The wolves (öppet)

jag sa kanske innan jag ska vara med)

Kate stod tyst bara kallt och stilla, vinden var kall som vanligt. Hon rös av att den letade sig in under hennes lockiga hår. Hon lysnar runt sig nu men hörde inget, hopplöst ju. Hon började direkt lunka iväg emot skogen igen och suckar tyst till. Hon var frusen och hungrig men först måste hon väl ta sig hem för att få lite mat i magen. Den skrke nästantyckte ohn, skrek efter hjälp eller vad tusan den ville. Hon hae inte kontroll över hennes kropp just nu. Den bara skrek och skrek efter mat. Kats ögon lös av mystiska stämminigen hon hade i kroppen men henes kroppspårk sa något annat, iver och hunger. Samtidigt gjorde hon det otydlgit för folk att säga vart hon stod. Det var hennes sköld i allt nu när hon var ensam för tillfället.

Freya satt på en sten och kollade ut över det gnistrande vattnet. Våren hade kommit, och så hade värmen. Hennes hår var i en fläta och hon suckade med njutning varje gång en vindpust träffade henne.
Runt henne hördes fågelkvitter och skvalpandet från vattnet. Hennes ögon stängdes för en minut innan hon slängde upp dom igen.
Freyas ögon spärrades upp och hennes sinnen gick på helvarv; hon kände doften av blod. Med beslutsamma steg hoppade från stenen och sniffade försiktigt i luften för att avgöra vilket håll doften kom från. Norr.
Hon sprang så snabbt hon kunde och sniffade i luften; luktade som människoblod; och det oroade henne. Varför skulle en människa vara så dum att gå ut i skogen nu när oerhört många människor hade blivit mördade där.
Det fanns inte speciellt många ätbara bär eller liknande i skogen så det var ej en anledning, och varulvarna hade skrämt iväg oerhört många djur.
Sen slog en tanke henne - ganska orealistisk men ändå möjlig- de kanske jagade en flock?
Tanken fick henne att morra dovt, hon hoppades verkligen på att människorna ej var så dumma att endast en man skulle gå efter en hel flock.
Det var ej första gången det hade hänt, att några människor hade samlat ihop ett gäng på fyra-fem stycken personer och sedan gått efter en flock, oerhört korkade; det var praktiskt taget självmord. Otroligt nog överlevde en av människorna och sedan dess hade de ej varit så korkade; och Freya som sagt hoppades på att de skulle fortsätta hålla sig undan.

När hon hittade källan till blodet så var hennes aningar rätt; en maskulint kodad människa låg på gräset, och den hade ett stort sår på halsen och verkade blöda från magen. Försiktigt smög hon fram och placerade handen på människans bröst.
Det enda hon kände var kroppens kalla kött och det röda och kladdiga blodet som nu hade målat hennes hand.
Freya slickade försiktigt av en del av blodet från hennes hand och höjde på sina ögonbryn; de hade i alla fall lite mat nu.

Tvillingarna kallade de flesta dem då de sällan var isär och var ganska väl igenkända i skog och mark. De båda satt på en varsin sten med en korg mellan sig där de rensade av de färska örter skogen kunde ge då våren nyligen blommat ut.
Egentligen var örterna enbart ett sätt att hålla dem och sin flock mätta även om de ofta jagade. De båda ägde en stuga som låg gömd mitt i skogen och som fungerade som samlingsplats. Dit samlades de om tvillingarna så ville, eller om någon var hungrig. Tvillingarna bjöd alltid på mat och de var mån om de sina även om de sällan krävde mer av dem.
De båda klarade sig egentligen själv och gjorde det med. De var nästan som en person och jagade som en och en samma kropp. De sökte inte konkurrens med andra flockar och det var sällan någon som gjorde det med dem. Det mesta berodde väl på att de sällan förargade någon.
"Blod" vädrar Artemis och Atlas nickade. De ler mot varandra och Artemis tar korgen under armen innan de beger sig mot målet. De hade nyss kastat sig över en hjort, men det lockade med mer att ge till sin flock. Då de närmar sig märker de ännu en doft, en annan......
Utan att säga något till varandra kliver de båda fram mot den döda mannen och kvinnan som de visste var en av dem, det kändes på doften.
"Hej" sa de båda i kör, men gjorde inget att ta mannen, de hade redan ätit och hade inte behov av det men det hade säkerligen kvinnan.

Kate kunde känna människoblodet på avståndet, hon kanske inte skulle dra sig dit då hon kände andra var där, hon suckar oc hgimlar med ögonen "din jäkla fegis Kate2Sa hon kort och började nu lunka dit för att trotsa sitt fega sida som skrek de kommer säkert döda dig, hon kunde bedöma de var minst 3 st där. Hon suckar och stannar i brynnet när de blev synliga och bara stod tyst och granskar dem, hennes ögon var oläsbara lika så hennes kropp men snart lät hon de kunna läsa av hennes kroppspårk, att hon inte ville anfalla eller något. Hon std bara på avstånd då hon hade kanske bättre chans att fly om de nu fick för sig något.

Vi måste hitta nåt ställe där vi alla möts)

Bella var uttråkad så hon gick till afärren

Sandra hukade sig ner bakom en stor ormbunke vid skogsbrynet när hon hörde röster. Hon hade blivit ditlockad av bloddoften, och det hade varit som hon trodde - ännu en dum människa hade smugit sig in i skogen för att sedan bli ett lätt byte.
Sandra sträckte på halsen för att kika över den stora växten, och hon kunde då registrera att det var tre andra personer där. Hon ändrade ställning för att kunna se bättre och råkade då trampa på en torr trägren som brast mitt i tu med ett högt knak.

Bella köpte ett riktigt antikt svärd för 12 pound

Freya ryckte till hårt när hon hörde rösterna. Hennes ögon spärrades upp: hur hade hon lyckats fokusera så hårt på den döda människan så hon ej märkte av de andra. Hon slängde sig upp från marken och stod upp rakryggad.
Freya rynkade pannan när hon kände de tvås doft; varulvar.
"Goddag." sade hon mjukt men bestämt och neg försiktigt. Hon studerade de två försiktigt då hon ej visste vem dessa två var och hon ej visste vilken flock de var från. Dock visste hon en sak; de hade en högre rank än henne. Det var något i deras doft som sade det men hon försökte att inte visa att hon visste; dock skrek hennes kroppshållning underkastelse.
Plötsligt ryckte Freya till; en till doft. Alfa. Hon suckade tyst och sniffade lite.
Hon backade sakta ifrån de två andra vargarna och människan.

Kate flinar roat då hon såg hur flickan ryggade och klev sakta fram nu och drog handne gneom håret. Hennes ögon granskar den andre alfan hon såg nu och morrar till tyst för sig själv bara för att, hon vet inte varför men det bara slank ur henne helt plöstligt. Hennes hår slog emot hnnes axlar när hon kom fram och stannar nu 4 meter ifrån de andra och den tjejen i lägre rang, hon märkte det på henens kroppsspårk och doft. Hon hade bytt lite skepnad men inte mycket dock. Henens bruna ögon var kalla Hon stänger av sitt avläsnings system som hon kallade det att de inte kunde läsa av henne alls nu, man visste inte helle rom hon tänkte anfalla då man såg att hon var hungrig smått men hon hade ingen flock direkt än, men hon kommer snart väl få en. Hennes leende satt som ett kallt och känslolöst flin och väntan på något kunde hända stod henne i halsen då hon bara ville något skulle hända.

Freya fortsatte att backa och fortsatte att bita sig i läppen.
"Ursäkta mig men vem är ni?" viskade hon tyst. Hon ville ej visa sig som svag och rädd men hon hade ej något annat val då hon endast var en omega och de andra mycket tydligt hade en högre rang än henne och det skulle varit lätt för dom att döda henne fall de ville. Hennes ögon spärrades upp och granskade sin omgivning försiktigt, hennes sinnen tog upp omgivningen. Ingen annan doft än den hon kände innan; alfan och de två andra vargarna.
Men sen; en annan lukt. Omega. Hon kände först dennes lukt och sedan hörde hon braket. (agneStina glömde nämna din karaktär så gör det här ^)
"Jag är ej dum, jag känner er doft." tänkte hon och backade åter igen, men höll sig ändå nära de två andra; de verkade ej vilja göra henne illa.
"Och må jag fråga vilken flock ni tillhör?"
Den halva rädslan som hon kände innan började försvinna och började bli till nyfikenhet; vem var dessa? Ville de henne något?