Medeltida hemligheter (prs)

Maximillian stirrade. Inte bara på grund av att hon inte ens verkade vimmelkantig, utan även på grund av frågan.
"Kärlek vid första ögonkastet?" mumlade han för sig själv och skakade sedan på huvudet. "Eller, jag menar, både ja och nej. Attraktion är det som är det lätta att finna medan en riktig kärlek... jag tror man känner sig dragen till personen och litar på denne utan att vara medveten om varför och till slut... till slut inser man att det är kärlek", sade han medan han tittade upp mot molnen men rodnade ändå. "Om det håller vill säga. Om det inte håller så kanske det bara var ett misstag. Det är det som är det knepiga med kärlek. Vilken slags kärlek du än syftar på så tror jag att mitt svar i slutändan blir ja även om jag försöker inbilla mig något annat", skrattade han lätt för sig själv och knöt Glimmer vid ett träd. Sedan mötte han Roses blick och kände hur hans dumma, dumma hjärta hoppade över ett slag.

Rose höll blicken riktad mot honom även fast hon kände rodnaden sprida sig över kinderna.
"Ha-.. Har du någonsin drabbats av det?", frågade hon och kände huvudvärken bulta någonstans långt inne i huvudet. Men hon tryckte undan den. Rose mådde så bra här. Sjön gav henne mod. Bakom Maximillian växte det vackra och färgglada blommor. Man kunde nästan tro att sommaren redan var där. Rose hörde fåglarna kvittra och det fick henne att le. Skogen hade vaknat igen.

Maximillian drog ut på svaret genom att gå tillbaka till Zeus och ta ut prinsens svärd. Sedan slog han sig ner bredvid Rose och log.
"O, ja. Det skulle jag nog vilja påstå. Har hjärtat hoppat över några slag så tror jag att det gills som någon slags kärlek. Det klart... ifall hon känner likadant är en gåta endast gudarna kan besvara åt mig", log han emot henne och kunde inte riktigt möta hennes blick. Speciellt inte när det var henne det handlade om. Och vad skulle han göra åt hela Alicia-situationen? Självklart hade han redan en plan och Alicia skulle hälsa på slottet och honom nästa månad, kanske tidigare, för att ge planen en chans. De kunde inte gifta sig med varandra, och det visste de båda två.
"Du då?" undrade han sedan och sneglade upp mot Rose.

Rose blickade ut mot sjön.
"Självfallet. Bar en gång, dock", sade hon och sneglade på honom. "Hur ska man.. Berätta att man gillar någon då?"
Rose saknade verkligen hennes föräldrar. Någon som brydde sig om henne, även fast hon hade gjort något fel. Hon minns den sista tiden innan pappa gick bort. När han var nära Rose försökte han alltid le och spela glad men Rose kunde höra honom gråta på kvällarna. Han berättade alltid om mammas svarta hår och hennes kristallblå ögon. När Rose frågade hur hon gick bort ville han inte svara.
"Snälla Rose, det vet du", löd hans ord. Rose visste men hon vägrade tro på det. Till slut växte hon ifrån den perioden och fick acceptera att hennes moder var borta. Rose tittade ner i marken. Åh mor och far, snälla, kom tillbaka.

Maximilian tänkte på frågan. "Jag vet inte. Jag som kille skulle vänta på att få något klartecken från tjejen först... Jag vill inte att hon ska tro att jag inte respekterar henne. Dessutom så blir det väldigt svårt. Om vi inte håller ihop har jag förstört hennes rykte, medan jag som man fortfarande kan gifta om mig. I ett sådant här samhälle så finns det inget man egentligen kan göra förutom att just... berätta", suckade han. "Kanske kyssa personen. Det är det mest lockande, men som sagt... jag försöker att inte förolämpa kvinnan jag vill gifta mig med", log han och kände hur han lätt rodnade när han såg på Rose.

Kyss honom! Nej, är du galen? Galen? Bara kyss honom! Rose blev smått förvirrad, men fattade ett beslut. Hon vände sig mot Maximillian och tittade djupt in i hans vackra ögon. Rose flyttade sin ena hand lite närmare hans.
"Så du ber mig att kyssa dig?", frågade hon skämtsamt och flinade. Sedan gick allt så fort. Rose pressade sina läppar mot Maximillians. Det kändes så bra, men fortfarande fel. Tänk om han inte ville?

(förlåt för kort men nu får du bestämma hur du vill ha det )

(The star-crossed lovers have always been my favourite x3)

"Ja", hann han bara andas innan han kände Roses läppar mot sina. Han besvarade kyssen, grep tag i hennes hand och drog henne närmare sig.
Han hörde hästarna gnägga och frusta i bakgrunden, han kände prinsens svärd glida nerför hans knä och landa på marken men han brydde sig inte.
Roses kyss gav honom styrka och mod, någon han aldrig känt tidigare när han och Alicias kysstes för att se hur deras liv skulle bli. Han fick inte nog av henne.
Trots det drog han sig undan. "Går jag för fort fram eller vill du fortsätta?" lyckades han få fram mellan sitt flåsande och strök lätt henne om kinden.

Rose log brett mellan kyssarna. Det var hennes första kyss och om det var så kyssar var, ville hon aldrig sluta. När Maximillian drog sig undan var hennes första tanke att hon hade gjort något fel. När hon hörde hans ord kunde hon slappna av.
"Jag älskar dig. Räcker det som svar?", flåsade hon och flyttade sig närmare honom. Hon skulle precis kyssa honom när hon hörde hovar klappra mot marken. Rose kände igen pojken, det var han som kom in i stallet innan.
"Max, du måste.. Men Alicia då?", frågade pojken. Alicia? Rose drog sig undan och stirrade på Maximillian.
"Vem är Alicia?", frågade hon båda.
"Max blivande maka", svarade pojken.

"Max barndoms vän", rättade Maximillian Tobias. "Vi tänker inte gifta oss. Bara om våra liv står på spel, och det har jag förklarat för dig flera gånger", sade han något hotfullt.
"Men..." började Tobias och Maximillian skakade på huvudet och gömde ansiktet i händerna.
"Våra föräldrar beslutade det", försöker Maximillian förklara, nu för Rose. "Jag har redan en plan, du behöver inte oroa dig", försäkrade han henne innan han kastade en mordblick mot Tobias.
"Vad gör du här?"
"Stormen... jag tänkte att du kanske behöver hjälp."
"Slipa svärdet medan Rose och jag talar", svarade han och försökte att inte gnissla tänder.

[Dags för en menings-inlägg nu, mer eller mindre x)]

(Precis xD)

Rose satt som förstelnad.
"Varför berättade du inte?", frågade hon.