Age of the Dragons (prs)

(Tack och detsamma ♥ Näää det blir jättebra )

Reed lutade sig matt mot en vägg och såg på hur tjejen skyndade iväg för att hämta hjälp. Stanna här, hade hon sagt. Reed skrattade bittert, eller han försökte iallafall skratta men det kom ut som en hostattack. Han förde försiktigt fingrarna till sidan och de blev röda på direkten. Han förbannade tyst sin egen vårdslöshet. Nu när Jack hade blivit attackerad en gång skulle han hedan efter vara på sin vakt. Det skulle bli svårt att döda honom. Hans arbetsgivare skulle inte bli glad. Reed grimaserade. Med sin tur skulle tjejen säkert rapportera stölden av stenen till vaktkaptenen. Med den här skadan skulle han inte kunna ta sig någonstans, men han kunde inte bara sitta här heller. Med hjälp av väggen försökte han ställa sig upp men bara den lilla rörelsen gjorde att svarta prickar dansade i hans synfält. Han föll tillbaka ner på marken och andades tungt.

Sjukvårdaren, en äldre dam, följde genast med Raven ut och de skyndade bort mot mannen. Damen böjde sig ner över den skadade och suckade.
"Ja du, jag tror att det här får bli en tur till sjukstugan", sade damen med en låg röst och försökte få upp mannen på fötter. "Tack för hjälpen raring. Du kan gå nu."
Damen log ett tandlöst leende och Raven började gå hem. Hon försökte att inte titta bakom sig och hon lyckades.

"Raven!", ropade Aaron när Raven närmade sig huset. Han joggade fram till henne. "Var har du varit?"
Raven skakade avfärdande på huvudet.
"Vi tar det sen", mumlade hon, gick in och kastade sig i sängen.

Med den äldre damens hjälp lyckades Reed ta sig hela vägen till sjukstugan innan han kollapsade. Sängen slukade honom med hull och hår och täcket var underbart mjukt. Han kände mörkret pocka på uppmärksamhet, hur det viskade åt honom att sluta ögonen, att ge upp. Han hörde vagt, som från långt bort att någon skrek på hjälp. En plötslig smärta i ansiktet skingrade mörkret och Reed stönade tyst. Det gick upp för honom att någon hade gett honom en örfil. Men örfilen hade önskad effekt. Reed insåg att om han slöt ögonen nu skulle det vara slut med honom, han hade förlorat för mycket blod.
Med en kraftansträngning slog han upp ögonen. Tre kvinnor stod i en halvcirkel runt honom och han blev medveten om att han inte hade någon tröja på sig. Den äldre damen undersökte såret i hans sida och de andra två sjuksköterskorna höll i diverse olika redskap. En av dem tog fram en nål och körde ovarsamt in den i Reeds arm. Världen blev med ens suddig och sedan svaldes Reed av svärta.

(Jag kan inte svara på ett tag, ska vara borta i en vecka utan internet och använder mobilen. Ska svara så fort jag kan när jag kommer hem. Det är bäst om du skulle kunna svara typ en punkt så jag se när jag går in igen. Förlåt för att det här skedde. Kram! )

(Ingen fara alls! Jag antar att du ska på semester så du får ha så roligt! Jag ska på semester nästa vecka, när vi ändå pratar om det, så då kommer inte jag skriva någonting heller )

Raven hade sovit i någon timme när Aaron väckte henne.
"Berätta", mumlade han och log. Raven suckade och berättade allt, om tjuven och slagsmålet. Aaron stirrade intensivt på henne.
"Raven", sade han tyst. "Du får inte ingripa i sådana situationer. Vet du hur illa det hade kunnat sluta?"
Raven reste sig från sängen.
"Men han höll på att dö..", försökte hon men Aaron avbröt henne.
"Jag bryr mig inte."
Raven kände ilskan blossa upp som första vinden i en blåst.
"Du förstår inte!", nu skrek hon. Aaron reste sig också upp.
"Jag försöker bara skydda min otacksamma syster!", röt han. Raven kände tårar i ögonen samtidigt som hon rusade ur huset.

(Tack så mycket, jag hade väldigt roligt! Du får ha det så roligt själv! )

(Tack! Jag hade också väldigt roligt Jag var i London, vart var du?)

När Reed had vaknat efter föregående dags eskapader hade han mötts av smärta i ryggen. Det hade visserligen inte vart helt oväntat men det var inte behagligare för det. Med möda hade han satt sig upp och efter att rummet slutat snurra hade han letat rätt på sin tröja. Han var medveten om att han inte skulle kunna ta sig hem, eller någonstans för den delen med tanke på att rummet vände sig uppochner bara han satte sig upp. Så han tillbringade hela dagen i sängen. Då och då tittade sjuksköterskorna till honom och vid något tillfälle gav de honom lite smaklös frögröt och en skorpa bröd. Men Reed kunde inte sluta tänka på flickan med det röda håret som hade räddat hans liv föregående dag. Han var henne evigt tacksam.

(Jag vill också till london! Var i Sandby (en liten by vid havet på österlen). Har också åkt runt i Europa vilket förkarar varför jag inte har svarat. Föörlåt! ♥)

Raven hade kommit hem först sent på natten när all sov och gett sig av tidigt nästa morgon. Hon hade inget planerat så hon strosade runt på marknaden innan det slog henne att hon kunde besöka mannen hon hade räddat föregående dag. Det var en av sjuksystrarna som tog emot henne.
"Är du här för att besöka din bror?", frågade hon milt med ett leende. Raven blängde på henne.
"Han är inte min bror!", röt hon. Sjuksköterskan nickade chockerat men släppte ändå in Raven. Mannen låg till sängs när hon kom in och hon kunde inte avgöra om han sov eller inte (det får du bestämma).
"H-hej..", mumlade Raven och närmade sig honom även fast hon inte visste om han var vaken. "Jag he-heter Raven."
Raven förbannade sig själv över att hon inte hade sagt något mer välplanerat och klokt.