Spring innan de tar dig (Öppet)

Namn:Mina Saw
Ålder:16
Kön:kvinnligt
Utseende:
Utrustning/vapen:en dolk i mora,en pistol
Övrigt:Skulle bli fixad till att planera kriget men nåt gick snett. Hon fick utmärkt hörsel och ett fantastiskt luktsinne. Har redan som 5 åring fått utbildning i gymnastik och är otroligt vig och smidig.Dock fick hon känslor och blev en utmärkt lönnmördare. Hon arbetade åt regeringen ändå tills hon råkade höra ett samtal om att hon var farlig och skulle bli dödad på fläcken. Sedan dess är hon på flykt.
Är bara rädd för en sak:
Eld..
Är kort ungefär 160 cm.

Aravis fingrar på sin silverring hon bär på ena fingret. Hon snurrar den runt, runt, ett tecken på hur nervös hon faktiskt var. Hon visade aldrig sina känslor, inte de svagare då de kunde användas mot henne. Det var sällan något skrämde henne med, hon brukade oftast vara samlad i ett kallt lugn. Men så var det åska, det enda eller bland det enda som satte riktig skräck i henne. Bland de enda som kunde sätta henne helt ur spel och få henne darrande att krypa ihop.
Hon hörde mullret på avstånd och med mörkret kom även regnet. Först några droppar och sedan var det som om himmelen öppnade sig, hällregn var över henne på några minuter och hon behövde skydd. Nu var det inte för regnet utan för åskan som kom allt närmre, som skulle få henne ur spel.
Hon visste att alltför många ville åt henne, antingen ta henne tillfånga eller döda henne. Regeringen ville ha henne infångad och stora affischer med hittelön fanns uppsatta åt befolkningen. Hon gissade att de genmanipulerade ville se henne död. Vad gjorde det att hennes mor och hon var en av de som ville hjälpa dem, ge dem mänskliga rättigheter? Vad hjälpte det att hon varit som en av dem? Gått i deras skola, varit deras kamrat? Även om de utvecklats mycket snabbare än henne och var mycket bättre hade det ändå varit så.
Nej, inget av det spelade någon roll då hon bar på information som enklare skulle få död på dem, självfallet ville de begrava den informationen med henne.

Mall
Namn: Gwendelyn "Gwen" Frost

Ålder: 21 år

Kön: Kvinnligt

Utseende: 160 cm, smal, inte så muskulös och stark som hon skulle vilja, men det har ju inte heller varit hennes främsta uppgift (se nedan). Hon har axellång ljusbrunt halvlockigt hår och violetta ögon. Hennes hy är blek och jämn. Hon ser snäll och oskyldig ut, och inte som en den mördare hon är.
På sig har hon ett par gråa byxor, en svart långärmad tajt polotröja och över det en långärmad grå tröja med huva. Ytterst har hon en svart kappa i funktionstyg som både är vind- och regntätt.

Utrustning/vapen: Förutom kläderna hon har på sig så har hon en ryggsäck med några extra tröjor, lite underkläder och ett par extra byxor. Utöver kläderna har hon lite allt möjligt man kan behöva på en resa; medicin, elddon, rep, en värmebevarande filt, ficklampa som inte behöver batterier, frystorkad kompakt mat, en karta, kikare med mörkerinställning, och lite annat smått och gott. Hon äger inga personliga ägodelar. De vapen hon har är en liten pistol (och extra ammunition) och en smal dolk.

Övrigt: Gwen var en av de genmanipulerade människorna som inte var skapade för slagfältet, utan för att stå bakom och lägga upp strategierna. Hon är otroligt smart, och tänker oftast ett steg längre än de flesta. Hon var en av de främsta i sin klass. Hennes unga och oskyldiga utseende har oftast gjort att folk underskattar henne, men när hon väl öppnar munnen utstrålar hon en kyla likgiltighet som får de flesta att backa undan från henne. Hon saknar medkänsla, och hon mådde alltid som bäst när hennes planer gick som hon ville (vilket var i princip alltid).
Trots att hon var med och planerade de drag som gjordes under kriget, har hon aldrig varit utanför anläggningen. Det var aldrig nödvändigt. Så hon har ingen erfarenhet av den riktiga världen, förutom det hon läst om och sett på kartor och via kameror. Men trots att hon i första hand är en strateg och hjärnan bakom, snarare än musklerna, så har hon en grundläggande utbildning i försvar och vapenhantering, därför var det ingen konst för henne att ta ut sina beskyddare när de vände sig mot henne och fly från anläggningen.

Celaena log upp mot himlen och lät dropparna blöta ner hennes ansikte. Hon placerade sina saker under en näraliggande tall, slet av bandageringen och de yttre lagren av kläder innan hon gick ut på vägen igen och lät dropparna skölja allt blod ifrån henne.
Hon lät stressen rinna med regndropparna och uppskattade ljudet som fyllde hennes annars konstanta tystnad. Hon var tacksam för den lilla "duschen" naturen erbjöd henne. Hon kunde knappt komma in på något hotell på grund av alla sina vapen. Och när de insåg att hon var en av de genmanipulerade försökte alla dumt nog döda henne. När hon försvarade sig själv så fick hon inte ens välja hur hennes kropp skulle reagera. Hon var en utbildad soldat. Redo att attackera när hon var i fara, vare sig hon ville eller inte.
När en blixt lyste upp himlen log hon stort och tog ett djupt andetag. Hon fortsatte att lyssna medan hon började gå runt i regnet och blötte ner sig själv snabbare. Det skulle bli en kall natt, men hon skulle känna sig ren.
Klädd i endast underkläder, linne och byxor gick hon runt på vägen.
Åtminstone tills någon idiot bestämde sig att ställa sig framför henne på vägen och hon genast stannade upp.

Är det min tur?

Om du vill

[Man skriver när man vill och kan.]

Aha! Okej!

Mina sprang. Fort genom dom smala passagerna genom bergen. Det var åska. Åska betyde blixtrar, och blixtrar betyde eld! Hon tog fram ryggsäck med proviant i för att skydda huvudet mot det piskande regnet. Lite längre fram hittade hon en skyddande grotta. Det var kallt Och fuktigt därinne men det gav iallafall skydd förens regnet och framförallt åskan var över. Mina hatade att leva så här, men hon måste. Bara för att överleva det liv hon har.

(Skriver du i jag- form, skriv då gärna med karaktärens namn över inlägget. Det är svårt att minnas karaktärens namn annars )

Aravis hade inte funnit någon annan råd än att krypa ner i ett dike längs en väg och gömma sig under en gran. Hon visste att det inte var det optimala då man skulle ta skydd från åska, men hon hann inte på något bättre innan åskan var över henne. Med ett lågt kvidande höll hon för öronen och kröp samman då första knallen kom. Vattnet från diket sipprade in i de trasiga kängorna och kläderna var våta. Hon såg liten, rädd och miserabel ut. Hon såg verkligen inte ut som den hon var, den vältränade och kloka dotter till modern som jobbade med de genmanipulerade. Dottern som drack en dryck som nästan tog livet av henne, men som överlevde och fick mörkersyn.
Skulle någon komma nu och anfalla, skulle hon inte vara i stånd till att försvara sig. Åskan hade gjort henne handfallen och stel av skräck. Hon kunde inte ens hålla tillbaka ett kvidande då hon hör steg på vägen samtidigt som ännu en knall kommer.

Gwen hade kommit fram till att hon hatade världen utanför. Den var kall, blöt och allmänt ogästvänlig. Trots att hon sett otaliga filmer om hur det var, så hade hon ändå inte varit beredd på det.
Hon satt uppflugen i ett högt träd. Hon hade helst velat söka skydd för ovädret inomhus någonstans, men så fort hon var bland vanliga människor kände de på sig direkt att hon var annorlunda, och snart fattade de att hon var en genmanipulerad. Eller, hon hade egentligen inte varit med några vanliga människor än. Hennes välutvecklade hjärna hade redan kommer till slutsatsen om hur de skulle reagera utan att hon behövde träffa dem.
Så nu satt hon uppflugen i ett träd som bara nätt och jämt höll ute det värsta av regnet. Hon visste att det var farligt att sitta i ett träd under en åskstorm, men hon hade noggrant valt ut trädet om satt i. Det stod flera betydligt högre träd runt om, så risken att blixten skulle slå ner i hennes var väldigt liten. Tillräckligt liten för att hon skulle riskera att sätta sig i det. Hellre det än att sitta på den våta kalla marken, där hon dessutom skulle vara en enklare måltavla.
Trots att hon verkligen avskydde världen utanför så var hon ändå fascinerad av stormen som rasade över henne. Det var en helt annorlunda upplevelse att uppleva det på riktigt än att se det på video. Och trots att hon var frusen, blöt och inte riktigt visste vart hon var på väg så njöt hon av det råa runt henne.