<3Snape och Evans<3

här kommer nästa kapitel!!! förlåt för att jag inte skrivit på väldigt länge men jag har haft lite idétorka och inte orkat.

Kapitel 4
Jag hann inte göra en enda rörelse innan Petunia släpade ut mig genom dörren, i en sista sekund innan dörren stängdes kunde jag se hur boken föll ner på golvet men det ljud jag hade väntat på att det skulle åstadkomma kom aldrig. Förvirrad och ganska orolig gick jag nerför trapporna, jag letade desperat för en utväg från att inte följa med när jag kom på det. "Mamma, jag känner mig inte så frisk. Jag tror jag har feber." sa jag med min seriösaste jag är sjuk röst. "Ojdå, kom hit så får jag känna." sa mamma med en bekymrad röst som jag behövde anstränga mig för att inte fnissa åt. Jag klev fram till min mamma eftersom det skulle se konstigt ut om jag vägrade. "Men herregud, du känns helt kokhet, jag tror vi måste stanna hemma idag." bekymrat sträckte jag upp handen mot pannan och precis som mamma hade sagt så brände jag mig nästan. "Nej, åk ni, så sjuk är jag inte. Jag kommer ändå bara att sova." mamma vände blicken mot min pappa och han gjorde en liten nick med huvudet. "Okej, du får stanna hemma själv, men se till att vila." jag märkte att hon tvekade lite men nu fanns det ingen återvändo. "När kommer ni hem sen då?" "Det blir nog runt klockan tre, skulle jag tro. Gå upp och lägg dig nu så ses vi sen." Jag gick uppför trapporna och la mig på min säng, jag hörde hur dörren stängdes och jag satte mig upp, kände på min panna och den var något kallare en mina händer som vanligt.

Hoppas ni gillade det, ska försöka lägga upp lite oftare så att ni inte behöver vänta så länge♥

Awesome!!!
Varför var hon så varm?
Haha, jättebra kapitel. Du skriver bra. Det är spännande och man längtar bara efter meeeeeer.

Jätte bra!!!!!!

Azum! Underbart! Fantastiskt! Jättebra! Super!

Skriv mer pleeeeeeeeeeease!!!!!!!!!!

Tack för alla fina kommentarer!
Hade tänkt skriva igår men jag skulle gå på min kusins studentfest och då hann jag inte, bara för det så får ni ett lite längre kapitel än vanligt

Kapitel 5
Jag gick ner för trapporna igen när jag hade försäkrat mig om att de hade åkt iväg, det kändes så konstigt att vara helt ensam i huset så jag skyndade med att sätta på mina skor och klev ut genom dörren. När jag hade skuttat fram till lekplatsen fanns ingen där, jag satte mig besviket på en av gungorna, jag kunde lika gärna ha följt med till parken istället för att vara med någon som inte ens är här. Det hördes ett ljud och mina tankar upphörde, jag vände mig om och hoppade till av förvåning när pojken jag hade träffat bara stod någon meter ifrån mig. Jag gav honom ett litet leende och jag såg hur han rodnade lite, för att bryta situationen nickade jag mot gungan bredvid och han satte sig där. Vi satt tysta en stund och jag kom inte på vad jag skulle säga, "Hur är det?" lättnaden spred sig inom mig för att jag inte hade behövt starta ett samtal. "Bra, tror jag. Hur mår du då?" "Bra, mina föräldrar bråkar som vanligt så det är skönt att slippa dem ett tag." "Vad jobbigt, föresten vad heter du? Jag glömde fråga förut." Jag såg in i hans ögon, de var fina men mörka, det kändes som om jag aldrig skulle kunna släppa hans blick men som tur var tittade han neråt efter några sekunder. "Jag heter Severus, jag gillar egentligen inte det namnet." "Jag heter Lily, Lily Evans." sa jag lite blygt. " Det är ett fint namn." jag blev lite varm inombords och kunde inte låta bli att säga "Ditt namn är finare, du passar bra i det!" "Tack, men du har finast namn."
Efter att vi diskuterat vem som hade finast namn ett tag började vi båda skratta, jag började springa mot gräset vid en sjö och la mig ner. Severus la sig bredvid mig, jag tänkte om jag kunde komma på ett bra smeknamn åt honom, Severus var så långt. "Du, kan inte jag få kalla dig Sev?" jag kände hur jag rodnade lite "Visst, jag gillar det men jag tror jag fortsätter att kalla dig Lily." jag började skratta lite, det låg en liten kvist på marken och jag koncentrerade mig på hur det skulle vara om den började sväva. Den började, precis som jag tänkt mig, sväva. Jag satte mig upp, rädd för att den skulle anfalla, men så fort jag slutade tänka på den ramlade den ner på marken. "Jag måste nog gå hem nu." sa Sev. "Varför det?" "Jag måste bara." han reste sig upp och gick därifrån, jag tittade efter honom. Han vände sig om och ropade efter mig "Det är något speciellt med dig, Lily Evans!"

Super!

Bästa kapitlet hittills
! Awesome.
Längtrar efter meeeraaaa!

BRA! MEGA BRA!

Hej!! Tack för alla superfina kommentarer det blir så mycket roligare att skriva då♥ ska bara säga att vi ska på klassresa imorgon och vi kommer hem på onsdag så jag ska försöka få ihop ett kapitel på torsdag, det är ganska sent nu men bara så att ni vet varför det inte kommer på ett tag

Okej.
Längtar super mycket!
♥