PRS mellan cool-machoman och cute-tönt

Dave såg hur Tom klädde av Jack och kände hur kinderna hettade, men det var en annan sorts genans den här gången. Han kände sig plötsligt helt nykter och ångesten vällde upp i bröstet. Vad höll de på med egentligen? Kunde detta gillas som sexuella trakasserier?
Nej, Tom hade gått med på det, och dessutom var det kanske ännu värre för Jack. Dave hade dock bara blicken på Tom, tänkte nästan gripa in när han för en millisekund mötte pojkens blick och såg paniken i hans ögon.
Men så var Tom tillbaka på sängen igen och drack snabbt upp det sista i flaskan - hur mycket alkohol tålde hans lilla kropp egentligen? Dave antog att han var rätt full själv, men det första ruset från alkoholen hade lagt sig för honom och han mådde mest dåligt.
När pojken nafsade honom på halsen och pussade honom på kinden växte paniken; herregud, han kunde inte hångla med någon som var så full! Dessutom var allt bara för mycket, för fort och han klarade inte av det.
"Förlåt.." Mumlade han och satte händerna på Toms axlar, sköt honom ifrån sig och reste sig upp ur sängen. Hans ben kändes ostadiga när han tog sig ut ur stugan och satte sig på bron.
Han var så full av förvirrade känslor och alkohol att han inte ens kunde formulera en sammanhängande tanke, han bara satt där och andades.

(Inte det du trodde skulle hända kanske, men nu kan ju Tom få ångest för att Dave "dissade" honom också och typ undvika honom och så ^3^)

Tom mötte chockat Daves blick när han sköt bort honom, och kände hur ögonen tårades. Hade han gjort något fel?
Det hade ju sett ut innan som att han tyckte att det var okej med hans närhet, men hade han gått för långt nu? Skulle han hata honom nu?
När han gick ut torkade han ilsket bort tårarna, kollade på de andra. Jack hade somnat och snarkade högt, Jason höll på att förbereda sig för sängen. Scott och Kyle kollade igenom sina väskor. "Alkoholen är sluuut." sluddrade Scott, och Tom nickade bara. "Jag tänker sova nu." mumlade han, men de andra lyssnade inte. Han ställde sig upp, tog fram sin väska och tog upp en tröja. Han tog av sig till kalsongerna och tog på sig tröjan, la sig ner i sängen. Han hörde hur Scott och Kyle prata, även om han inte förstod hälften av vad de sa då de var så fulla att de inte ens pratade tydligt. Han stirrade in i väggen under tystnad, tankarna var så många. Tillslut hörde han hur Scott reste sig upp och vinglade fram till strömknappen, och under vägen så slog han tydligen i något så att han svor till. Kyle skrattade högt, innan mörkret la sig även inne i baracken. Snart sov även Kyle och Scott djupt, och då kunde han släppa allt - sorgen, ångesten, ilskan. Även om han försökte så gott han kunde att hålla det inne, så grät han sig själv till sömns.

Nästa morgon vaknade han i panik då den ljudliga klockan ljöd över hela lägret. Han satte sig plötsligt upp, kände hur huvudvärken dunkade i skallen. Han rynkade på pannan gnuggade sig själv på tinningen. De andra hade redan börjat klä på sig men han låg fortfarande kvar i sängen. Det var tyst, inte lika livfullt som igår kväll, men då hade de varit fulla och nu hade nog de flesta baksmälla. Tom reste sig upp, tog av sig sin tröja och bytte om till sin uniform. Han tog sedan upp sin tandkräm och tandborste ur väskan, gick till den lilla toaletten som fanns inne i baracken. Under tiden han borstade tänderna så studerade han sig själv i spegeln - ringarna var djupa under ögonen och ögonen rödgråtna. Han borstade klart och sköljde vasken och munnen. Han gick sedan tillbaks in i den lilla "sovsalen", la tillbaka sina grejer i väskan. När han gick mot dörren och var på väg ut kände han hur han fick en hård spark i ryggen - och föll. Han ramlade först på ansiktet och gled över marken någon meter, skrapade upp både händer och lite utav ansiktet. Han skrek till när någon drog honom i håret, mötte Jacks blick. "Jävla bög." väste han, spottade honom i ansiktet. Han gav ifrån sig ett skrik, hörde hur Kyle och Scott skrattade. Jack släppte honom och gick sedan iväg. Han lade försiktigt ner sitt ansikte på marken igen, kände hur tårarna började rinna.

Dave hade inte gått in i stugan igen. Han hade suttit kvar på bron och slumrat, vandrat omkring i området och känt hur fyllan långsamt övergick till bakfylla. När himlen började ljusna hade han gått ner till träningsområdet och pressat sig ännu hårdare än vanligt.
Han var förbannad på sig själv; för att han hade sårat Tom, för att han hade gått med på att leka sanning eller konsekvens, för att han hade druckit från början. När han började må illa - både av bakfylla och utmattning, antog han - så hade han gått ner till gårdsplanen istället. Även om han såg ut som ett vrak ville han vara först till samlingen.
Några få började droppa in och slängde förstulna blickar på honom, och så plötsligt hörde han ett skrik ljuda över området.
Han kände igen rösten.
Utan ett ord började han springa mot sin stuga och mycket riktigt - där låg Tom på marken. Fan! Han sjönk ner på knä, drog upp pojken i sittande läge och höll om honom hårt. Han tänkte inte, reagerade bara instinktivt. "Herregud, vad har de gjort mot dig?" Mumlade han i Toms hår, satte händerna på pojkens axlar och sköt honom en bit ifrån sig för att kunna granska hans ansikte. Inga blåtiror, ingen sprucken läpp. Dave slappnade av en aning, men höll fortfarande kvar händerna på hans axlar.

Han stönade till när han blev uppdragen, kände hur det blixtrade till i ryggen av smärtan efter sparken. Han lutade försiktigt huvudet mot hans axel, snörvlade till. Det gjorde ont i hela ansiktet, men mest i käken, kinden där han hade skrapat upp ett sår och även ovanför vänster öga där han också fått ett sår. Det brände även i handflatorna av skrapsåren som bildats.
När han sköt bort honom så försökte han undvika hans blickar så mycket han kunde - han ville inte att han skulle se honom gråta och tro att han var svag. Han tog upp ena handen och torkade argt bort sina tårar.
"Varför bryr du dig?" frågade han med en röst tjock av gråt. Han mötte Daves blick och rynkade på pannan. Varför?
Var detta verkligen samma person som puttat bort honom när han tydligen kommit lite för nära, men nu var han helt okej med det? Han sänkte blicken igen, kollade ner på sina händer under tystnad. Han ville inte vara jobbig, han ville inte vara krävande, han ville inte få det att se ut som att han var svag - som att han behövde hjälp hela tiden. Men det kändes bra att någon faktiskt hjälpte honom och verkade bry sig, eller det var i alla fall vad han trodde att Dave gjorde.

(åhh jag skrev ett inlägg men det försvann ;-;; orkar verkligen inte skriva ett nytt just nu, har noll inspiration. Förlåt ♥)

(det e ok, skriv när du har tid och inspiration ♥)

Dave såg på honom med rynkad panna. Det var uppenbart att han var skadad, och ärligt talat var det rätt heartbreaking att se honom kämpa för att visa sig stark.
"Well, jag kan ju inte direkt låta dig ligga kvar här" svarade han lugnt på Toms fråga, även om hans mage knöt sig av ilskan i pojkens röst. Han insåg att han antagligen var arg på honom för att han hade puttat bort honom men han ångrade inget. Eller, inte för att Dave skulle ha något emot att kyssa honom men...
Han skakade av sig tanken och lade armen om Toms midja, reste sig upp och gick mot stugan. Väl inne tryckte han mjukt ner honom på sängen och granskade hans ansikte. Några skrapsår, en lätt svullnad på höger käke, annars verkade han okej. Han var dock väldigt smutsig och lite blodig.
"Det är nog bäst att du tar en dusch" Daves röst var hesare och raspigare än det var tänkt och han harklade sig generat. "eller nåt..."

Ett tyst stön av smärta lämnade hans mun när Dave hjälpte honom upp. Han lade sin arm runt Daves axlar och lutade sig mot honom, men trots det var han tvungen att bita sig i läppen för att inte hålla på och jämra sig hela tiden. Han andades lättat ut när han lades ner på sängen, höll blicken hela tiden Daves ansikte. Hans syn var ganska så suddig på grund av tårarna och huvudvärken, men han brydde sig inte.
Ett leende spred sig ut på hans läppar och han sträckte upp sin hand, lade den på hans kind. Han ångrade sig och lade ner sin hand igen - han kände sig fånig. Han sänkte osäkert blicken, bet sig i läppen innan han drog ett djupt andetag och suckade.
"Vart är Thomas och Dave?" hörde han någon skrika från gårdsplanen, antagligen en av instruktörerna.
"Vem bryr sig om att duscha, vi måste ändå ut igen. Vi kommer ju antagligen bli straffade om vi skiter i att komma på första träningen, eller hur?" mumlade han, med blicken fängslad på hans nyckelben. Han vände blicken upp, på Dave, med ett flin på läpparna. "Och du måste visa om du är lika bra som du ser ut att vara."
Han satte sig försiktigt upp. Det gjorde ont, men han ville göra det själv. Han lade sin hand på Daves axel, använde den som stöd och reste sig upp. Han greppade tag i hans handled, drog upp honom på fötter och innan de kom fram till dörren så släppte han honom. De gick till ledet, och instruktören studerade Tom från topp till tå.
"Vad har hänt med dig, pojk?" frågade han med en kritisk ton. Tom drog ett djupt andetag. "Jag ramlade, sir."
Han nickade lätt. "Du får skärpa dig, vi vill inte ha några klumpedunsar här. Förstått?"
Tom bet sig i läppen, sänkte blicken och nickade.
"Förstått?" frågade instruktören igen, nu med en starkare och högre röst.
Han rätade på sig och mötte hans blick. "Ja, sir." svarade han.
"Bra, ställ dig i ledet."
Tom följde ordern och ställde sig i ledet, suckade lågt.

Dave stönade besviket inombords när de blev utropade på gårdsplanen, men han kände ändå den gamla barnsliga glädjen över fysisk aktivitet som han alltid gjorde. Att ta ut sig totalt var ett sätt att lindra stress för honom och när de gick ner till träningscentret kände han sig löjligt förväntansfull.
Han slängde en blick på Tom som såg ganska bortkommen ut och fick en töntig lust att imponera. Dessutom skulle tränarna gå omkring och se hur pass rutinerade de var, så varför inte? Han gick fram till en stång som låg vågrätt över två pinnar och greppade tag i den med båda händerna, drog sig uppåt tills hakan var över stången och upprepade detta ett antal gånger.
Det var en varm dag och han svettades. Med en blick på Tom och ett snett leende drog han av sig tröjan och fortsatte träna barbröstad. Dave? Fåfäng? Nej, han gillade bara att imponera - särskilt söta pojkar med vackra ögon.

Tom såg hur alla sprang iväg till olika stationer - fast brottningen var populärast, tydligen. Han såg sig omkring, såg en station som var helt tom. En instruktör, som verkade helt ointresserad av allt som pågick omkring honom, stod vid dörren till stationen som var inhängnad i stängsel. Han gick med bestämda steg dit. Instruktören studerade honom från topp till tå, flinade.
"Vad är detta för station, sir?" frågade han så artigt han kunde.
"Knivkastning, inget för dig lillkillen." svarade han.
Tom fnyste. Han hade tränat på knivkastning i flera år - han var faktiskt ganska så bra. Det gällde att bara smidig och snabb, vilket var två av hans bästa färdigheter. Styrka och uthållighet var ingen grej för honom.
"Hur går det till?" frågade han.
"Okej, lillgrabben, så här går det till - dockor, eller ja egentligen träbitar målade som robotar, kommer upp ur marken och skjuter knivar mot dig. Du ska försöka undvika dessa knivar och även träffa "dockorna". Alla dockor har en måltavla på sig, och man ska träffa mitten av måltavlan för att få så mycket poäng som möjligt." svarade instruktören, som verkade väldigt trött på honom. Tom svalde hårt.
"Jag testar." sa han med en stark röst. Instruktören höjde ögonbrynen, flinade. "Okej, kör till." sa han och gav knivarna till Tom. Han öppnade även grinden och Tom gick in.
"Vilken svårighetsgrad vill du ha? Enkel, medel eller svår?" ropade han. Tom slöt ögonen och tog ett djupt andetag innan han svarade. "Svår." ropade han, gick till mitten av den lilla "arenan".
"Okej, bara så du vet rår jag inte för om du blir skadad eller dödad." ropade instruktören. Han nickade bara till svar, samlade sig. Han såg hur instruktören satte på en maskin.
Först hörde han hur en av trädockorna kom upp ur marken bakom honom, och sedan svischandet från en kniv. Han duckade snabbt, vände sig om och siktade kniven - som träffade mitten av måltavlan. Ett leende spred sig på hans läppar. Två trädockor reste sig samtidigt och kastade sina knivar mot mitten. Tom sprang snabbt fram och hann precis slippa bli träffad av knivarna. Snabbt kastade han en kniv mot en av dockorna och några sekunder en annan kniv mot den andre. Både knivarna kom ganska så nära mitten av måltavlan, men de prickade inte de precis.
En trädocka dök upp snett framför honom. Han duckade snabbt, och träffade den sedan.
Han höll på så här i fem minuter, i ett väldigt intensivt tempo. Han såg att instruktörer knappade intensivt på en minidator, antagligen så antecknade han allt som hände i ett dokument. När det slutade så hörde han ljudet av sitt bultande hjärta i öronen, kände hur han andades snabbt, hur svetten rann och hur adrenalinet pumpade runt i hans ådror. Han gick ut ur inhägnaden, och möttes av ett leende och en nick från instruktören. Toms ögon vandrade över området, och fastnade på Dave. Han mötte hans blick och ett flin spred sig på hans läppar när han såg att han höll på att ta av sig sin tröja. Han bet sig i läppen i ett försök att förhindra att le som ett fån, även om han redan hade misslyckat med det. Han kände hur färgen steg i ansiktet och han försökte undvika Daves blickar. Han såg sig omkring, fastnade med blicken på ett högt klätternät. Bredvid det fanns en stor mur, som väldigt många försökte bestiga men misslyckades. Han började gå mot nätet, tog av sig sin tröja och började snabbt klättra. Han såg att en instruktör tog tiden, och ökade farten. Han svängde sig över till andra sidan och klättrade ner ett par meter innan han släppte och landade. Han landade först på fötterna men skönk ner till knäna. Han grimaserade av den plötsliga smärtan i ryggen, reste sig upp igen och tog på sig sin tröja igen.
Automatiskt vände han blicken mot Dave, som fortfarande arbeta. Han såg att han hade en liten publik, gick fram och anslöt de. Han korsade armarna över bröstet och låtsades granska övningen han gjorde när han egentligen studerade hans kropp. Med ett flin på läpparna sänkte han blicken, skakade lätt på huvudet åt sig själv.