Gryffindor Keeper

Tack, haha ♥
Det kommer imorgon eller på lördag. Godnatt

Jättebra!

Jättebra! Du skriver fantastiskt, och jag älskar själva historien!♥ Längtar efter nästa kapitel!!♥

Tänkte bara på en liten grej. Visst gick hon första året sa du? I första kapitlet skulle dom på den första lektionen på året. Hur har hon då hunnit lära sig depulso? Och kärleksdrycken lär dom sig ju inte ens i sjätte årskursen (?) möjligtvis i sjunde. Du skriver jättebra, men dina karaktärer är vetenskapliga genier ifall de lyckas lära sig det där så snabbt!

Bràaaaaaaaa!

Bevakar stenhårt!

Cissy, vrf taggade du inte mig? *tittar förebrående på dig*

Ivf, underbart skrivet (som vanligt) och superbra story!!! Längtar efter nästa kapitel, och bevakar stenhårt!!

Jag skriver om när hon går sitt fjärde år.
Och ja, jag vet att man inte lär sig kärleksdrycken i fjärde året, men nu gör de de! xD



FÖRLÅÅÅT!!♥

Och, jättetack!

It's okay! Jag såg i din andra ff (den som du la ner) att du skulle skriva en ny, så jag letade runt lite i forumet tills jag hittade denna

Ingen orsak!! Just tellin' the truth!♥

Okej, men det är bra att du hittade hit!

Tack igen!♥




Och nu, kommer....


Kapitel tre

Två veckor senare satte det en lapp på anslagstavlan i Slytherins uppehållsrum. På den stod följande:
‘Uttagningar till Slytherins Quidditchlag. lördag den sjuttonde september. Om ni inte äger en egen kvast finns det att låna.’
Jag log, både mitt andra och tredje år hade jag försökt komma med i laget, utan framgång. Men i år tänkte jag komma med. Inget kunde stoppa mig nu! Jag började gå upp mot stora salen, Janice hade gått i förväg eftersom att hon inte orkade med att behöva lyssna på mig när jag babblade om Quidditch. På vägen dit gick jag förbi Sophie, hon gick genom korridoren hand i hand med en rawenclaw-pojke med kolsvart hår och kolsvarta ögon. Det såg ut som att hans ögon nästan endast bestod av pupiller.
“Hej Sophie” sade jag.
Ingen reaktion.
“Soooophie?”
Hon svarade fortfarande inte. Jag skakade på huvudet och skrattade, sen gick jag vidare mot stora salen.

Jag gick långasamt över gräset utanför det stora slottet. I min hand vilade min kvast, en Komet Två-Nittio. Jag hade fått den i julklapp på min födelsedag året innan. Jag försökte gå fortare, men alltid när jag var nervös envisades mina ben med att gå så långsamt de kunde. Nu kunde jag se Quiddtchplanen och bara några sekunder senare befann jag mig på planen bland ungefär tjugofem andra som skulle provspela.
“Tysta allihopa!” ljöd en hög röst över planen.
Alla blev tysta.
“Okej, alla som ska provspela som slagman, ni kan komma fram och provspela först” sade Yale Draper, Slytherinlagets Quiddithkapten.
Fyra pojkar och två flickor med varsin kvast och varsitt slagträ i handen gick fram till Yale. Han förklarade vad de skulle göra och sedan fick de två och två provspela. När de var klara nickade Yale och bad dem att sätta sig och vänta på läktaren. Sedan var det jagarnas tur, min tur.

Jag och sju andra elever, alla lika nervösa, gick fram till Yale och han sade,
“Okej, jag vill att ni flyger upp en bit i luften och sedan kommer jag att ge en av er klonken. Sen kommer jag att ställa mig vid ett av målen och sen får ni försöka göra mål. Har ni förstått?”
Alla nickade.
“Bra”
Yale flög upp i luften och vi andra följde efter. Han flög bort mot planens ena kortsida och ställde sig framför målringarna. En flicka med svart krulligt hår passade klonken till en pojke helt klädd i grönt. Han sköt mot mål, och missade. Sedan försökte de andra eleverna att göra mål, men bara två av dem träffade. Jag befann mig ungefär tjugo meter från målen när jag plötsligt hade klonken i mina händer. Jag lutade mig fram över kvastskaftet och susade i full fart mot målringarna. När jag var bara några få meter ifrån lättade jag greppet om den stora bollen, och kastade. Allt tycktes gå i slow motion, bollen segade sig fram genom den ljumma luften och tyckes aldrig nå målringen jag hade siktat på. Jag tittade på Yale som slängde sig åt höger för att fånga bollen. Men han missade. Klonken åkte rakt in i målet och jag andades ut. Nu skulle jag bara sitta i två timmar på läktaren och vänta på att de andra skulle provspela innan vi fick veta vilka som kommit med i laget.
Två timmar senare hade alla spelat färdigt och Yale bad oss att komma fram till honom på gräsplanen.
“Våra nya slagmän är Tom Fleetwood och Theressa Kimberley”
En pojke med rosa hår och stora tänder och en flicka med
klarblå ögon och svart hår klev fram.
“Vår nya sökare är Ann Howe”
Anne Howe var en andraårselev med otrolig talang och den mest udda klädstil jag någonsin sett.
“Och våra nya jagare är Alisia Blom, Ellie Franklin och…”


Hoppas att ni gillade det!

Yay!! Bäst!!!! Som vanligt!!!!!!!♥