Döda eller bli dödad (prs)

Nicolaus nickade. "Samma kvinna. Samma bror", sade han och såg granskande på henne. "Jag var ett gatubarn tills jag var tolv. Min familj och jag tog oss sedan ombord på en båt, flydde staden och flyttade långt bort. Jag tror min far fick pengarna efter att ha dödat en man, men jag är än idag inte säker. Vi köpte oss lite mark och hade tur. Jorden var bra och vi kunde börja odla. Vi lyckades tjäna större summor på sockerbetor. Den blev vanligare med åren men tills dess hade vi köpt oss större mark och levde bättre än någonsin förr." Han log lätt vid minnena av att vara en ung pojke. Levande, glad, vid liv när han sprang nerför kullarna och kände ruset i kroppen.
"Så, nej. Tiden har inte förändrat mig. En sådan bakgrund sätter sina spår så djupt att hundra år inte ens kan ändra på det. Men, kanske. Kanske en dag."
Han tystnade. Krigen hade förändrat honom lite. Han hade blivit mer vaksam och försiktig. När krig härjade kunde man knäppa någon i huvudet med pistolen och ingen skulle sakna en. Speciellt inte en albino som ansågs vara djävulens avkomma.
Han reste sig och ställde sig bakom henne och såg på spegeln tillsammans med Vanessa. Han tog lätt en klunk av vinet. "Att finna en odödlig har inte varit enkelt för mig", sade han med ett pyttelitet leende. Sedan skakade han på huvudet och satte sig på sin säng igen. "Och att förvandla någon på det där viset har jag inte heller hört talas om tidigare. Kanske är jag en ensamvarg, trots allt."
När hon gick fram till honom började han undra. Kunde han lita på den här kvinnan? Hur skulle allt det här sluta? Varför hade inte dessa frågor kommit till honom lite tidigare?
Han tittade på gardinerna en stund innan han leende såg på Vanessa så att hans huggtänder syntes. "Bara några få vampyrer tillsammans med pedofilerna", flinade han. "Ingen saknar dem och jag har sett till att muta några vakter. Staden kryllar inte precis av vampyrer så jag har svårt att placera vampyrer överallt. Men, i alla fall. Vampyrerna får mat och pedofilerna avrättas utan att någon vet om det. Dessutom är vissa vampyrer inte säkra att ha ute på gatorna ifall vi inte vill börja med häxbränningar igen. Men, milady, det var inte det jag hade menat. Jag menade mer mördare. Kallblodiga mördare som tror att de dödar för ett syfte. Jag brukar döma dem som psykiskt sjuka på ett eller annat vis. Mördare finns det gott om i världen." Sedan svepte han hela glasets innehåll och kände hur han lätt började bli påverkad. Han borde beställa flera flaskor till. Årtionden av drickande höjer ens alkoholtålighet.

Som om Vanessa läst hans tankar gick hon till telefonen för rumsbetjäning och ringde upp flera flaskor vin utav samma modell som den tidigare. Hon log mjukt nästan förundrat och gick åter fram till honom. Hon såg i hans röda ögon och log uppriktigt.
"Jag tycker du inte skall glömma det. Låt inte tiden ändra dig. Det är en mycket fin och stark historia, i att kämpa och nå framgång." sa hon uppriktigt och ställde från sig sitt tomma vinglas.
"Själv är jag uppväxt i en adelsfamilj, i en herrgård med en mängd tjänare. Uppfostrad till en god fru, vilket var min enda uppgift i livet förutom att föda min man barn." sa hon enkelt, men hon mindes inte sin barndom med glädje. Hon hade förvisso allt, men ändå inget. Stålhårda korsetter, stenhård uppfostran och behandlad som intelligens inte förekom hos henne.
"Döm mig inte, jag är inte som jag blev uppfostrad." sa hon och räckte fram sin hand då TVn började spela en gammal vals från hennes ungdom spelades.
"Får jag lov." log hon och skrattade lätt åt hur han gjorde med dem han fångade in.
"Tycker ni är storslagen i ert jobb sir." log hon mjukt, nästan förförande och hennes blå ögon mötte hans röda.

Nicolaus log roat och tog hennes hand. "Ni är fascinerande, milady. Intressant, fascinerande och vacker. Ert intellekt kan jag dock ännu inte döma, så ta det inte som en förolämpning. Man måste ha något att döma utifrån, och hittills har jag inget", förklarade han sig och började föra dansen. Det var av väldigt, väldigt gammal vana då han inte dansat på ett bra tag.
Han försökte komma på något att tala om men visste inte riktigt vad han skulle säga. Behövde han säga något? Han märkte att han var ungefär ett halv huvud längre än henne. Kanske mer, kanske mindre. Han var inte riktigt säker.
"Ni får hemskt gärna följa med på nästa jakt även om det inte riktigt innehåller lika mycket spänning eller kyssar", sade han aningen retsamt. "Om man inte leker med maten, vill säga. Att fånga dem på nattetid efter att de varit på en pub eller liknande är som bäst. Deras blod blir också berusande då", mumlade han och njöt av gamla minnen. Berusningen blev till och med kraftigare än rakt från alkoholen då. Det var förunderligt men gav honom alltid en stor tillfredsställelse.

Vanessa log ljuvt och höll om honom på sedvanligt vis då han förde i dansen. Han var mycket duktig och då hade hon inget emot att han förde.
"Kan säga att ni min herre är mycket vacker med, men på det där spännande farliga viset." log hon en aningen förföriskt och hennes klarblå mötte hans röda ögon. De fördes sakta om i virvlar och Vanessa höjde sakta på ögonbrynet då hon hörde hans ord.
"Spänning och kyssar?" frågade hon och stannade upp dansen, dels för att musiken dog ut och dels för hon ville veta vad han hade i kikaren. De stod oerhört nära varandra och det kändes som någon spänning mellan dem. Eller var det bara hans ord om att jaga? Om alkoholen och det härliga ruset som följde, eller?

Nicolaus höll inte tillbaka sitt leende och kom retsamt ännu närmare. "Om ni inte vill, så klart. Annars kan ni hålla er till människor." Nu borde hon förstå att han syftade på kyssen hon givit människan strax innan de tömt honom på blod. Han borde egentligen ringa någon och få bort den där kroppen innan någon upptäckte något, men det var förmodligen för sent. Han skulle förmodligen få spendera nästa vecka med att studera sitt eget mord.
Han drog in doften av henne och såg medvetet på hennes läppar. "Men, om ni vill så finns jag givetvis här", log han aningen mjukare och såg henne i ögonen.
Tänkte han bli involverad med riktiga känslor? Inte troligt. Skulle han kunna tänka sig att ha roligt med den vackra kvinnan framför honom? Definitivt.
Hon var förmodligen alldeles för blodtörstig för honom egentligen, men det var något endast tiden kunde visa och var det något han hade gott om så var det tid.
Han tog ett steg tillbaka efter att ha varit nära henne lite för länge då dansen var slut. Han bugade sig samtidigt som han tog hennes hand och kysste den. "Ett nöje att få dansa med er, milady. Och jag ser fram emot att få lära känna er bättre." Hans leende kunde definieras som flera saker, vilket var meningen, och han tänkte låta henne definiera "bättre" själv.
Sedan rätade han på sig och väntade nyfiket på hennes svar.

Vanessa log ljuvt men det glimmade till i hennes ögon. Hon antog gärna hans erbjudande. Det var längesedan hon varit med någon senast. De flesta brukade vara människor för dem hade hon kontroll och makt över.
Sviter från hennes barndom och första gifte låg än kvar och hon hade svårt att helt ge sig till någon. Trots allt detta var det något hon ville göra, något i hans röda blick sa henne att han inte skulle skada henne.
Hon tänkte just till att svara då rumservicen knackade på och kom med några par vin till. Vanessa hämtade dem och hällde upp ett varsitt glas innan hon åter kom fram till Nicolaus. Hon gav det ena till honom och tog en klunk innan hon sakta rörde handen längst hans kindben.
"Ni är makalöst fascinerande min herre." nästan viskade hon fram med läpparna nära hans öra.
"Ser fram emot att lära känna dig med." får hon ut i en låg utandning i hans öra.

(Åh! Vad bra! Tänkte precis fixa in vinet själv x3)

Nicolaus hjärta slog aningen mer våldsamt. Precis som innan en spännande jakt.
Han smuttade lätt på vinet innan han lade ifrån sig det. Han visste något som kunde honom att känna sig berusad på ett helt annat vis. Ett mycket bättre vis.
Han grep tag om handen som nyligen rört vid honom och började lätt kyssa henne. "Vad sägs om nu, my lady?" frågade han och han kände hur det pirrade i honom av förväntning. Han var inte alls lika kylig och död som nyss. Vanessas beröring var aningen för mycket. Han hade inte förväntat sig att hans hjärta skulle slå hårdare. Det var inte heller meningen.
Han såg på henne med ögon som inte tillhörde en mördare och tänkte att ifall han någonsin skulle börja förälska sig i henne skulle han åtminstone se till att hon började tro på kärleken.
Han slutade kyssa henne och såg istället på henne i väntan om ett tillstånd. Inte ens förr hade han kunnat tänka sig att pressa en någon till något de inte ville och han tänkte sannerligen inte starta nu.

(Hur tusan översätter man my lady/milady? XD "Min dam"?? Jag kan inte komma på något bra x))

Vanessa ställde sakta undan glaset och förde handen som inte var upptagen i hans över hans rygg. Detta var något nytt, något annorlunda. Här hade hon inte den totala makten och styrde allt som skedde. Hon var heller inte i total underkastelse som enbart låg, fick ta emot slag och allt annat. Nej, han verkade verkligen bry sig om att hon skulle gilla det, att hon skulle ge tillstånd till allt och inte bara ta.
Hon besvarade kyssarna, först en aningen stelt sedan än mer mjukt och villigt. Hon såg in i hans ögon och gav honom tillåtelse, var glad att han frågat.
Han verkade så mycket mjukare och vänligare nu, som en annan själ doldes under ytan. Även hon kände sig förändrad och det skrämde henne. Något djupt inom henne började röra sig, det var skrämmande.

(Min dam låter bra ^^ För hon är ju inte en "ung fröken" heller )

(Då blir det min dam från och med nu känns så himla konstigt att använda engelska uttryck mitt i allt XD)

Hennes beröring hade någon slags makt över honom, samtidigt som de verkade ge honom liv. Det var sannerligen en underlig känsla men när de väl började kyssa varandra drog han sakta med henne bort till sängen som skulle ha varit hans.
Han gav henne makten helt även om han både gav och tog. Han ville att hon skulle vara bekväm. Han ville att hon skulle vara trygg och ifall det betydde att ge henne all makt denna gång så var det ingenting.
"Jag njuter mer än jag borde", skrattade han lätt mot hennes mun. Känslor virvlade runt inom honom tillsammans med ruset från att vara mätt. Han hade haft rätt när han tänkt att detta skulle vara bättre än att dricka vinet. Vilket det sannerligen var.
Nu behövde han bara se till att inte förstöra saker och ting då de var fast i samma rum tills den starka solen försvann bakom molnen igen, vilket verkade ta ett tag. Det borde inte vara alldeles för svårt.

Vanessa skrattade ljuvt och drog honom varsamt ner i sängen med sig över. Hon brukade göra detta med våld, med att visa vem som bestämde. Men hon kände att hon inte ville göra det med honom. Dessutom kunde hon inte döda honom sen om hon ens skulle vilja det? Nej, hon ville inte det och han verkade inte vara som hennes man heller. Hon hade mött ett par vampyrer med under hennes livstid, men alla hade tagit henne med våld och gjort henne illa. Sedan hade hon börjat göra liknande på människor som hon sedan dödade. Hon visste att det varken var bra eller rätt. Men hon var tvungen att få ut det och på något vis blev det så.
Nu satt hon gränsle över honom och såg en aningen osäkert ner på honom. Vad hände nu om hon inte ville göra honom illa? Sakta och försiktigt la hon sina händer över hans bröstkorg och fortsatte kyssas, för det gillade hon och visst var det snällt?