För ditt liv

"Hon låg på marken och jag såg henne först." Han såg sedan på sin kusin med ett hånfullt leende.
"Du kan inte fuska. Inga vapen." Han skrattade innan han skakade på huvudet.
"Nä jag går nu. Ta hand om henne och gör henne redo till mig" Han skrattade lätt och backade lätt ifrån honom.

"Din fegis!" röt Dean.
"Ska du fly igen? Du är lägre stående än en människa!"
Dean drog bak armen, redo att svinga.
"Jag ska se till att du aldrig mer har möjlighet till att springa", morrade han.

<han försvann och dök upp bakom honom.
"Varför så säker att jag skulle fly kära kusin" Han lät sin hand smeka hans kind och skrattade kallt.
"Jag ska bara döda digoch sedan är den här delen och din rikedom min!" Han drog fram ett svärd av svart metall och ställde sig frmför Dean.
"Om jag vinner får jag kvinnan OCH din förmögenhet. Vinner du så drar jag mig till kusten." Han såg mot kvinnan som började röra på sig, nära att vakna.
"Kalla mig inte fegis. Jag är över 10.000 år!"

Dean väste lågt. Han tittade ner på kvinnan och tillbaka på Hugo. Han visste att Hugo hade mer erfarenhet då han var äldre, men om han satsade rätt kunde han vinna.
"Deal", svarade han kort och ställde sig bredbent.
Kvickt som en orm gjorde han ett utfall.
Han låtsades sikta på hans arm, men i sista sekunden väjde han undan och riktade sin hand mot Hugos sida.

Huggo hoppade graciöst åt sidan och såg på honom medan han gjorde ett utfall och lade huvudet på sned.
"Så vad tänker du göra med henne?" Han syfftade på Felicia som vred sig innan hon föll åter ner i dvala.
"Det är inte lika kul om hon vet om oss nu eller hu?!" Han gjorde ett utfall mot hans bröstkorg. Hugos ögon gnistrade av girighet och hat.
"Åhhh jag längtar till att sluka hennes oskyldiga själ!"

Dean slängde sig bakåt i sista sekunden och tog sats mot marken innan han åter igen anföll med svärdet.
Samtidigt drog han fram sin andra hand.
Hugo kunde inte försvara sin armlösa vänstra sida, men han kunde mycket väl väja undan hans attacker.
Det var åtminstone vad Hugo trodde.
När bladet bara var centimeter från Hugos mage gnistrade det till i Deans vänstra hand och en svart låga flammade upp. Dean lät den sprida sig i en cirkel tills den omringade dem och de svarta flammorna fanns på alla sidor.
Nu hade Hugo inget annat väl än att få hans svärd i magen eller kasta sig i hans magiska flammor.

Hugo morrade ilsket och såg på honom.
"Jag ger mig. Du vinner!" Han släppte demonsvärdet och höll upp armen. Demoner kunde inte generera tillbaka sina kroppsdelar om det var ett demonsvärd som tagit dem och det hade hänt.
"Han såg mot flickan och sedan kastade sig in i svärdet med ett öronbedövande skrik.

Dean visade sina tänder i ett grymt leende och tryckte svärdet genom Hugos kropp innan han drog ut det och torkade av blodet med kappan. Han lät sedan både svärdet och lågorna försvinna. Utan att se sig om plockade han sedan upp den ömtåliga människan och bar iväg henne. "Jag hörde att kusten är fin den här tiden på året", sade han högt samtidigt som han lämnade platsen.

Hon droppade av vatten och huttrade svagt medan hennes kind lutade sig mot hans kropp. Svagt gnyende som i smärta vaknade hon upp och blinkade några gånger innan hon återigen slöt ögonen.
Verkade inte höra eller vara medveten om Deans närvaro men kände hur det bultade ilsket i bakhuvudet.
(hoppar till när hon vaknar)
Sakta öppnade hon ögonen och försökte sätta sig upp. Vart var hon? Hon kände inte igen sig. Huvudet var omlindat med bandage och hennes klänning hängde på tork vid en eldstad.
"Hallå?" Rösten var svag och hon försökte ta sig ur sängen.

Clive hyschade kvinnan när hon försökte resa sig upp och knuffade varsamt, men bestämt ner henne igen.
"Fröken behöver vila. När ni känner er bättre har jag förberett ett varmt bad och nya kläder för er", sade han lugnt och tassade ut ur rummet.

Samtidigt satt Dean i sitt rum och funderade.
Varför hade han tagit med människan hem?
Det var illa nog att Clive kände till honom, tänk om hon hade sett något? Kanske det vore bäst att ta bort hennes minnen för säkerhets skull. Nåja, han skulle låta henne återhämta sig och sedan ta reda på om hon visste något till middagen.