Ghost Hour [Rollspel]

Jag förstår definitivt om det blir för många, jag tänkte bara att jag skulle fråga för att det lät som ett så grymt koncept med det hela! ♥ :-D

It's a-okay. Det är kul med nya rollare anyway. ^^ (för mig då, har varit borta i typ ett halvår... haha. ^^)

Fellrendión
Ugh, förstår vad du menar. Dx Jag kan föreslå http://www.behindthename.com/random/ man kan få några awesome namn därifrån.

Är det dags att börja snart *excited face* det här är mitt första rollspel eeeek so excited, skriver dock väldigt mycket ff så detta ska bli jätte kul (hur kul är det att vara instängd i ett spökhus?) anyways vart jag ville komma med detta var, när börjar vi? ♥

Så fort Sunflower har gjort sin mall. Det kommer gå bra, rollspel är inte så annorlunda från att skriva fanfics anyway. Förutom att man bara har en karaktär att styra liksom.

Låter bra ♥

TACK för att jag så spontant får hoppa in! ♥ Här kommer min mall!

Namn: Coy Devereaux
Ålder: 17
Utseende: Han har klarblå ögon som är hans tydligaste drag när man kollar på honom, en varmt brun hudfärg med mörkbrunt, lockigt hår som nästan når ned till ögonbrynen på honom. Cirka 180 cm lång, skarp käklinje, tanig kroppsform.
Familj&Bakgrund: Coy har bott med sin mamma och hennes man sedan han föddes. Hans pappa har han aldrig hört av. För 8 år sedan fick han en lillasyster, som har varit det enda han värdesätter. Kort efter att lillasystern föddes lämnade deras mors dåvarande man dem, och hon föll in i en djup depression. Mannen var den som hade försörjt dem till mestadels, men han var aldrig riktigt en man som kom nära Coy. Deras mamma hade inte ett jobb, hon hade bara skött hushållet. Nu gjorde hon knappt det längre och för 3 år sedan tog hon tillslut sitt liv. Sedan dess har Coy fått ta på sig alla slags jobb han har kunnat för att försörja och ta hand om sin lillasyster. Då han ännu inte är 18, har det här varit ett stort ansvar för honom att ta på sig. Men han gör allt han kan för att hålla sig vid liv och hålla sin syster borta från all fara han själv måste utsätta sig för varje dag.
Övrigt: Han är ifrån Frankrike, men talar flytande Engelska och Svenska trots det. Han gör allt han kan för att klara sig i skolan, det går dock väldigt dåligt då han har så mycket annat att sköta.

Snyggt! Då börjar jag! Hah.

--

Glenn blinkar om och om igen för att försöka se något klart, han ser ingenting. Varför ser han ingenting? Han drar upp handen till ansiktet och känner inte av några glasögon på näsryggen. Han skakar på huvudet och börjat leta i sina fickor, han har inte sin jacka på sig längre. Var är den? Reuben kommer bli tokig om han kommer hem utan jackan, den var dyr. Glenn hittar inte glasögonen i fickorna. Han kan inte se någonting och det är mörkt i rummet han är i. Vad sitter han i? Glenn ruskar våldsamt på huvudet för att försöka vakna upp ordentligt och sväljer. Hans hals är torr.

Glenn tar sig upp från stolen men fryser mitt i när ljudet av klackar plötsligt ekar i mörkret. Viskande börjar i ett av de mörka hörnen. Ett mumlande som Glenn inte kan räta ut och göra förståeligt. Glenn tar ett trevande steg framåt och försöker känna sig fram i mörkret så gott det går när en välkänd bitter doft slår emot honom. Det är hans pappas billiga parfym. Glenn står still igen, han vill inte röra sig. Han kan inte vara hemma.
"Jag har ingen son." Den förvrängda rösten är så nära att Glenn hoppar till och rakt in i en möbel på hans vänstra sida. Glenn slår hårt i knät och biter sig själv i läppen för att inte skrika rakt ut. "Det går bra för Autumn... Glenn? Jag känner inte honom längre." Den giftiga rösten liknar hans mors. Glenn var inte beredd, varför?

Hans tankar blir avbrutna av snyftningar och snörvlande.
"Varför? Varför skulle du göra så mot oss?" Det var helt säkert hans mamma. Vad pratar hon om?
"V... Vad pratar du om?" Frågar Glenn mörkret.
"Vi som trodde att du älskade oss, men så gör du såhär." Fortsätter hans mamma obevekligt och Glenns mage knyter sig. Han måste drömma, det låter för mycket som hans drömmar för att det inte ska kunna vara det.

Rödmålade läppar som formar smärtsamma ord eller en grov hand som gång på gång rättar till en skjortas ärmar. Glenns hjärta slår hårdare, han andas plötsligt snabbare, hans ben och armar börjar darra våldsamt och när han försöker svälja klumpen som pressar sig uppåt så kan han inte. Glenn faller på knä och han tittar ned och ser sin mors ikoniska gula högklackade skor framför ögonen innan det blir ljust. Så ljust att Glenn måste stänga ögonen och det formas tårar av chocken... eller av föregående händelser.

När han öppnar ögonen igen kan han utgöra formen av sina glasögon och greppar dem snabbt, med dessa på plats så kan han ta in den totalt okända miljön han hamnat i.

--
Behöver inte vara så här långt... I'm sorry.
Kom på att jag borde säga att man bara har typ med sig kläderna på kroppen och det mest nödvändiga. T.ex. Om din karaktär är diabetiker så har h*n insulin med sig. Mediciner och sådant liksom.

Belle slår upp ögonlocken och möts av mörker. Hon ligger ner, antagligen på en soffa. Hon stryker handen mot den och känner len sammet. Försiktigt sätter hon sig upp och handen far till halsen. Hon förväntar sig att känna pärlornas kalla yta men fingerspetsarna nuddar bara hennes sträva hy. Hon flämtar. Pärlhalsbandet hade kostat henne en förmögenhet.

Hon försöker tvinga ögonen att vänja sig vid mörkret men utan resultat. Plötsligt skär ett skrik genom luften som en kniv. Hon känner igen rösten. Men det kan väl inte vara han? En andra gång når skriket hennes öron, det låter som om det kommer från någon som blir plågad. Nej torterad. En obehaglig känsla börjar växa i bröstet och hon börjar få kväljningar. Då dyker Neal's ansikte upp mitt framför näsan på henne. Hon skriker och backar in i en bokhylla. Tunga läderinbundna böcker faller ner över henne och lämnar en brinnande smärta i huvudet.
"Spöken." hinner hon viska innan ett bländande ljus fyller rummet.

Det ljusa, klingande skrattet väckte henne men istället för att mötas av svagt ljus som hon förväntat sig möttes hon av mörker. Sommaren gjorde att dagarna aldrig blev mörka och för en stund trodde hon att Caroline satt upp mörkläggande gardiner som ett flertal gånger det senaste hyllat och förklarat gjort att hon äntligen kunde sova under sommarmånaderna. Men Maggie hade svårt att tro att ens Caroline skulle kunna inkräkta på hennes privatliv genom att göra det medan hon sov.

Skrattet ljöd igen och det som hon först trott tillhört lilla Leah men då hon skakade sömnen av sig, gnuggade den ur de blå ögonen tvivlade hon. Varför skulle Leah vara ute hos henne, tidigt en onsdagsmorgon?
”Hallå?” sade hon frågande ut i mörkret.
Inte nog med att hon knappt såg alls på det vänstra ögat så hade synen försämrats även på det högra med åren. Och mörkret gjorde det inte bättre. Hon tycktes sig se en liten ljus prick i änden av rummet.
”Är någon där?” frågade hon mörkret igen men möttes åter igen av ett skratt men den här gången var det inte längre ljust och klingande. Den här gången gick det inte att mista för Leahs. Det var rått. Skadeglatt. Kallt. Och det fick en kall ilning att vandra uppför Maggies ryggrad. Hon rös till och håren längst hennes armar reste sig.

”Vem är du?” frågade hon och började treva efter geväret som hon brukade ha under sängen medan hon sov.
”Vem är du?” härmade en lika kall och rå röst som skrattet.
Geväret var inte där det brukade och realisationen kom då hon hörde ljudet av den osäkras. För att i nästa stund pressas emot hennes bakhuvud.
”Sätt dig upp”, sade rösten igen och Maggie som frusit till sten gjorde som den sa. ”Och nu till det roliga.”
Maggie kände hur någon andades precis bredvid hennes hals.
”Alla pengar och smycken befinner sig nere i vardagsrummet”, sade hon fortfarande med en stadig röst trots rädslan. Det fanns något inom henne som vägrade låta den här främlingen som hotade henne med hennes egna gevär att se hur rädd hon var. Hon tänkte inte ge främlingen det nöjet.
”PANG.”

Ljuset tändes. Maggies händer darrade. Bröstet värkte och hon insåg att hon höll andan. Knippade efter luft och föll bakåt på sängen igen, stirrandes upp i taket. Och hon insåg att hon inte längre befann sig i sitt sovrum, eller i hennes egna hem.

(Alex, klistra in Sunflowers mall på första sidan är du vänlig ♥)

Elanor vaknar häftigt upp och sätter sig upp genast. Som vanligt vaknade hon upp från en av sina vanliga mardrömar där Ruby dog på olika blodiga sätt. Hennes hälft, hennes halva jag som hon förlorat i en bilkrasch.
Men något var fel då hon vaknade, hon kände det i var nerv i hela kroppen. Hon slog upp sina ögon och såg sig om, mörker, mörker, mörker, vad var detta? Paniken från mardrömmen stegrades då något kallt och dött tog tag om hennes handled. Elanor skrek till och försökte få av sig det, men det var starkt och det låg i hennes säng.
Detta något höll henne i ett järnhårt grepp och snart som om mörkret skyggat undan en aning såg hon vad det var. Det var Ruby, men inte en levande leende Ruby utan en död. En levande död Ruby, skelettliknande, men hängande ruttnande kött och ett kallt leende.
Elanors skrik går genom märg och ben och hörs lång väg. Hon skriker i ohejdad panik och skräck och kastar sig från sängen, försöker komma undan det vad det än var. Det som kanske var Ruby, det som kanske var något annat.

Hon låg på golvet och det enda i världen hon älskade kastade sig efter i henne. Hon visste att det enda brodern hade i sinnet var att döda. Det var som en av hennes värsta mardrömmar blivit sanna. I panik försöker hon få tag på något att försvara sig med, men visste själv att hon aldrig skulle kunna använda något mot hennes bror.
Hennes gälla skrik började avta till hostningar och flämtningar efter luft.
Hennes bror klättrar över henne och hon var fast, med panik känner hon sig få allt mindre luft. Hennes broder håller upp hennes inhalator för hennes astma och hon ser hans kalla segervissa leende i det döda ansiktet.
"Söker du efter denna syster?" säger han med en kall död stämma.