Sista chansen

Odd drömde en väldigt konstig dröm - att han sov på moln. Det konstigaste var dock att det kändes väldigt verkligt. Han slog långsamt upp ögonen, och kände inte alls igen sig. Hans omedelbara slutsats var att han fortfarande drömde, och han vände sig om. Dock ramlade han inte av fängelsebritsen som han brukade göra. Han rullade förvånat ett varv till.
"Det finns ingen risk att du ramlar ur det där sängen", sa plötsligt en röst. Odd slog upp ögonen ordentligt och satte sig upp av ren förvåning.
"Shit", sa han när han såg rummet. Det verkade ha allt han kunde önska sig. Sängen var enorm, och mitt emot hängde en stor tv-skärm. Trots att väggarna hade en ljusgrå tapet, kändes det ändå ingenting som fängelsecellen.
"Shit", sa han igen. Den kroppslösa rösten skrockade.
"Välkommen till ditt nya hem, mr Tannen", sa en röst som Odd nu kände igen som Adams. "Ditt rum är specialdesignat för dig, och har allt du kan behöva"
Odd fortsatte att se sig om medan Adams talade. Mycket riktigt kunde ha se en stor verktygslåda, flera tv-spel, och en stor garderob. Han såg även ett tangentbord som var kopplat till tv:en, säkert skulle han kunna använda dem som en dator.
"Du är fri att röra dig vart du vill i huset. Jag har monterat kameror överallt, så jag kommer ha full koll på vad du och dina huskamrater tar för er. Det är bara i badrummen som det inte sitter några kameror. Jag är inget pervo...", sa Adams och det lät som om han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen.
Odd himlade med ögonen och tänkte på vilken fördel det var för dem att inte ha några kameror i badrummen. Det fanns alltså flera stora blinda fläckar i huset. I slutändan skulle uppfinnaren ångra att han inte var något pervo.
Adams verkade vara klar med sin genomgång, och Odd slängde benen över kanten till sängen. Nu var fråga vad han skulle göra först. Hans mage svarade åt honom genom att kurra högt.
"Vet du vad magen, mat låter som en väldigt bra idé", sa han och klappade sig på sin platta mage. Han kunde undersöka rummet senare, och ta en dusch då och så, men hunger gick alltid före allt.

Det hade inte varit några svårigheter att hitta köket (som för övrigt också var enormt). När han kommit ut från sitt rum hade han bara följt korridoren som ledde honom till en stor svängd trappa som ledder ner till ett stort vardagsrum och köket.
"Mat", sa han hungrigt och öppnade kylskåpet. Det var fullproppat med mat och Odd ögon glittrade av hänförelse. Han plockade på sig en korv som han åt medan han nyfiket öppnade de andra skåpen i köket. Skafferiet var så stort att man kunde gå in i det och Odd nästan sprang in när han såg alla förpackningar med mat, kakor och snacks där inne. Här skulle han verkligen trivas.

Azalea förväntar sig att hennes huvud skulle dunka när hon sakta började vakna till liv. Till hennes lycka var det mörkt. Hon har legat i en cell vars fönster låg precis ovanför hennes säng tillräckligt länge för att veta när det inte kom någon sol eller annat ljus till henne just nu. Hon älskar det. Hon hatade alltid när hon blev väckt av solens första strålar. Små ljus-jävlar alltihop. Hon fick inte täcka fönstret heller, hon gjorde det några dagar i alla fall. Tur att hon aldrig hört att fängelsevakter ska något annat än brutala, då kunde hon också vara det. Så mycket hon kunde alltså innan de satte henne i en underbar isolationscell som åtminstone var mörk på morgonen. Helvete vad hon hatar de moderna husen och faktorn att hennes celldörr hade varit gjort av någon irriterande genomskinlig massa hade inte gjort det bättre. Isolationscellen hade varit svart… svart glass, svart metall… den hade åtminstone varit mörk.

Azalea slår upp ögonen och sätter sig upp på samma gång.
”Jag hörde att du inte var ett fan av solsken”, säger en kroppslös röst och Azalea ler brett.
”Hatar det, månsken också. Man fick fan aldrig sova när det var fullmåne”, svarar Azalea spontant och reser sig ur den onaturligt mjuka sängen. Azalea har ett otroligt bra ögonmått förresten, sängen är bredare än hennes underarm så den är större än britsen hon sovit på förr. Fast hon hade vant sig vid det. Hon har faktiskt ett kasst ögonmått men hon vet att hon är 175 centimeter lång så hon lägger sig ned på golvet på kortsidan av sängen. Den var längre än henne. Stor säng, inget förbannat ljus… verkar vara en bra start på en till dag i fängelset.

Azalea vet att hon fortfarande är i ett fängelse, spelar ingen roll om buren är i platina eller trä; det är fortfarande en bur. En bur hon ska ta sig ut ifrån för att bli fri. Så Azalea reser sig, till slut.

”Väl-”
”Käft, berätta bara vad jag behöver veta. Har inte tid med artigheter”, avbryter Azalea den oönskade rösten. Hon har det bara inte från hans håll. Under tiden som hon säger det börjar hon rycka i lådor och dylikt. Hon öppnar ett skåp och där fanns det en tv som hon inte bryr sig om. Azalea fick nog av elektronik för länge, länge sedan. Rösten försvann, Azalea hade inte lyssnat. Istället har hon hittat smink och erkänner sig besegrad. Det fanns något hon tyckte om åtminstone.
Trots att hon borde vara ovan vid det här laget så lyckas hon med sitt smink… på fjärde försöket innan hon drar ned och letar upp köket. Hon undviker de andra som kommit ut från sina rum… jävla slowbrains.

(Låt inte det här rollet dö! Älskar min karaktär för mycket och tycker det här är en så kul idé, vill fortsätta :3 Så Vildvittra, Aia, Selma... och AlexZz kom igen! )

(Min karaktär har redan vaknat Hade tänkt att alla skulle få skriva sin vakna-del innan vi helt struntade i ordningen ^^)

(I wrote my thing. =) )

"Blått! Freja, kom!" Freja satte sig rakt upp och slog nästan skallen i Frej som stod rakt över henne med håret i en turban av handduk, bar överkropp och blåa byxor på höfterna.
"Allt detta är vårt, vakna sömntuta." han flinade och drog i henne.
"Vad? Va?" Freja ville vända sig om och somna igen i sängen. I sängen? Hon satte sig häftigt upp och såg sig om. De var inte i cellen längre, de var i ett rum med två stora himmelssängar längst var kortända. Rummet var gigantiskt enligt henne och hade allt man kunde tänka sig.
"Wow" fick hon ur sig och lät blicken gå mot sin halvnakna broder.
"Blått?" frågade hon och han nickade.
"Kom." han drog med henne till badrummet och stängde om henne så hon kunde duscha innan färgandet. Äntligen kunde de åter få knallblått hår och inte som den blivit på senaste tiden.
Frej berättade allt vad rösten sagt medans de klädde på sig och torkade det nyfärgade håret. De hade riktigt roligt medans tiden gick. Aldrig förr hade de ägt så fina kläder, haft så fint rum eller något.
"Hungrig?" frågade Freja då de ansåg sig färdiga och gick ut ur rummet för att leta på köket. De hälsar glatt på de som de möter och har en alltigenom oskyldig attityd som många av dem saknade.
Snart finner de köket och de kikar in med ett leende.
"Hej, hej, gissade att det var fler som var hungriga. Man kan ju inte kalla det mat man får när man sitter inne." flinade Freja som följd av Frej går till närmaste kylskåp. Båda var de magra och gängliga, men de var rena från topp till tå.

(De ser ut som de gör på bilden och har de kläderna, bara att Freja är lika lång som Frej och båda har det där magra och gängliga över sig. Som följd av svällt och näringsbrist i livet )

”Oh my god”, utbrast Ave och mer eller mindre dansade runt i rummet som tydligen var hennes. Hon kunde inte tro det. Även ifall det inte var överdrivet stort, sådär lagom som Ave alltid velat ha.
Hon rörde lätt vid först den ena tavlan som prydde väggen och sedan nästa. Ett enormt fönster vette ut emot en underbar sjö. Tanken på at någon kollade på henne gjorde henne inget, allt privatliv hade hon vant sig av i fängelset. Med ett enormt leende kollade hon över hängmattan som hängde i ena hörnet, den enorma spegeln och garderoben. Där fanns allt hon kunnat önska sig. Och det hade inte dröjt länge förrän hon dragit på sig ett par mjuka följsamma byxor som var extremt sköna men samtidigt snygga. Hennes rumpa hade sett fantastisk ut då hon även tagit på sig ett par högklackade skor.
”Oh my god”, utbrast hon ännu en gång då hon hittade en rad med underbara klänningar. Det var som om världen åter igen fick färg efter ha varit så grå och dyster.
Hon kunde inte säga hur länge hon befann sig där inne förrän och begav sig ut ur rummet.

Azalea går in i köket och ser sig om, hon lokaliserar kylskåpet och tar sig över en av köksbänkarna istället för att gå runt. Går lite snabbare och det finner Azalea värde i när hon drar upp kylskåpsdörren. Det sugande ljudet av kylskåpet var extremt välkomnande och Azalea spärrar upp ögonen när hon ser hur mycket mat det faktiskt finns.

Det finns saker hon knappt kommer ihåg därinne, saker som hon vet att hon ätit någon gång. Hon är säker på att den taggiga frukten som ligger på en av hyllorna är slemmig och vit på insidan och hon ryser när hon tänker på att äta den. Alltså... inte speciellt gott om hon får den reaktionen när hon inte ens minns den! Fast hon vill äta den ändå. Istället tar hon ut ett mjölkpaket som nu är hennes innan hon stänger igen kylen och börjar rycka i skåpen. Hon kanske hittar kakor eller något. Ohh, kakor är det bästa som finns.

Julie hade sett ett par blåhåriga personer på vägen mot köket och de hade hälsat på henne. Hon trodde ärligt talat att de endast var en hallucination innan hon såg dem i köket igen. Tillsammans med andra personer.
Hon gick fram till kylskåpet och tog fram några saker som hon skulle använda som pålägg på mackorna. Och juice.
Medan hon förberedde sin... hon insåg att hon inte visste vad klockan var. En måltid var det i alla fall och det var det viktigaste. Medan hon förberedde den så började hennes mage kurra något förskräckligt. Trots det höll hon sig endast till tre mackor.
Hon visste inte ens om hon skulle kunna behålla den lilla måltiden. Förr brukade hon äta som en drottning. Stora måltider av extremt skickliga kockar - bland annat hon själv - men när hon tänkte på all den där maten så var hennes första reflex att springa till toan och spy. Hon skulle inte kunna äta så mycket som förr.
Fängelset hade varit extra hårda mot henne då vakterna trodde att hon dödat två av deras poliskollegor med flit. Visst, hon hade indirekt råkat döda flera personer, men hon hade inte gjort det med flit. Vilket de inte trodde på. Så de älskade att ta ifrån henne hennes mat eller misshandla henne någon gång ibland.
Hon svalde hårt innan hon stirrade på sina enkla mackor och började äta. Sakta, mycket sakta, började hon tugga och sedan svälja. Juicen å andra sidan drack hon något för ivrigt.
Hon vände sig mot de personerna hon såg i köket. "Så... några mördare? Ärligt talat så tror jag för den delen inte att vi får döda varandra heller", sade hon tankfullt medan hon tuggade på en bit av mackan. Hon hoppade upp på bänken, bordet or whatever, och såg sedan på alla. Hon undrade ifall hon ens lät klok med tanke på hennes ordval.
"Vi kanske borde presentera oss? Namn och brott och allt det där?" Hon log faktiskt. Vilket var konstigt, men hon var säker på att hon skulle lyckas ducka för ett slag eller två. Hon hade kunnat göra det förr... Hon började undra ifall det fanns något träningsrum ifall hon ville komma i form igen.

Ljudet av röster ledde Ave till köket. Eller snarare en röst även om det fanns mer än en person där insåg hon då hon vände runt hörnet. De första hennes blick drog sig till var två blåhåriga personer. De var lika som bär.
”Hej allihopa”, sade hon och vinkade glatt något överdrivet glad. Hennes kusin hade alltid sagt att hennes glada humör och oskyldiga utseende fick henne att verka vara just det, oskyldig. Men saken var att hon var glad. För det mesta. Vilket hade irriterat hennes cellkompis något extremt. Det hade inte gjort Ave särskilt mycket, det hade bara resulterat i att hon fått cellen för sig själv varje gång Magda hamnat i isoleringen. Ave flinade stort vid minnet.
”Jag är Ave”, sade Ave då hon hört den unga kvinnas förslag medan hon fortfarande tagit sig fram emot rösterna. ”Eller det är vad jag kallas kanske jag ska säga. Annars går Meave lika bra.” Hon rynkade något på näsan medan hennes blick vandrade över de alla. ”Geez, vad unga ni alla är. Jag menar, jag hade inte förväntat mig det. I alla fall någon som var något äldre.”
Hon satte sig ned bredvid den unga kvinnan som ställt frågan. Själv var hon inte hungrig.
”Jag gillar dina tatueringar. Tror du jag skulle se lika badass ut ifall jag skaffade mig några?” Hon snurrade upp en slinga av sitt hår, som hon låtit ligga utsläppt över axlarna, med sitt pekfinger.
”Jag gillar erat blåa hår, förresten”, tilltalade hon de två med det blåa håret och för en stund försökte föreställa sig själv med blått hår, vilket hon inte kunde innan hon insåg att hon talat utan att låta någon annan få en syl i vädret sedan hon gått över tröskeln. Ett flertal personer hade sagt till henne att hon var alldeles för självupptagen och tillät sig själv att tystna trots att flera ord vilade på hennes tunga. Istället log hon och bet sig hårt i kinden.


[EDIT: AlexZz mall är inte i första inlägget, skulle inte du kunna peta in den där Selma? Pretty please? (a)]