Öppet fantasyrollspel

Nyx såg upp i himmelen och kände en vattendroppe på sin näsa. Molnen ovanför började dra sig samman för ett rikligt oväder. Hon befann sig i en av de otaliga människobyarna hon besökt under sin livstid. Denna var det dock flera år sedan hon besökt och hon skulle säkerligen inte bli igenkänd. Hon kom i mörkret som en skugga och lämnade i mörkret som en skugga. Det var sällan någon som såg henne förutom i dödsögonblicket.
Inte ens de som sökte henens tjänster visste hur hon såg ut, bara att hon var oerhört skicklig.
Hon drog manteln tätare om sig för att dölja de många knivarna hon hade på sig och svärdet vid sin sida. Det var förvisso många som bar vapen, men inte som henne. Inte de ytterst små men vassa och giftiga dolkar hon ägde.
Då hon närmade sig byns krog drog hon upp huvan mer om sitt ansikte, såg till att den dolde hela henne. Sedan gick hon in i den livliga värmen och beställde ett mål varm mat och ett stop öl, samt ett rum för kvällen.

Klara satt på golvet i den lilla stugan och tittade ut på regnet som föll från den mörka himmelen. Någonstans där ute fanns hennes syster. Om hon fortfarande levde. Oroligheterna just nu gjorde att hon inte alls var säker på om hon gjorde det. Men hon saknade henne. Varje gång hon såg en mörk skugga flimra förbi utanför fönstret tänkte hon på henne. Inne i värmen var Klara säker, men systern långt där ute i skogen var inte alls lika säker. Klaras tankar tilldelades ofta hennes syster. Hon hade aldrig lyckats glömma henne.

Trots att hon var klarvaken innan så kände hon hur tröttheten smög fram. Hennes ögonlock började stängas tills hon hörde hennes mästares kalla röst.
"Griffith!" Ropade hennes mästare och Kat ryckte till.
"Ja, mästare?" Mumlade hon tröttsamt och reste sig upp. Mästaren granskade henne men i slutet började hon åter igen prata.
"Gå ut och köp mat." Mästaren kastade en läderpung med pengar till Kat och hon skyndade sig ut ur byggnaden för att köpa maten.

Kat var dyngsur när hon väl kom till marknaden. Hon tryckte ihop dig mot stånden och köpte snabbt bröd och potatis, kött kunde hon oftast få från hennes mästares bror då han var en skicklig jägare.

Nyx satte sig vid ett bord långt in i krogen. Ett av de borden som låg i mörker och dit inte brasans sken nådde. Hon väntade på sin mat och tog då och då djupa klunkar ur stopet medans hon studerade folket på krogen. De flesta var hårdförda karlar även om en del kvinnor fanns. Men vad hon var eller vem hon var kunde ingen se. Hennes kropp doldes under den vida mörka manteln och det enda som syntes under huvan var ett par gråblå vaksamma ögon.
Hon föredrog det så, att vara ingen det ingick i hennes utbildning. Inte ens rösten skulle man kunna avgöra på vad hon var, det hade hon tränat. Skulle hon någonsin bli infångad hade hon även lärt sig hur hon skulle döda sig själv, för att inte avslöja något av de många emligheter hon bar på.

Hinner jag vara med?

Evelina satt och betraktade sin pappas hantvärk.
Han var hantverkare och gjorde möbler.
Plötsligt kom hon på någonting som hon velat fråga honom länge.
-Pappa, sa hon.
-Ja Evelina?
-Varför..asåå..mina öron det ser inte ut som dina, sa hon eftertänksamt.
-Jo..det är svårt att förklara...din mamma är en alv, sa han sedan.
-E...n...n...n ALV! sa hon förskräckt.
Pappan nickade.
Det kunde inte vara sant hennes mamma, visserligen hade hon aldrib träffat henne men hon hade trott att hon bodde i tja typ... något annat land.


((jag vet långt!! utspelar det sig på medeltiden?))

Alizem satt i huset. Det hade börjat regna ute och hon kände på sig att dagen skulle vara dålig. Hon brukade gilla regn, men nu hatade hon det.
"Ali, hjälper du till här med städdnigen?" frågade hennes styvmamma. Alizem hade aldrig fått träffa sin familj och känna dem på ricktigt. De hade dött när hon bara var fem år. Det fanns väldigt lite saker som hon hade som minne, saker hon hade ärvt. Hon reste sig och gick mot det stora rummet där styvmamman stod. Aldrig skulle hon kalla henne för 'mamma' det kändes overkligt men ändå inte.
"Ja vad behövde du?"
"Ta och damma av möblerna", sa hon och gav Ali en dammvippa. Hon suckade bara och tog den. Japp dagen skulle vara outhärdlig.

(ursäkta om den blir kort )

Jadå!

------------------------------------------

Kat rös till när en kall vind träffade henne. Hennes blick sveptes runt, letandes efter en krog eller liknande där hon kunde vänta och vänta tills regnet hade slutat.
En krog. Underbart. Kat halvt slängde upp dörren och gick med en rask takt in. Det var ingen ljuv doft inne utan hade en doft att mögligt trä och öl, ingen doft som Kat tyckte var allt för underbar. Hon slank sig i mellan några människor som pratade och höll sig i hörnet men höll sin blick på dörren och fokuserade på den. Kontrasten var stod mellan att vara inne i krogen och att vara utomhus, värmen slog snabbt henne och hon rös till.
Kat kände hur vattendropparna från hennes dyngsura hår träffade hennes hand och och hon morrade tyst.
'Fantastiskt. Jag ser antagligen ut som en dränkt katt.' var hennes halvdystra tanke när hon drog handen igenom sitt svarta hår.
Hon tog ett djupt andetag och slängde sin lugg bakom örat men hon kom på sig själv och kammade tillbaks håret när hon kom och tänkte på sina öron, hon hade på något sätt lyckats dölja dom under alla dessa år. Inte ens hennes mästare visste att hon var en alv; eller ja; en alvhybrid. Kat visste ej fall de var accepterade, men hon var inte redo att ta reda på det ännu.
Bara det gjorde Kat dyster; att inte få vara vem hon är utan att frukta döden. Att hon aldrig ha fått gå med flätat hår och alltid ha fått vara försiktig.

Hon hade ofta tänkt på att flytta till alvernas rike; även om hennes förfäders rike nu sågs som människornas så kanske hon skulle varit mycket mer accepterad där än hon var här, för det var då hennes förfäders land.
Men ändå; Om man ska vara helt specifik så var människornas land även hennes land då hennes far var en människa. Hon var inte accepterad någonstans och hon visste ej var hon skulle ta vägen längre. Hon var helt borta, hon hade inget hem.

Nyx fick sin mat, tackade med en nick och la fram några kopparmynt till servitrisen för besväret. Egentligen hade hon betalat för allt, men hon gissade att kvinnan kunde behöva det och att hon inte fick så bra betalt. Kvinnan tackade med en nigning innan hon snabbt försvann. Troligen var hon skrämd av den mörka främlingen som man inte kunde urskilja något på förutom då de gråblå ögonen reflekterades mot brasans sken. Folk visste inte ens om hon var människa eller ej och ovissheten om vem hon var skrämde de flesta.
Nyx bröt av brödet och doppade i den varma köttsoppan medans hon betraktade folket från sitt mörka hörn.
En dyvåt kvinna hade kommit in och på hennes sätt att röra sig hade Nyx lärt sig att utläsa att det inte enbart var människoblod som fanns i kvinnans ådror. Hennes misstankar bekräftades då hon fick se en snabb skymt av de spetsiga öronen. Nyx la det på minnet, men inte så det berörde henne. Hon var likgiltig inför vad folk var. De som intresserade henne var de som gav henne jobb och inget annat. Det hon hade fått reda på under sina fäder var att de båda folken inte alls var så olika varandra och ingen var det något fel på.
För henne kunde de vara alver, människor, blandningar eller trämaskar, det gjorde henne detsamma för det var inga hon skulle umgås med. Nyx var alltid själv och det var så hon skulle vara.

Alizem rös ofrivilligt när hon tänkte på hur hennes liv skulle vara om hon var människa. Hon hade inte sett många människor bara alver och blandningar.
Men du har ju inte träfat många människor i ditt liv, Ali sa en röst i hennes huvud. Det var ofta hon kunde höra folk eller sig i själv i hennes huvud, hon dagdrömmer så ofta att det var normalt. Hon hade äntligen dammat klart och gick upp på sitt rum. Hon hade en sliten bok i hemlighet där hon skrev sina dagdrömmar, ibland kunde de bli långa berättelser.
"Den mystiska varelsen såg sig runt, tog det lilla barnet och var borta bara några sekunder. I byn letade folk efter den försvunna barnet. Barnet var magisk, men det hindrade inte kidnapparen att ha barnet i uppsikt" skrev hon ner. Det kunde ofta vara hennes egna berättelser som skrämde Alizem.