Doctor Who -PRS med Caty Delacour-

Jag snurrade runt ett varv och slog ut med armarna.
"Det här mina vänner är TARDIS!" sa jag glatt. "Hon kan resa var som helst, NÄR som helst, VAR NÄR som helst, så nu mina vänner... ÅH, hjulet verkar snart igång, Seså ut nu!" sa jag och försökte få ut dem men Alice stod envist kvar.

Alice visste inte varför hon trodde på honom, men det gjorde hon, och en helt ny värld tycktes öppnas för henne. Kanske skämtade han, men i hennes huvud såg hon tusentals scenarion.
Tidresor, framtiden. Dåtiden. Andra världar och platser där människor aldrig varit tidigare.

"Seså, ut nu!" sade han.
Men Alice stod kvar, fortfarande med pennan hårt i handen. Mannen såg förvirrad ut, och det gjorde också Stella, och det såg ut som om hon ville ut så fort som möjligt.
"Sade du, NÄR som helst?" viskade Alice. Hennes ansikte strålade. Det blonda håret hade fallit ur hennes knut och hennes kinder var rosiga från ansträngningen från resan. Hon såg hoppfullt på honom och Stella suckade djupt.

"Japp NÄR som helst, som 1300-talet eller 3070-talet, inga mer frågor UT!" Sa jag och försökte fösa ut dem. Men Alice stod som hyptoniserad. Jag tog fram min 'skruvmejsel' och drog den lite längs med henne upp och ner innan jag konstaterade: "Frisk, lika frisk som mig, som den mest friskna människan på jorden och utomjording i universum ", sa jag.

(Hihi Skruvmejsel x) Det låter så skumt på svenska)

Stella nickade med huvudet mot dörren, försökte visa Alice att det verkligen var dags att gå.
Men Alice ville inte gå, hon ville stanna, och om Alice ville stanna, så gjorde hon det.
Istället för att gå slängde hon sig ner på en vit stol som stod precis bredvid en trappa som gick neråt... hur stor var den här grejen egentligen?

Hon korsade benen och satte armarna i sidorna. Hon log sitt charmigaste leende och såg rakt på honom.
Trots att han såg så ung ut var hans ögon gamla. Alices konstnärshjärna var facinerad.
Han skulle vara ett perfekt motiv.
"Vad tror du om det här." sade hon och lutade sig tillbaka i stolen. "Vi gör en överenskommelse. Du tar mig på en resa..." hon pekade på honom och sen på henne själv. "...och sedan lämnar jag dig och du behöver aldrig se mig igen. Överens?"

Jag kollade på henne.
"EN resa, när sa du vara hemma? Jag an inte garantera att hon kommer hem i tid det har vart lite krångel med henne, tro mig, hon är gammal, men en resa ska väl funka, vart?" Frågade jag och kollade på henne.

Alice bet sig i underläppen, utan att sluta le.
"Hmm..."
Med några dansande steg tog hon sig runt kontrollen, tillslut stannade hon nära honom.
"Överraska mig!" viskade hon och lutade sig mot konsollen med höjda ögonbryn och glatt, retsamt leende.

Hon hade inte förväntat sig att han skulle gå med på det så snabbt, lite svag för damerna verkade han vara. Alice hade lagt märke till att han kallade sin låda för "Hon". Som om den kunde tänka, och det var något speciellt med lådan. Hela tiden som Alice varit inuti den hade hon hört ett hummande läte långt bak i huvudet. Det var ett lugnande läte, och hon kände sig trygg, trots att hon var med en okänd man och inuti en box som var större på insidan.
Hon skrattade till, det var inte direkt det hon förväntat sig när hon vaknade.

Jag flinade, hon ville bli överraskad, jag gissa att hon var en tuffing, eller något i den stilen.
"Jahop, Nu du TARDIS, nu ska det bli roligt", sa jag och tryckte på knapparna innan jag drog ner spaken.

Alice kände hur TARDIS började skaka igen och hon skrattade högt när hon tappade balansen och föll ner på golvet. Hon gled en bit innan hon lyckades resa sig och ställa sig bredvid Stella.
"Vad gör du Alice?" väste Stella. "Jag vill hem!"
"Kom igen! Du kan inte dra dig ur nu!"
"Jag ville inte ens med från början!" protesterade Stella och slog Alice på axeln. Alice lade armen runt hennes axlar.
"Var glad, Stella! Det är ett äventyr."
Stella kunde inte låta bli att småle när hon såg Alices obotliga entusiasm. Inte en tråkig sekund med Alice Ericsson.
TARDIS stannade och Alice hoppade fram till dörren.
"Så när jag öppnar den där kan det finnas vad som helst utanför? Aliens, cyborgs, mumier och grottmän?" frågade hon Doctorn och fingrade på handtaget till den blå dörren.

Jag hörde hennes ord och log, kanske min nya söta kompanjon...
"Men SLUTA!" Fräste jag. "Och om du inte vill upp så blir det... Åh, ser du inget våld behövs", sa jag och vände mig om och såg Alice och Stella stirra på mig som om jag var galen. "Sorry för det men här Alice, kolla ut och säg vad du ser!"

(Har du någon speciell plats planerad eller ska jag fantisera fritt? )