PRS med Paulina Black

"Okej, jag förstår. Jag tycker inte heller om skolan. Alla är bara så elaka och dryga hela tiden. Eller så ska man vara tyst och inte saga någonting, men ändå få skitbra betyg. Det finns typ inget mellanting" säger jag och ser på henne.
Hon verkar dock inte riktigt vilja se på mig.
"Asså, bara så att du vet. Om det är något kan du alltid söka upp mig. Bara om du vill, du ska inte känna dig tvingad" säger jag och ler svagt. "Du verkar trevlig, vi kanske skulle kunna gör någon någon gång!"

Så, hon gillar inte skolan. Jag som trodde hon var av den där "snälla-söta-smarta-oskyldiga"-typen. Men tydligen inte. Men oskuld är jag hundra procents säker på att hon är. Det syns.
Jag känner på min ficka. En iPhone 5c. Pappa vet inte om att jag har den. Jag stal den från en telefonaffär för ett halvår sedan. Bara inte Dorotée får reda på att jag stal den. Det kanske skulle ge dåligt intryck.
"Jag tror inte du vill det", svarar jag undvikande, med tanke på pappas varning om att aldrig ta hem tjejer till oss. Han vet om att jag gillar tjejer. Det är något jag ångrar att jag berättade.

"Varför inte? Du verkar trevlig" säger jag med ett leende. "Du kanske kan följa med mig hem idag efter skola. Ingen är hemma".
Jag biter mig löst i läppen. Jag hoppas att hon inte tror att jag flörtar med henne. För det gör jag inte. Eller gör jag? Kanske. Jag vet inte.

"Det var inte så jag menade", muttrar jag men kommer sedan på mig själv. Jag får inte avslöja vad som händer med mig och pappa. Jag får inte. Jag slår huvudet mot någonting hårt i tankarna.
"Det är bara det att..." fortsätter jag. Nej, du får inte avslöja... "Visst", säger jag och försöker att stå emot ett leende, vilket inte fungerar speciellt bra. Jag ler för första gången på säkert fem år, eller mer. Varför?

"Så, ska vi skolka resten av dagen?" Säger jag och blir förvånad över vad jag själv sagt.
Jag ser på Adelle. Hon ser också rätt så förvånad ut.
"Vi kan typ, gå på stan eller något som du tycker är kul" säger jag.

"Visst", svarar jag, lättad. Jag vill ändå inte gå i skolan den här dagen. Men jag visste inte att en sådan som hon kunde skolka bara sådär. Hon verkade så oskyldig.
"Men... shoppa är inte min starka sida", säger jag, men jag ljuger. Jag har inte pengarna. Pappa skulle aldrig ge mig pengar och man kan inte hitta jobb som 16-åring i den här dåliga staden. Eller, det går, men det finns inga bra jobb. Bara typ städa gamla tanters hus eller klippa gräset hos grannarna.

"Det är okej! Vi hittar säkert på något, bara vi kommer ifrån dem här skolan för en gångs skull" säger jag och ställer mig upp snabbt.
Jag ser ner på Adelle och räcker fram handen för att hjälpa henne upp.

Jag ser först lite misstroget på hennes hand, men tvekar inte länge utan tar den bara och reser mig upp. För ett ögonblick lyckas jag fånga hennes blick, men jag vänder mig snabbt bort igen. Jag blir alldeles för generad, jag klarar inte av ögonkontakt så bra. Eller, i vanliga fall går det väl okej - fortfarande jobbigt dock - men den här gången känns det bara konstigt.

Jag börjar gå mot grinden som är gränsen mellan skolområdet och allt annat. Jag har aldrig skolkat för, men hur farligt kommer det vara. Dominique har gjort det för, och varken mamma eller pappa skällde på honom. Och Dominique och jag är ganska lika även om vi inte verkar vara det.

Jag har gjort det här hundratals med gånger förut, så hur farligt kan det vara. Det är inte läskigt för mig, så länge inte pappa ser mig. Då är det kört. Han skulle aldrig låta mig se solljuset igen. Kanske skulle han inte låta mig se någonting alls.
"Vart ska vi gå då?" frågar jag, förvånad över att det är jag som frågar och inte hon.