Prs med pouki

Det känns skönt att han litar på mig och jag gillar hur han håller i mig, hur hans huvud villar på min axel och hur han kramar min arm. Han stannar för att säga tack och åter igen fastnar vi varandras ögon, jag vet inte vad det betyder. Gillar han mig? Skulle han det, han? Vi fortsätter gå och efter en minut eller två är vi framme vid min dörr. Inne i rummet är det förvånansvärt fint, jag brukar ofta ha det rätt stökigt..
"Det bor en annan kille här men han är nästa aldrig här." Säger jag och hjälper Nat att sätta sig på sängen.
Jag går och hämtar lite papper så att han kan torka av blodet.
"Du behöver inte svara om du inte vill, men mobbar ha ofta dig?" Säger jag, sätter mig vid hans sida och ger honom pappret.
Jag känner hur hela jag pirrar av att vara nära honom. Jag försöker lite diskret flytta mig lite närmare honom.

Jag nickar och mumlar ett svagt tack för pappret. Jag torkar bort blodet och stirrar sedan ned på den mörkröda fläcken.
"Han brukar komma några gånger i veckan.", jag tar några få andetag. Min bröstkorg gör ont. Det svider när jag andas. Jag känner hur Auron flyttar sig närmre. Jag har inget emot det. Jag låter mina fingertoppar sakta glida över ett blåmärke på min axel. Grey hade inte tagit i allt han kunde den här gången. Efter det Auron gjort, så är jag inte säker alls. Nästa gång skulle han komma och brutalt misshandla honom. Jag sluter ögonen och faller tillbaka på sängen, bara för att finna ännu mer smärta längre ned på bogen. Jag flämtar till och kurar ihop mig något, armarna om min mage. Försiktigt drar jag upp min tröja, och hoppas att inte Auron har något emot det. Mina ögon spärras upp av det jag ser. Från min bröstkorg till navel är huden blålila från knytnävsslag. Smärtan ilade i kroppen och jag försöker att inte göra ögonkontakt med Auron, vill inte att han ska se smärtan i mina ögon.

Jag ser hur ont han har och jag flyttar mig närmre honom.
"Jag vill inte att du ska se mig som en våldsam människa, jag brukar aldrig använda mig av våld. Men jag bara hatar mobbare som den där killen." Säger jag och försöker le.
Jag tar ett djärvt steg och lägger min hand på hans, den är varm och mjuk. Jag gillar honom verkligen.

När hans hans snuddar vid min tittar jag upp på honom, det är som om smärtan försvinner när han rör vid mig.
"Det gör jag inte..", svarar jag, och försöker le tillbaka. Det var länge sedan jag log, men för första gången på år, känner jag att någon verkligen bryr sig. Jag drar inte bort min hand, istället sätter jag mig upp igen. Jag ignorerar smärtan, och försöker fokusera på de brungröna ögonen.
"Varför... hjälpte du mig? Jag är ingen...", försöker jag, min röst bryter mitt i meningen, men jag vill verkligen veta. Jag är medveten om att vi sitter väldigt nära varandra. Jag låter mitt knä snudda vid hans. En del av mig gillar inte kontakten, men resten ber nästan om mer. Jag lägger mitt huvud något på sned och beundrar hans ansikte. Gillar han mig?

"Jag.." Min röst dör bort, jag är nervös.
"Jag gillar dig." Säger jag och tystnar sedan.
Jag tittar ner i mina knän och jag rodnar.
"Jag vet att jag egentligen inte ska gilla dig, inte så. Men jag kan inte hjälpa det." Jag tystnar igen och tänker på hur pinsam jag måste vara men vad skulle jag ha sagt.
Jag känner hur hans knä rör vid mitt och jag rodnar ännu mer. Jag börjar smått smeka hans hand, bara med tummen fram och tillbaka, jag hoppas att han inte har något emot det.

//Ska vi köra att någon kommer in i rummet så att det blir lite drama?//

Jag blinkar. En gång. Två gånger. Jag är tyst i några sekunder. Mitt hjärta slår mot mina revben. Jag gillar dig.
"Jag gillar dig med.", svarar jag, utan att tänka. Orden liksom flyger ut ur min mun, som ifall det är något jag hållit för mig själv i en alldeles för lång period. När orden lämnat mina läppar, är det som om en tyngd på mina axlar plötsligt lyfts.
Sedan börjar hjärnan arbeta. Varför säger han det? Det slår mig, han måste mena som en vän. Vad tänkta jag, en älskare? Mitt hjärta slår fortfarande hårt i bröstkorgen, skriker om att få komma ut. Jag kan inte dra bort min blick från hans ansikte. Hans varma hand ovanpå min... Jag kan inte låta bli leendet som sprider sig på mina bleka läppar. Mitt ansikte rör sig sakta och stadigare närmare hans. En röst i mitt huvud säger åt mig att sluta, spring därifrån, han kommer göra illa dig. Mitt hjärta ignorerar rösten. Jag särar försiktigt på mina läppar, som om jag är på väg att säga någonting, men ingenting kommer ut.

Han ler, jag ler och jag känner mig varm och glad. Jag ska precis säga något när dörren smälls upp och min rumskompis kommer in, han är en av de populära. Jag tänker att skolan måste ha slutat, hade vi suttit där så länge? Min rumskamrat ställer sig framför oss och inte förrns nu inser jag hur det ser ut, vi sitter supernära varandra och håller händer.
"HEY! Hörni, kolla vad jag har här, ett par bögar." Ropar han ut i korridoren för att kalla hit sitt gäng.
Ja sätter mig normal och släpper Nats hand just när hela gänget kommer in.
"ÅÅÅÅH! Så jävla äckliga!" ropar en och de andra hänger på.
När det bara var en mobbare var jag modig nog men nu var de säkert fem stycken och de skulle lätt slå ner mig. Men jag reser mig upp ändå, det var ett stort misstag. De tar tag i min tröja och slänger ner mig på golvet. När jag ligger ner och är försvarslös börjar de sparka på mig först i magen och sedan mot huvudet. Tårar börjar rinna tyst och långsamt ner för mina kinder.
"Men ååååh! Jävla svagis!" Säger de och sparkar ännu hårdare.

Så fort jag hör röster och inser att människor kommer in i rummet, ser jag hur de går fullt på Auron. Ingen verkar bry sig om mig. Dörren står på glänt. Jag kan komma iväg, det betyder att jag lämnar Auron. Jag biter mig i läppen, ser hur tårar formas i Aurons ögon. Nej, jag tänker inte lämna honom.
Jag sparkar till en av killarna som sparkar honom, träffar det känsligaste området hos en man vilket får honom att vika ihop sig. Det är nu uppmärksamheten dras mot mig också, två av killarna tittar på mig med blickar som skulle kunna mörda. Jag biter mig i läppen, backar några steg. Dörren är fortfarande öppen, Auron skulle kunna ta sig ut.
När den första killen gör ett utfall hoppar jag åt sidan, men lyckas inte riktigt för jag slår axeln i väggen i processen. Jag drar fram rakbladet ur min ficka, den är tillräckligt liten för att man inte ska se den i min hand. Jag vet att jag inte är stark nog för att ta ned dem, och jag vill inte heller behöva ta till mig till våld. Den andra killen är kortare, men har en biffigare kropp. När han hoppar mot mig hinner jag inte reaggera, men jag slår mot hans bröstkorg och ler i mitt huvud när jag känner rakbladet som skär en tunn skråma i hans hud. Han vacklar till, inte riktigt beredd på att bli skadad så enkelt.
"AURON KOM!", ropar jag. Jag knuffar mig förbi killarna, och armbågar den som står böjd över Auron. Jag drar upp honom från golvet och knuffar med handflatorna på hans rygg för att han ska röra på sig.

Jag är nära medvetslöshet men lyckas resa mig upp och vi springer, utan att tänka på att det gör ont. agg hör folk som ropar efter oss i korridorerna men jag bryr mig inte, nu ska vi bara bort. Vi springer ner för trappan och ut på gräsmattan det finns ett skjul inte så långt bort och vi försöker ta oss dit. Nat öppnar dörren och jag går in, de finns inte mycket där inne, några verktyg, ett fönster och en gammal, liten och sliten soffa. Jag sätter mig på den och ber Nat göra det samma, vi får knappt plats, men det går. Jag känner hur mitt ansikte blir ött när tårarna rinner ner, jag är inte van att få stryk, jag har alltid varit något slags mellanting mellan populär och en total nolla. Jag vänder mig mot honom medans jag torkar bort tårarna.
"Tack, tack för att du inte lämnade mig." Viskar jag efter som att jag känner hur min röst börjar brista.
Jag ar min hand, lägger den på hans ansikte och sedan kysser jag honom. Det kändes bara rätt och jag hoppas att han också känner det.

Jag flåsar högt och rör på benen det snabbaste jag kan. Jag känner mig som ett bytesdjur, jagad av de stora blodtörstiga rovdjuren. Jag håller mig något bakom Auron, för att kunna ge honom stöd ifall han skulle snubbla till.
Vi finner oss sedan vid ett skjul. Jag höjer lite förvånande på ögonbrynet, jag har aldrig sett detta skjul förut. Jag tänker inte mer på det dock, det räddade oss. Innan jag sätter mig bredvid honom ser jag till så att dem inte följt efter. Det är tyst utanför. Vi sprang ikapp dem.
"Jag skulle aldrig göra de-", jag öppnar ögonen. Jag känner någonting mjukt på mina bleka kalla läppar. Han kysser mig. Auron, kysser mig. Hans läppar är ovanpå mina. Dom är varma, och får en pirrig känsla att sprida sig i min kropp. Jag blundar, fortsätter att kyssa honom. Jag vill ha mer, hans läppar är så mjuka. Jag har aldrig känt denna beröring förut. Just nu bryr jag mig inte om att detta är fel, det bara, känns så rätt. Försiktigt lutar jag mig bakåt i den lilla soffan, den är tillräckligt lång för att jag skulle kunna ligga raklång med mina 163 cm. Jag drar försiktigt ned Auron för att inte skada honom mer. Jag slutar att kyssa honom och stirrar nu in i hans vackra, mjuka ögon.