En annan syn av slaget [G/PG] [SV]

Jättebra, som vanligt! Mer!

Den är jättejättejättebra! =D
Men ett litet tips! Ny rad varje gång någon pratar så blir texten inte lika kompakt och svår att läsa.

jo, ja vet har skrivit så i word men när jag sen klistrar in de i forumet så blir allt jättekompakt orkar inte ändra allt med ska tänka på de, tack

Okej.
Men... Mer. :3

jobbar på nytt kapitel nu, fyi

Bra!

Härligt!

Before: Jag åker iväg till Istanbul imorrn, kommer hem söndag natt. Tror tyvärr inte det blir mycket mer då. Men har skrivit stolpar och börjat lite smått på nästa kapitel, kan hända att det kommer ut det sista jag gör imorrn. Vi får se!


Kap6.

Tystnad.
”Jag vet att Harry sa åt oss att han skulle göra det här själv, men det måste finnas något vi kan göra.” sa Hermione lite lågmält och tittade på Ron. För en gångs skull kände sig Ron inte ensam längre. Det var inte bara han som var trött på att Harry alltid skulle göra allting själv. Nu var det deras tur.
”Du har rätt… som vanligt…” sa han och smålog, Hermione skrattade till lite. Ron gick fram till henne, drog en slinga hår från hennes ansikte bakom örat och tog sedan hennes hand.
”Nu visar vi vad vi går för.” De båda gick samma väg som Harry hade gått några få minuter tidigare. De var redo för strid.

När de kommer in i Stora salen är allt i full gång igen. De ser inte Harry någonstans. Då, från ingenstans dyker Voldemort upp i mitten av salen. Han glor bort mot ingången där Ron och Hermione står. Ron vänder sig om, bara några få meter bakom dem står han, Harry. Folkmassan mellan Voldemort och Harry rör sig mot väggarna, som vattnet när Moses kom. De enda två som står kvar är Hermione och Ron. Harry ger Ron en stark blick, han förstår och tar tag i Hermiones hand och drar med henne till väggen.

”Är du redo nu, Mr Harry Potter.” sa Voldemort. Harry sa ingenting, han fortsatte sina jämna steg. Voldemort hade även han börjat gå några steg. De stannar. Hermione griper ett hårt tag om Rons hand. Första ljusblixten kommer, och sen är det i full gång. Längst med väggarna står hundratals och bara tittar på. De vet, alla, att det inte är någon idé att ingripa, det kommer inte tillåtas. Harry lyckas få kontrollen, Voldemort kallar till sig två dödsätare som ställer sig snett bakom honom på varsin sida. Harry i sin tur, osäker, tittar bakåt på sina två närmaste vänner. Både Ron och Hermione var redo att hoppa in. Harry nickade. Nu stod de där, snett bakom Harry, på varsin sida. Tre mot tre. Det var nu det skulle börja, på riktigt.


Kap7.

Kap7.
Nu var det återigen så där tyst, spänt. Som om ingen ville börja, man bara väntade på att den andra parten skulle ta första steget. För Harry, Ron och Hermione tog den andra parten första steget. En av Voldemorts dödsätare slängde en grön ljusblixt rakt mot Hermione. Med nöd och näppe lyckades hon väja undan. Ron svarade genom att kasta en röd blixt tillbaka, och så var striderna igång. Hade det varit en vanlig liten duell, där inga dödliga besvärjelser hade kastats hade de mot väggarna stått och skrikit och hejat på sin favorit. Det enda som hördes nu var ljudet av trollstavar som skickade iväg olika färger. Hermione fick in en fullträff på en av dödsätarna som slungades bakåt in i väggen och förblev liggande.
”Nej men, nu är det inte längre rättvist… Vad ska vi göra åt det…?” sa Voldemort slugt medan han skickade iväg en besvärjelse mot Ron som slungade honom bakåt mot stengolvet. Harry och Hermione tittade oroligt bakåt och var redo att springa fram för att se att allt var bra när den starkaste gröna blixt de någonsin sett flög rakt över deras huvuden. De båda vände sig om, och striderna var igång återigen.

Lite då och då tittade Hermione bakom axeln för att se om Ron hade rört sig. Den fjärde gången hon vände sig om såg hon hur han moloket drog sig tillbaka mot väggen där Bill hjälpte honom. Återigen, Harry fick in en träff på den andra dödsätaren. Voldemort började bli irriterad, utan någon kommentar denna gång kastade han en röd blixt rakt mot Hermione som flög ut ur salen och landade medvetslös mot golvet. Harry såg återigen bakåt för att se sin andra bästa vän ligga skadad på det kalla, hårda golvet.
”Helt ensam nu igen, Harry Potter.” sa Voldemort och närmade sig. Samtidigt hade Ron brutit sig loss från Bills genomsökning om hur han mådde och dragit sig bort mot Hermione.

Han försökte och försökte att väcka henne men utan resultat. Ron hade börjat ge upp hoppet när han kände hur kroppen han hade i sin famn började röra sig. Med tårar i ögonen tittade han ner och fann Hermiones ögon som försökte öppna upp sig.
”Ta det bara lugnt, det finns inget vi kan göra nu.” sa Ron och drog handen över hennes hår.

Ett ljud, högre än något som någonsin hörts i Hogwarts. Öronbedövande.

ÅH. MER!

Glöm bara inte M.r.s Weasleys stordåd! =D

Vi vill ha mer.