Kampen om makten

Xenia himlar med ögonen till svar åt hans uttal och skulle hon bara kunnat skulle hon svära åt honom.
"Jag har ett namn." fräste hon till svar vilket var det närmaste hon kom en svordom. Men det blixtrade ur ögonen på henne och hon verkade inte alls se det som ett skämt. Det var mer så alla talade uppe i himmelen då de ville vara formella och bakom vart ord låg det en nedvärdering.
På hans andra fråga svarade hon inte med en gång. Istället satte hon sig med benen i kors framför tältet och tände en brasa. Hon drog sedan fram lite grönsaker ur sin ryggsäck och började göra en gryta. Hon misstänkte att Keegan inte skulle uppskatta en gryta på enbart grönsaker, men hon fick inte äta kött.
"Varför jag skickades." sa hon slutligen och mötte hans blick.
"De ville ha någon med adligt blod. Men någon de kunde förlora, någon som ändå bara var en skamfläck. Nu kan de glömma mig och aldrig erkänna min existens." sa hon lågt utan att visa några känslor för honom, blev innesluten i sig själv.
"Du själv då?" frågar hon sedan vänligt och ler svagt.

Keegan fick ett förvånansvärt ställt uttryck i ansiktet när Xenia fräste ifrån på det sättet, men han borstade snabbt av sig det. Han ställde då ned tältet med en fjäderlätt duns innan han slog sig ned bredvid henne och lyssnade. Han märkte att han hade slagit henne på en svag punkt men han såg däremot inte varför hon skulle bli så upprörd för lite trams. Grytan hon hade påbörjat såg oerhört god ut trots alla glädjelösa grönsaker som låg i den. Keegan lyfte blicken för att betrakta henne för minst tionde gången idag, han kunde inte hjälpa sig själv då det kändes som hon var det enda han någonsin ville vila ögonen på.
"Det är för att alla änglar är fjollor förutom du då, tydligen. Du ser i alla fall inte ut som alla andra gör där uppe i deras så kallade 'Paradis', de fattar inte ens vad de själva håller på med för i-", han stoppade sig själv för att inte försäga sig i nuläget. Att han själv hade varit en av dem var inget han var stolt över. Det han ogillade med det här uppdraget var att han ovilligt mindes mer och mer om sitt förra liv, vilket han verkligen inte uppskattade. Han blev nästan illamående bara av tanken att han fortfarande hade de isblå ögonen som borde ha försvunnit för längesedan med allt annat från den miserabla tiden.
Keegan ruskar på huvudet för att skaka bort tankarna, "Jag har faktiskt inte den blekaste. För att jag var bäst och starkast, kanske?" sa han och vickade på ögonbrynen. Han ljög för sig själv, innerst inne var han ändå ganska säker på varför just han skickades.

Xenia hade snabbt lugnat sig efter sitt utbrott och hatade sig själv över vad hon gjort. Aldrig att man fick höja rösten till någon. Man fick inte säga åt en annan, eller bete sig som hon gjorde.
"Förlåt" mumlar hon tyst men hennes ord hörs knappt och de dör ut då han talar. Hon hade känt hans blickar på sig och undrade vad de betydde, men hon höll blicken på grytan för att inte ge vika. Inte ge vika i att se på honom och längta, längta efter någon som honom, bli som honom.. Att ha någon som honom nära, han var vacker i hennes ögon vacker och ståtlig.
Men det är vid hans ord hon höjer blicken, möter hans och lyssnar förvånat till hans ord. Hon vet inte vad hon ska säga. Han var orättvis mot de andra änglarna. Inte orättvis kanske då hon höll med om det mesta han sade, men det var sådant man inte fick säga.
"Nej, jag ser inte ut som de andra i kungafamiljen." sa hon tyst och besviket, men möter ändå hans blick tillslut.
"Tack ändå." sa hon, hon uppskattade hans ord, mer än hon ville erkänna för hon fick inte uppskatta hans ord.
Långsamt ser hon in i hans ögon och lyssnar till hans ord.
"Eller för att du varit där uppe?" frågar hon tyst. Hans försagda ord och hans ögon skvallrade om det.

Keegan håller sin blick så fast på henne att han knappt vet vad han tänker längre. 'Jag ser inte ut som de andra i kungafamiljen' hade Xenia sagt med besvikelse i rösten, Keegan förstod inte hur hon kunde vara besviken för det. Hon var ju så mycket vackrare än vartenda blekansikte som levde ovanför molnen någonsin var, hon hade blivit född med något unikt, med en annan hårfärg, annan ögonfärg. Hon var mycket vacker i Keegans ögon, speciellt för att vara en ängel. En ängel som hans egna mor var, som han själv hade varit. Han har ingen längre, ingen som säger åt honom vad han ska göra på det sättet, ingen som bestämmer hur han ska bete sig eller se ut. Han är djupt nedgrävt i sina tankar tills Xenias utlåtande fråga rycker tillbaks honom till verkligheten igen.
Han rätar på ryggen och ställer sig snabbt upp till sitt försvar. "Och vad får dig att tro det?" väser han innan han tar ur sin treudd ur hölstret och vecklar ut den till sin egentliga storlek. "Du menar att de skulle skicka upp mig för att jag vanhedrar underjorden genom att vara förvisad från det där förbannade himmelriket? Du menar att jag är värd mindre för dem för att jag är därifrån?", fortsätter han medan han trampar runt i cirklar. "Folket nedifrån är bättre än så, jag vet inte vad du tror om oss men vi stöter inte ut varandra som ni gör där uppe, vi agerar inte som om det inte fanns någon bättre sort än vår egen, vi dömer inte varandra för skit som att den ena har rött hår och inte den andra." han pausar kort och försöker förgäves lugna sina andetag. Det glödande skimret under hans hud ser nästan levande ut. "Vi får göra vad vi vill utan att någon säger till om det, vi har inga idiotiska regler. Om jag hade skickats så skulle det så klart vara för att jag är värdig uppdraget och inget annat!".
Keegan kastar treudden så långt han kan, den landar längre bort mot gräsfälten. Han ger ifrån sig ett frustrerat stön och sätter sig rakt ned på gräset. Det orangea håret faller ned över hans ansikte när han sätter händerna mot sin panna och tystnar.
"Jag tror du precis hade sönder mig" säger han efter en stund med följd av en tung suck.

Xenia drar sig förskräckt bakåt vid hans vredesutbrott. Hon ryggar tillbaka då han greppar sin treudd och svär, rädd för sitt eget liv. Dock verkade han inte ta ut sin vrede på henne även om den var riktad mot henne.
Då Keegan äntligen verkar ha lugnat ner sig vågar hon sig fram igen. Aldrig förr hade hon sett någon fulkomligt ta ut sina känslor sådär, det måste vara oerhört befriande. Att jämt hålla sina känslor i stränga tyglar hade alltid varit svårt för henne. Att alltid agera den perfekta ängeln för folket trots alla förtal, trots att alla visste att hennes mor var en enkel tjänare då det syntes på henne.
"Keegan" sa hon försiktigt och närmade sig honom, hans hy verkade glöda och hans andhämtning var tung.
"Det var inte meningen att förolämpa dig." sa hon uppriktigt och satte sig på knä framför honom.
"Jag menade endast att du var lämpad för uppdraget för att du visste hur änglar var. Även om detta är ett uppdrag mot människor. Är det ändå en tävlan om makt mellan änglar och demoner, inte sant?" sa hon lågt och la försiktigt sin hand på hans arm för att lugna. Det var alltid en tävlan om den totala makten.
"Förlåt." mumlade hon med oro i de gröna ögonen, hade han gått sönder eller var det enbart bildligt talat?
Natten omkring dem var nu så mörk den kunde bli. Enbart tystnad och nattljud var omkring dem utom brasans sprakande. Sakta började Xenia röra på sig och hällde upp grönsaksgryta i en varsin skål till dem och gav den ena till Keegan.
"Här, jag hoppas att du gillar det. Kanske inget som du är van vid." sa hon ursäktande, men att äta eller döda djur fick hon inte eller kunde hon inte göra.

Keegan förflyttar händerna från sin panna och kollar upp på Xenia som nu sitter på knä framför honom. Hennes ansikte lyser upp av eldens flimmer, hennes skogsgröna ögon likaså. Han måste se så sårbar ut där han sitter, mer än han vill visa. Hans hår är tillrufsat och huden blir kyligare igen. "Jag vet att du inte menade att förolämpa mig, du är ju trots allt en ängel. Lägg av nu, du har ingenting att be om ursäkt för", säger han lättsamt innan han ställer sig upp och kollar ut över det nu mörka landskapet. Treudden han just hade kastat struntar han fullständigt i att leta efter för tillfället, särskilt när den flög så långt bort ifrån dem. I tystnad går Keegan efter Xenia tillbaka till brasan.
När han sedan blev erbjuden soppskålen tog han emot den med välvilja. Han ler snett mot henne innan han säger, "Det finns inget man inte kan vänja sig vid om man bara vill", han talar av egen erfarenhet.
Soppan han nu i god takt slevar i sig värmer gott i magen. Den smakar välbekant och det har han ingenting alls emot. Han ser upp på Xenia igen, han tycker verkligen att hon är tilldragande där hon sitter nästan mitt emot honom. Hennes röda hår glänser av brasans sken, han måste stoppa sig själv från att impulsivt röra vid henne. Han vill så gärna dra henne närmre sig.
"Så, är du på att dela tält, trots mitt knepiga... Urladdning? Jag lovar att jag inte är arg på dig", menar han med ett aningen skamset uttryck i ansiktet. Både för hans omotiverade utbrott och hans lust att ta på henne. Det känns som att han inte riktigt kan kontrollera sig själv på något sätt. Han har heller inte behövt göra det på länge, förstås. Keegan kollar uppåt mot de blinkande stjärnorna medan han spänt väntar på Xenias svar.

Xenia ler snett och drar sig undan snabbt då han börjar röra på sig. Att hon helst bara ville komma närmare honom försökte hon helt trycka ner. Hon kunde än känna värmen på sin handflata från där hon rört honom. Hon ville känna mer av honom, röra vid honom, känna mer av hans glöd, hans humör och hans..............
Xenia skakar på sig, försöker ruska av sig de skamliga tankarna. Men aldrig förr hade någon, varken man eller kvinna påverkat henne så.
Men han var så levande för henne, så stor och mäktig, men ändå lite vek som nu. Han var allt, medan alla de hon mött var inget. Allt de hade var blida ord och vänliga leenden. Vänliga ord och leenden som antydde allt annat.
"Du vet väl att änglar förolämpar, men inte öppet." svarar hon lågt och sätter sig framför brasan, studerar sin skål innan hon börjar att äta. Hon sitter tyst, äter och stirrar in i brasan, det är inte försen Keegan tilltalar henne hon rycker till och kommer tillbaka till nuet.
"Självfallet" svarar hon med ett milt leende, det han liksom hon visste kunde dölja allt annat än vänlighet, det var enbart ett spel däruppe.
"Din urladdning, den var........" hon försökte komma på rätt ord.
"Uppfriskande." avslutar hon och ler snett.
"Befriande på något vis. Det måste vara härligt." fortsätter hon fundersamt och stirrar än in i brasan. Hon som alltid var skarpt kontrollerad till både rörelser och känslor, till allt. Hon som hade så många blickar på sig till vardags var tvungen att vara kontrollerad, blank. Hon önskade att hon kunde få en riktig urladdning som han, men det passade sig inte, det visste hon.
Hon såg ännu en gång på honom, mötte hans blick över lågorna och önskade där och då att hon hade honom nära, att tältet inte var så stort. Hon önskade hans glöd och hans värme, allt som ingen ängel någonsin kunde ge henne. Ännu en gång fick hon sänka blicken för sina skamliga tankar, för att hon ville veta hur han var utrustad där nere.

Keegan blickar ned från stjärnorna och skymtar Xenias vackra gestalt igen. Han kan inte få nog av att se henne, hennes hår, ansikte och kropp. Tankarna tog över honom igen, han fick inte slukas av dem, han skulle inte kunna dölja det om det gick överstyr. "Det var inget fel på soppan förresten.. Jag gillar den" klämmer han ur sig lite stelt. Han har det svårt att ge så oskyldiga komplimanger att det nästan känns onaturligt. Keegan vill uttrycka hur mycket han vill ha henne, berätta för henne hur attraktiv hon verkligen är, alla ord vill ut. Ingenting håller honom tillbaka egentligen, han bryr sig inte om vad någon tycker, men han vill heller inte skrämma upp henne. Han vill inte verka för påtaglig och girig, trots att känslan bränner i honom.
Han hade sett henne förr, på avstånd, bland en massa publik som stod och applåderade när kungligheterna visade upp sig. Xenia var mycket yngre då, men oerhört tilldragande hon ändå var kändes inte konstigt då Keegan inte var mycket äldre än henne. Det fanns inga tvivel om att det är samma kvinna som vistas framför honom nu, ingen där uppifrån hade det håret hon hade. Det ser nästan ut som en slocknad eld som så lugnt vilar sig runt hennes ansikte och fortsätter längre nedför axlarna. Minnena bläddrar förbi i hans huvud, han kvider till lite tyst då han försöker trycka bort dem så gott det går.
Keegan skakar kort på huvudet innan han ställer sig upp. "Visst var det härligt, om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag hör längtan i din röst", säger han, sträcker på armarna och svackar med blicken då han känner en växande, nervös känsla i magen innan han säger det; "Om du vill kan du få ladda ur dina innersta tankar i tältet.. Med mig."
Han känner hur hans kinder hettar och att glöden under hans hud kommer till liv igen. Varför var han tvungen att klämma ur sig det där? Det lät säkert fånigt, det var inte ens smidigt sagt, fel tidpunkt, allt var fel och den nervösa magkänslan bara växer och växer. Han är redan beredd att försöka skratta bort det om han får en obekväm reaktion.

Vid hans kommentar blickar hon mot sin tomma skål och ställer den på marken. Hon ser tvivlande på honom, hon undrade om han verkligen tyckte det. Men om han inte tyckte det, varför sa han det då? En komplimang utan mening kunde inte precis ha varit något han gjorde.
"Eh tack." svarade hon tillslut, för att artigheten krävde det och att hon inte visste annars vad hon skulle säga. Hon kan inte undgå att höra det svaga kvidandet från honom och undrade vad det var som plågade. Hon ville inte att han skulle plågas, hon ville ta bort det från honom. Hon ville ta hand om mannen som det kändes som om hon känt en livstid. Det var bara ett dygn det hade setts, men på den korta stunden hade han visat sig mer vänlig och förstående än alla änglarna där uppe, alla med undantag från hennes far. Hennes far den enda ängeln som gjorde att hon inte gav upp allt.
"Kan du läsa mina tankar?" sa hon förvirrat och vaksamt, skrämsel syntes i hennes ögon, men även längtan.
"Vilka tankar syftar du på?" hon var förvirrad vad han menade, särskilt med orden "Med mig" Vad menade han? Hade han känt hennes längtan efter honom? Hon granskar honom, höjer blicken och se hela han glöder. Den värmen fascinerade henne, han var så ståtlig där han satt. Återigen kände hon det där konstiga suget i magen efter honom och även hennes bleka kinder rodnar i brasans sken.

Keegan ställer sig långsamt upp, vackar med blicken och blir generad nog för att inte veta hur han ska stå för att inte se dum ut. Hans lösning är då att sätta sig ned igen, han betedde sig redan underligt som det var. Han suckar och rufsar till sitt hår i sin frustration. Aldrig har han betett sig såhär förut, aldrig har han agerat så osmidigt framför någon. Vad var det som hände med honom? Den brinnande känslan i bröstet, hans rodnad i ansiktet, hans konstiga beteende, den här kvinnan gjorde honom galen på ett, som det kändes; bra sätt.
Keegan sitter tyst en stund för att samla sig innan han frågar, "Läsa dina tankar?", ett skratt far ur honom, att hon inte förstod var en självklarhet som han fann underhållande, det var gulligt på ett sätt. "Jag syftar på tankarna eller känslorna som kanske är förtryckta där inne och vill ut. Något du har hållit inne en längre tid, du verkar åtminstone längta efter att själv släppa ut något du med", fortsätter han. Han sneglar åt Xenias håll men får snabbt dra bort blicken igen för att inte längta för mycket efter hennes beröring och inte bara det utan också allra helst att få röra vid henne.
Keegan känner att sin lust, längtan och instinkt hinner före hans artighet då han börjar närma sig henne, dock varsamt. Hans glödande hud får allt mer liv i sig ju närmre han kommer, "Helt ärligt, Xenia, skulle du ha något emot att..." han stoppar sig själv för en sekund, tvekar lite, innan han tillslut säger det. "Du är troligen den mest attraktiva varelse jag har sett och det är jäkligt svårt att hålla tillbaka något jag aldrig har behövt hålla tillbaka. Men jag vill ha dig." säger han då han kommit tillräckligt nära för att äntligen få röra vid henne. "Jag vill inte att du ska tycka att jag är girig, men jag vill ha dig och det kan jag inte hjälpa just nu", Keegan sätter sin hand mot Xenias kind och smeker sedan hennes långa hår. Det är mjukt och har upptagit lite av eldens värme, han älskar känslan, den får honom att rysa längs hela ryggraden. De isblå ögonen glimtar till av ännu mer längtan. Han kan inte längre hålla tillbaka och om hon inte känner detsamma är det redan försent för honom att ångra sig nu.