud. Jag letar desperat efter en tillbaka-knapp och lyckas komma tillbaka. Till slåttern. Jag försöker med en annan knapp. Funkar inte. Nu är det jag som ropas upp. Det knyter sig i magen.
"Det är ingen ide", hörs en röst bakom mig. "Det är bara slåttern som sänds." Jag rycker till och kollar bakåt. Rösten visar sig tillhöra John. Han verkar ha duschat, för han är blöt i håret, och bytt om har han också. Han ser pigg ut. Jag drar instinktivt i filten för att skyla mig. Han ler ett oförskämt leende. Jag besvarar det inte och han sätter sig objuden ner i en fåtölj. "Ganska tragiskt egentligen, va? Jag menar, det enda man kan se är en massa ungar som dras till ett spel."
Det är egentligen inte roligt, men jag fnissar ändå. "Vet du hur mycket klockan är? Slåttern ger inte direkt någon antydan om det." Jag slår ut med handen mot TV:n.
"Det finns en knapp..." mumlar John och tar fjärrkontrollen. Med några snabba tryck har han lyckats få fram en digital klocka. Den visar 05:48. Ett par timmar kvar till frukost. Jag suckar.
"Jag går och duschar", meddelar jag och han tittar upp. "Försök att sova lite istället. Det blir inte mycket sömn på arenan." Och det har han ju rätt i. Jag gäspar och nickar.
Sedan går det av någon anledning mycket lättare för mig att somna om.
(DET ÄR JÄTTEFÖRSENAT AJM SÅ SÅRI)