Rolla Någon?

Det värsta med slåttern är så klart att man blir utvald till Hungerspelen, men det är en speciell känsla som sprider sig över hela Distrikt 7.
Jag suckar och ber mor att ordna mitt hår i stället.
Hon nynnar svagt på en melodi medans hennes fingrar spinner genom mitt hår.
När hon är klar så kramar jag henne. Det är alltid samma sak. Alltid en ny chans att bli utvald. Risken att överleva är inte direkt stor. Distrikt 7 har inte vunnit på flera år så jag tror inte att det kommer att ske i år heller.
Vi går med dyster stämning bort för att ställa oss vid scenen och få reda på vilka det är i år.
En kvinna, en man.
När vi har fyllt i att vi befinner oss på rätt ställe ställer vi oss till rätta. En hemsk känsla gnager i mig.
Om jag ändå kunde veta vad det betyder...

Jag öppnar sakta ögonen och för en jordgubbe till munnen. Mor kommer snart komma för att säga att det är dags och jag kommer vara tvungen att lämna min bekväma plats vid den soliga stranden för att befinna mig på det lilla vi kallar torg. Egentligen är det mest en mötesplats med affärer i en cirkulär form runt rättens hus. Rättens hus är där man förs in efter blivit utvald men kan också fylla andra syften, i alla fall finns det ett i alla tolv distrikt.
Jag sätter mig lugnt upp och tittar ut över det blänkande vattnet och känslan är majestätisk. Jag skulle bara kunna stoppa tiden nu, jag skulle kunna leva här i detta ögonblick för alltid. Men tyvärr är det inte så det funkar för som jag fruktade hör jag mor komma ut ur bakdörren och jag ställer mig långsamt upp. ''Ta med skålen in är du snäll, gumman'' säger mor och håller upp den mörka ekdörren. Jag tar med den vita porslinsskålen och går in genom den öppna dörren. När jag står i det fint dekorerade köket kramar mor mina axlar och pussar mig på håret innan hon säger att hon har en present som lycka till. Mor tassar iväg och jag sätter mig på en av de tygförsedda stolarna medans jag väntar.
Vi i min familj som egentligen bara innehåller min mor och mig har det bättre än en normal underklassfamilj som nästan hela distriktet består av. Vi har ärvt massa pengar när min mors mor dog och mor själv tjänar mycket på sitt jobb som doktor. Så jag har aldrig behövt ta ut några ransoner för mig och min mamma i tesseras och jag har bara tre lotter i glasklotet med mitt namn på.
Mor kommer efter några minuter tillbaka med ett litet paket inslaget med brunt omslagspapper. Jag ler och tittar på min söta mor medans hon sträcker fram paketet ''Tack'' mumlar jag och drar bit för bit bort omslagspappret. En liten ask i svart sammet visar sig under och jag lägger fingrarna på öppningen. Jag öppnar långsamt asken och flämtar är jag ser innehållet. Det en ett liten halsband i vitguld format som en blomma med äkta diamanter runt, detta skulle kunna ge föda åt en hel familj på flera stycken i månader. Jag hoppar upp och kramar henne och hon håller hårt om mig. Jag släpper efter vad som känns som en evighet taget om mor och hon gör en gest att hon ska sätta på det, jag nickar och hon sätter mjukt den smala kedjan runt min hals. Jag mumlar som förtrollat något att den är jättevacker och jag stryker fingrarna över halsbandet ''Det är dags'' viskar mor och jag andas djupt in och ut. Det kommer gå bra säger jag till mig själv om och om igen medans jag tar på mig de vita silkessandalerna och börjar gå vår väg mot torget.
Vi pratar inte på vägen och det enda som yttras är ett tyst lycka till och en kram från min mors varma famn. Vi blir grupperade i åldersordning av män och kvinnor i vita putsade dräkter som bara ser löjliga ut i min synvinkel. På den provisoriska scenen sitter borgmästaren i svart kostym och bakåtslickat hår, Fnnick Odair som är vinnaren i 65th hungerspelen och är handledare för detta års tribiuter och till sist en kvinna i havsblått hår och matchande klänning som smiter åt om hennes spinkiga, magra kropp. Jag förstår inte hur folk kan tycka det är ens en gnutta vackert. Kvinnan ställer sig upp och påbörjar det årliga talet som alltid, och som alltid är jag inte uppmärksam på talet eftersom att det bara är lögner och bedrägeri. Men snart är allt krånglande klart och den löjliga damen i blått går först mor flickornas glasklot och med spänning blandar hon handen runt alla lapparna. Jag håller andan och väntar på domen.

Jag darrar under talet. Enligt mig är det egentligen onödigt men nu är det så, år efter år så jag har inte så mycket att säga till om.
"Glatt Hungerspel och låt oddsen vara er gynsamma", avslutar en kvinna med en klänning som har samma färg som löven runt omkring hela Distrikt 7.
"Så, som alltid damerna först", säger hon och lägger ett strålande leende på läpparna.
Hon trippar sakta bort till skålen med flickornas namn i.
Hon stoppar sakta ner handen i skålen.
"Lily Vane!" Ropar hon.
En liten flicka med rått färgat hår går med darrande ben fram till scenen.
"Nej, Lily!" Ropar Miranda Vane i min klass.
Miranda hjälpte mig alltid med allting och är inte värd att mista livet i ett fånigt spel.
Dessutom hjälpte hon inte bara mig utan alla!
"Okej, så vi har en frivillig", säger kvinnan med klänningen och ler.
"Nej!", skriker jag.
Alla vänder sig om och stirrar på mig.
Jag känner hur en svag rodnad stiger på mina kinder.
"Jag tar Mirandas plats", säger jag med darrande röst.
"Öh, jaha då får denna... unga modiga kvinna komma upp", säger kvinnan osäkert.
Jag går tyst upp till scenen.
"Ta dig en sista blick på Distrikt 7", säger en liten röst i mitt huvud.
Jag ryser. Dessvärre antar jag att den har rätt. Jag kommer att dö i Hungerspelen...

Jag tittar spänt på medans damen med blått hår tar en lapp men i sista sekund fnittrar retsamt till och väljer en annan lapp längre ner. Jag andas andfått in och ut, in och ut och bannar denna löjliga dam att hon drar upp på ögonblicket. ''Den utvalda är'' säger hon med spänning och drar ut på är i vad som känns som en evighet innan hon säger namnet på den dömda.
Det känns som att jag kar fått ett knytnävsslag rakt i magen för jag tappar chockartat andan och kan inte förmå mig att komma på hur man drar in luft i lungorna. Mina händer darrar och knyts i kramper om klänningsfållen. Jag märker att jag skrynklar det dyra tyget och tar snabbt bort händerna. Kom igen June gå, sätt ena foten framför den andra och fortsätt så tills du kommer till den provisoriska scenen. Jag ger mig en mental örfil och tvingar ner tårarna för att de får absolut inte se mig gråta. Jag går så stadigt jag kan och håller mitt ansiktsuttryck lugnt medans jag slätar ut min vita klänning.
Jag kommer upp och ställer mig bredvid kvinnan i blått och rynkar näsan till lukten av hennes tio ton smink och lika mycket starkt doftande parfym. Jag kan verkligen inte förstå hur detta är attraktivt på något sätt alls.
Det behövs inte frågas om frivilliga eftersom att alla människor är knäpptysta och det säger allt lika tydligt, inger bryr sig nog mycket.
Jag får syn på min mor med tårar i ögonen och känner hur mitt skådespel bryts sönder. En ensam tår rullar ner för min kind men är för avlägsen för att någon ska märka.