Courtesy Call [PRS]

Caira reser sig upp, hennes minspel är vårdat men hon måste ha hört att Dominick ska ha ansvarat för kidnappningen. Caira borstar försynt av sig klänningen och använder säkert de få sekunderna till att avgöra hur hon ska hantera situationen. När hon rätar på sig har hon något bestämt över sig.
"Jag ber om ursäkt ifall jag har bristande artighet, men jag är inte skolad i hur tjänare beter sig i erat land, Ers Majestät." Celine är helt säker på att Caira visste exakt... nu hoppades Celine på att undersåtar inte föll på knä egentligen. Kanske Caira faktiskt inte visste? Vilken chock! "Utifall ni skulle behöva finns det ett rum i ordning för er." Celine skannar genast sitt minne efter möjliga rum nära hennes. "Det finns liknande rum för resterande del av din familj men vår kung är inte frisk nog för att ställa allt tillrätta." Fortsätter Caira, vet Caira var far ligger? Är han svårt sjuk?
"Var är f... kungen?" Max har inte lov att benämna kungen som sin far längre... men det tycks vara svårt att komma ur gamla vanor.

(Go wild med vägbeskrivning eller om de bara går dit. It's an old man sorta... yup. cx )

Jag känner hur jag börjar le och skakar på huvudet. "Ingen faller på knä sedan det Gamla blodet. När familjen innan min styrde så styrde de verkligen med järnhand och skräck. Kungarna var brutala och ansågs sig vara viktigare och högre ställda än resten av folket. Folk var tvungna att falla ner på knä, båda knäna, och titta ner medan de talade med kungen. Ett inbördeskrig började, som väntat. Folket vann och det slutade med att min blodslinje blev kung och drottning, blott simpla smeder då. Sedan dess har smideskonsten gått i arv som för att hedra vårt blods minne. Men, sedan dess har ingen fallit på knä. Det anses oftast vara en förolämpning. Man bugar eller niger, och ifall någon i kungafamiljen sitter ner på något annat än en stol eller något annat ordentligt - som jag nyss gjorde -, eller ligger ner i sängen, så förväntar man sig att vi ska ställa oss upp innan personen talar. Folket har lärt sig att man ska förvänta sig det man är värd. Att man inte ska låta sig behandlas som förr. Och en kung eller drottning är bara så mycket som folket låter honom eller henne vara. Vi vet det. Folket vet det. Vår politik är något komplicerad. Och det är därför vi kan vara något blodiga av oss. Vi vill inte att folket ska behöva uppleva samma skräck igen. Lovanía är i en av sina mest fridfulla perioder någonsin, och vi kommer försöka skydda det med våra liv", avslutar jag innan jag inser att vi måste iväg. Så, vi börjar gå, och slott är större än jag minns att de var. Vad gör vi egentligen med allt utrymme på vårt slott? Vi har många hemliga bibliotek och sådant, men bortsett från det då? Vad gör vi av allt utrymme?
När vi är framme vid dörren inser jag att kungen förmodligen hatar mig och att jag borde stanna utanför. Så jag stannar precis framför dörren, tar två steg åt vänster och lutar mig sedan mot väggen i väntan på att Celine och Max ska bli klar där inne. Eller tills det är säkert för mig att komma in.

(Background history for the win )

(I got lost in a game and then I ate food, sorry. ;_

Celine lyssnar, hon känner igen det. Hon har läst det, men med tanke på hur mycket hon läser så är det inte konstigt. Hon har läst om allt ifrån konstiga människor som gömde sig under jorden och har inte synts till sedan dess till stora tyranner långt emot öster som jämnat sitt land med marken för att ha kontroll. Varför de inte slutit fred med Petrovs för länge sedan är ett mysterium för Celine, hennes far har berättat om att något krig påbörjades på grund av resursproblem, den som initierade det var dock Ethereal. De hade brist på... vatten har hon för sig. Hon borde läsa på mer, men hon vill hellre repa mer praktiska erfarenheter.

När de når dörren stannar både Max och Dominick utanför.
"Jag går inte in själv." Svarar Celine och försöker låtsas som ingenting. Hon vill inte veta om hennes far är döende, hon vill inte se det.
"Jag tvivlar på att han vill se de som tydligen 'konspirerat' för att kidnappa dig." Svarar Max.
"Om kungen är döende tvivlar jag på att han bryr sig." Svarar Celine med ett krystat leende, det märks säkerligen. "Dessutom förtjänar han sanningen." Fortsätter hon och missar handtaget till dörren när den börjat skaka. Hon försöker dock dra åt sig handen när hon lägger märke till det.

( https://www.youtube.com/watch?v=SywgDfYoROE )

Jag suckar. Gudarna ska veta att det finns lite jag inte gör för kärleken. "Någon gång måste jag trots allt träffa honom", mumlar jag lågt och ställer mig sedan vid Celines sida. "Du med", lägger jag sedan till och ser rakt in i Maximillians ögon.
Jag hoppas verkligen att jag låter övertalande eller något liknande. Grejen är bara... vi är värdelösa här utanför ändå.
"Snälla, låt oss inte bli mördade", muttrar jag halvt som en bön, halvt på skämt. Min hand sträcker sig mot Celines hand och rör prövande vid den.

Celine tar den, det känns bättre. Hon har en obehaglig känsla i magen, hon kan inte bedöma varför längre. Nervositet och oro troligtvis. Hennes hjärta dundrar i bröstet på henne och hon kan inte hålla fokus på det. Det blir Max som öppnar dörren och kliver in först dock. Som om han vill snabbt bekräfta sanningen så han slipper ta hand om det senare, kanske vill han säga farväl. Förhoppningsvis förstorar de upp det.
"Vad gör du här!?" Utropar den välkända nasala stämman tillhörande deras mor. Det är Max hon talar med för Celine går in efter det. Fast Max svarar inte. Inte först.
"Hur illa är det?" Frågar han istället.
"Du har in..." Hon avslutar inte meningen när hon får syn på Celine och Dominick. "Jag frågade mig själv om ni skulle ta henne som trofé men det verkade lite väl gammalmodigt. Nu tycks ni gå mer på djupet." Det är orden av en bruten kvinna, det syns på henne. Fast hon skulle inte sitta här om kungen var död. Förhoppningsvis.

(You decide how bad it is with him, hon menar att den nya generationen går på djupet genom typ love and feels. Men it's really weird and flummy. xD)

Jag stiger in och bugar. Jag låter henne slänga ur sig sina förolämpningar medan jag höra mina syskons aningen mer färgrika förolämpningar. Jag kan nästan höra tvillingarna när de förhör Celine ifall hon lyckades kidnappa sig med sin "kvinnliga charm".
Sedan rätar jag på mig, fortfarande leende. "Kärleken är ömsesidig, ers höghet. Tro för all del vad ni än vill, men när vi var i skogen så blev vi överfallna och togs sedan till fånga. Med viss svårighet så lyckades jag och Celine samarbeta för att fly, men efteråt så visade det sig att trollkarlen hade makt över nästan hela skogen... Och sedan har vi fortfarande några andra magiska faktorer, men allt har sin egen tidpunkt i livet. Frågan är hur det är med kungen?"

Drottningen tvekar på sina ord, men verkar besluta sig att besvara mig efter att ha fnyst åt mig. "Hans hjärta lider efter årens gång. Och efter all stress med kidnappningen och kungadömets fritid och arv så orkade han inte längre. Han håller på att behandlas just i denna stund medan vi talar. Och nu vill jag..."
"Min syster är redan på väg", försäkrar jag henne. "Jag kan inte representera mitt kungadöme då ni tror jag kidnappat er dotter. Men, låt mig påminna er om att min familj tror att det var ni som kidnappade mig. Det är endast rättvist att båda sidorna samlas innan avtal skrivs på - eller förstörs. Jag hoppas att ni inte har något emot att jag stannar här under tiden?"
Drottningen fnyser ännu en gång och ger sin dotter en blick som förmodligen betyder att de måste prata - nu. Och hennes son kunde hon förmodligen inte ignorera mer om hon så försökte.

[I hope that's okay? x3]

( I said you were to decide and you did. So yes. xD )

"Du är lika bra på att gömma dig som din farfar, egentligen vill du bara gå igenom slottet med det där magiska svärdet i hand, visst?" Frågar hennes mor och tonen är nästan road. Fast inte riktigt. Som om hon försöker ge ljus ut situationen.
"Hur..?" Blir Max förvirrade uttalande och drottningen tar stöd på armbågen och visar en inramad bit glas.
"Ethereal har mer unika fiender än endast de av Lovanía, Celine, sitt." Rösten blir med ens hård och bestämd. "Caira kan visa er vägen till ert ordnade rum, Kronprins." Titel lades ingen vikt vid, men det gjorde ordern. "Maximillian, du vet din plats." Celine släpper försiktigt taget om Dominicks hand, Max försvinner genast ut och Caira kommer in genom dörren som träffad av en blixt.

Jag stelnar till vid hennes ord. Hur kunde hon... Sedan börjar Max tala och jag slappnar av. Jag spelar ett farligt spel.
Caira kommer in och jag lämnar ovilligt Celines sida, men placerar en lätt kyss på hennes huvud först. Kanske för att irritera hennes mor, kanske för att ge henne stöd, eller kanske till och med irritera henne. Varför vet jag inte.
Caira leder upp mig en våning och verkar hela tiden vaksam, försöker smygtitta på mig samtidigt som hon verkligen anstränger sig för att inte göra det. Men till slut talar hon. "Jag hoppas ers kunglighet ursäktar det jag gjorde tidigare. Jag ville inte förolämpa ers kunglighet på något vis."
Jag ler vagt medan jag fortsätter oroa mig om Celine och Maximillian. "Du behöver inte oroa dig. Ifall du hade minsta tvivel ifall jag kidnappade Celine eller inte, vilket du förmodligen hade kanske till och med har, så skulle du inte riskera att hamna på min dåliga sida. Så du ska inte oroa dig om det förflutna."
"Är det inte det förflutna vi alla lever i ändå?" mumlar hon svagt som svar.
Det var säkert inte meningen att jag skulle höra det, men det gjorde jag. "Jo, det gör vi. Men vi försöker arbeta oss fram till framtiden. Denna förlovning skulle äntligen ta det första, ordentliga steget mot en framtid som inte är fylld av vår historia."
"Här är ers kunglighets rum", mumlar hon bara till svar och stannar framför en dörr. Jag suckar.
"Fördömda trollkarl. Det kommer ta en evighet att få tillbaka det lilla förtroendet jag hade i det här landet. Tríwaña betalade i alla fall", fortsätter jag muttra men skakar sedan på huvudet. "Nej, nu tänker jag högt. Tack så hemskt mycket för all hjälp och gästvänligheten ni erbjuder."
"Ers nåd", säger Caira bara och niger innan hon försvinner någon annanstans.

Celine kan känna den lätta kyssen på sitt huvud men eftersom det kommandot hon fått get henne reaktionen av att försöka sluta känna känslor tills hon talat med sin mor. Ethereals diplomati är ett farligt spel till och med mellan familjemedlemmar. Celine var inte ens en mästare på ”spelet” som henne mor är. Fast nu tycktes hennes mor vara otroligt direkt i sina annars väldigt subtila gester och tal.
”Vad är meningen men det här? Det var en politisk överenskommelse som jag antar att ni blivit informerade under er olägliga frånvaro”, säger hennes mor med munnen formad som ett tunt streck.
”Vår vad? Kidnappnings, mor, vi blev kidnappade”, svarar Celine med undertryckt ilska i rösten. ”Kidnappade av en av våra så kallade sagor”, fortsätter hon irriterat med avsmalnade ögon. Hyron var en sagofigur föräldrar skrämt sina barn med, inte en äkta förut levande person.
”En överenskommelse kan ändras”, svarar modern stelt.
”Inte den här, inte längre för då kommer vi falla under Ajax-familjen”, hennes mor reser sig från stolen och går till fönstret istället. ”Ajax kommer slänga in oss i krig med inte bara Lovanía utan alla de länder som ens skulle våga hota oss”, säger Celine och hennes mor fnyser. ”Men om du hellre vill bli det första offret för en krigsherre så varsågod”, Celine vet att hon kan ha gått för långt.
”Hans majestät får se till situationen när han blir bättre”, säger henne mor och vinkar ut henne ur rummet. Celine reser sig och går fram till dörren.
”Vi får hoppas”, svarar hon och lämnar rummet. Hon stänger det och lyckas nästan gömma en djup irriterat suck och börjar gå mot sitt rum. Hon vet inte ens var Dominick är någonstans, det kan vara så att han är i närheten av hennes rum men med hennes konstanta muttrande och mumlande borde han höra om hon går förbi. Fast inte ens hon hänger med på vad hon säger.

Jag sitter lutad mot dörren ett bra tag och bara tänker. Vad kommer ske? Det kan inte utbryta ett krig. Det får inte utbryta ett krig. Och Ajax får inte få mer makt. Hela den här situationen är ett vansinne. Det är ju inte vårt fel att vi blev kidnappade. Tro mig, om jag hade kunnat förhindra det så skulle jag ha gjort så. Det skulle vara mycket lättare. Ett krig skulle definitivt inte hota oss. Om jag inte skulle ha lyckats klanta till saker och ting...
Jag skakar på huvudet och suckar. "Fan", muttrar jag. Det här kan bara inte vara sant.
När jag hör någon muttra utanför dörren tycker jag mig höra Celine så jag öppnar dörren. När jag ser henne så börjar jag le stort och griper försiktigt tag i hennes handled då hon verkar försjunken i tankar och jag inte vill skrämma henne allt för mycket med en kram.
"Vi måste tala", säger jag och gör en gest mot rummet.