Naturens under (Privat)

Indra log svagt och såg på Pan som nu slickade Emelies hand och viftade på svansen. Hon log, Pan var hennes enda och bästa vän, henens följeslagare och skyddsängel.
"Åh, jag är ingen miss." svarade Indra något undvikande men log svagt. Hon hade svårt att använda Emelies riktiga namn, men sådant kanske kom med tiden då hon skulle bli mer bekväm. Hon visste inte heller vad hon skulle berätta om sig själv. Vem var hon ens? Bland de kriminella räknades hon, det visste hon. Hon var tiggare, hon var tjuv, hon var lössläppt och mer därtill. Men allt var för att hon inte kunde något annat och hon måste överleva. Hon visste inte ens vem hon var, vilka hennes föräldrar var eller var hon kom från. Hon hade ingen utbildning och kunde varken skriva eller läsa.
"Jag är...." försökte hon åter, då hon gissade att Emelie inte skulle nöja sig med det föregående svaret.
"Jag...... jag är nyss hitkommen." fick hon slutligen ur sig osäker på vad Emelie ville ha reda på och vad hon ville avslöja.

Emelie reste på sig när hon var färdig med att klappa varghunden.
"Förlåt mig", sa hon varmt "du kanske föredrar Madame?", Emelie testade sig fram. Det här var en av de första riktiga konversationerna hon haft med en främling. Hon försökte låta så bra som möjligt, smyga in med lite humoristiska fraser här och var.
"Jaså, Madame", sa Emelie, en kunde lätt höra hur intresserad och facinerad hon var av Indra. "Varifrån kommer du ifrån då?

"Madame? Jag är Indra miss..... Emelie." sa hon trevande och osäkert. Hon visste inte om Emelie ville bli kallad madame eller om hon skulle. Indra klappade Pan ett tag innan hon åter ställde sig upp och lät Pan gå. Pan höll sig alltid i närheten, men gillade att utforska skogen och jaga ekorrar.
Indra förstod att prinsessan var intresserad av henne, men hon förstod inte varför. Indra var inte intressant, inte som en prinsessa.
"Jag vet inte miss Emelie. En man, en äldre herre som bodde i en skog fann mig i skogen och han tog hand om mig, var nyfödd då. Vet inte var den skogen låg." sa hon med en rynkad panna. Byn hade enbart varit en liten avlägsen by och kallats byn av befolkningen. Hon själv räknade hon med att hon var en horunge eller en oäkting, en som inte borde få finnas och skulle dö.
Hon visste att det troligen inte var ett tillfredställande svar, men hon visste inte vad hon skulle säga.

Emelie betraktade Indra. Sättet hon pratade på, sättet hon betedde sig, var så olik alla hon kändes. Indra verkade mer fri. Fri att göra vad hon önskade. Klä sig som en själv önskar, inte ha plikter som en måste utföra.
"Jag önskar att jag hade din frihet, Miss", sa hon "fritt fram att göra som en själv vill", hon suckade och plockade upp sin korg. Hon satte sig på en sten och öppnade korgen. Det färska, nybakta rödet hon packat var fortfarande lite varmt, och det doftade underbart.

Indra såg med något chockad blick på prinsessan och hennes naiva sätt att tänka. Hon hade ingen frihet och hon kunde inte göra vad hon ville. Visst förstod hon att prinsessan hade plikter, att det fanns en massa bestämmelser, men det fanns det även för henne.
"Jag är inte fri miss och jag kan inte göra vad jag behagar miss." sa hon och kände hur magen knöt sig av hunger då hon kände doften av brödet. Det var längesedan hon ätit mer än ett par granskott och vatten. Hon hade haren bakom busken men bröd, det var evigheter sedan hon ätit.

Emelie tänkte på vad Indra sa. Hon förstod inte på vilket sätt hon inte fick göra som hon ville. det var främmande till henne. Indra var främmande.

Emelie tog upp de två mellanstora limporna hon hade med sig och den lilla kåsan med vatten. Hon hade tänkt ge bröd till fåglarna med, därav tog hon med så mycket.

Hon räckte Indra båda bröden och log varmt.
"Jag tror nog du behöver dessa mer än jag", sa hon och såg på den fattiga flickan ödmjukt.
"Jag är redan mätt efter andrafrukosten"

"Det finns lagar och regler miss." försökte hon förklara då hon såg att prinsessan inte förstod.
"Faller man utanför dessa är man på förtid dömd. Dessa lagar är till för att bättre folk ska få det bättre och tvingar andra ut på vägar man inte vill gå för att överleva." sa hon enkelt utan anklagelse i rösten ty hon gissade att Emelie inte hade något med detta att göra.
Hon var förvisso fri här och nu, men till vilket pris? Hon hade varken mat eller ordentligt tak över huvudet. Hon hade inte värme eller ordentliga kläder. Hon hade inget skydd varken mot väder eller samhället. Hon kunde inte leva såhär, inte då det började bli kyligare och då fick hon ta sig till stan för att sälja sig på någon krog mot mat och husrum.

Indra såg med stora ögon på de båda bröden och skakade sakta på huvudet.
"Ni behöver inte miss." mumlade hon fram och Pan kom och luktade på bröden.
Sakta satte hon sig ner på marken med benen i kors och tog slutligen emot bröden. Hon doftade på dem och ett saligt uttryck spred sig över hennes läppar. Hon bröt av brödet, det var fortfarande varmt och det smakade himmelskt. Hon gav en del till Pan och åt själv.
"Tack miss, tack sp hemskt mycket miss. Vill ni inte ha det räcker åt er med." sa hon artigt och log.

Emelie kände en våg av skuldkänslor ösa över henne likt en tidvåg. Hon såg ner i sitt knä. Varför hade ingen förut berättat detta för henne? Ilskan knäppte i hennes förut snälla ögon. Hon var förargad på sina förfäder, så arg att hon lätt skulle kunna klippa till någon av dem här och nu. Hon längtade tills hon blev drottning, kunde knappt vänta på att ändra alla orättvisor.
"De är dina", sa hon kort och viftade bort dem, hon försökte förgäves dölja sin ilska genom att låta lugn. Hon ville inte att Indra skulle tro att Emelie var ond på henne, när hon egentligen var ilsk på sig själv.

Indra som var vaksam på Emelies sinnesstämningar och gester insåg med ens att hon sagt för mycket. Det lilla hon slappnat av och börjat tala med Emelie försvann med ens och hon kom snabbt upp på sina fötter.
"Förlåt miss, det var inte min mening att förarga." sa hon skrämt och backade snabbt bak för att komma därifrån. Trots at hon haltade lätt kom hon snabbt bakom busken tog det som var hennes och försvann därifrån följd av Pan. Men hon hade tagit med sig bröden, för hon var hungrig.

Emelie svalde och såg på Indra. Hennes första riktiga vän.
"Vänta!", sa hon förskräckt, rädd att hon skulle förlora den enda som frivilligt pratat med henne.
"Det är inte dig jag är arg på!", sa hon, hopp om att Indra skulle höra. "Det är mitt släkte.. Mig själv.."
Hon såg skamset ner på sna fötter. De var varma och sköna, inbäddade i specialgjorda stövlar med fårull innuti. Hon suckade. 'Där rök min enda vän', tänkte hon olycksamt. "Min enda chans att vara normal", mumlade hon