Atlas boken

Okej
Kapitel 3: Olyckan
Jag vaknade nästa morgon av att mamma ruskade på mig och ropade :
- Vi måste till sjusjukhuset din bror har blivit på körd
- Va!!!!!!!!, skrek jag och hoppade upp ur sängen, slängde på mig kläderna och sprang ut till bilen, sände fast mig och väntade på mamma.

På sjukhuset fick vi vänta länge, jag var otålig. Jag ville se min älskade storebror. Men jag önskade framför allt att han inte skulle dö. Jag vaknade av och an medans mamma satt ner och var orolig. Doktorn kom efter en timme.
Hej jag är doktor Svensson, sa han.
-Hej jag är Susan mamma till Erik som blev in lagd när för två timmar sen, sa mamma med oro i rösten.
Svensson visade in oss i ett vitt rum med en sjuksäng och där låg......
- Erik, skrek jag och sprang fam till sängen.
Han lågg där blodig, sårad och av svimad mina ögon tårades och jag kramar om honom.
- Dö inte, dö inte snälla, viskade i hans öra.
- Lugna ner dig lilla vän din bror kommer att klara sig, sa svensson.
- Är det säkert, pep jag tillbaka. Svensson blev tyst och då kom tårarna på riktigt.
- Gumman vi måste åka hen du ska till skolan, viskade mamma.
- Nej jag vill inte åka hem, jag vill inte gå till skolan, jag vill stanna här, pep jag tillbaka.
- Okej jag ska sjuk anmäla dig, snyftade mamma. Jag tog Eriks och viskade i hans öra :
- Du får inte dö jag behöver dig, Aslan behöver dig, mamma behöver dig och pappa behöver dig mest. Jag setter mig bredvid honom på sängen. Mamma gick fram till honom och pussade honom på pannan.
- Om han skriker vett ni att han lever, sa Svensson. Mamma och Svensson gick ut ur rummet och då kvicknade Erik till. Det såg jag.
- Erik, viskade jag.
- Vad som en händer har jag en sak att säga en sak, Du kan falla hundra gånger jag ska reda dig, du kan slå mig hundar gånger jag ska älska dig, du kan springa härifrån, så långt du vill. Jag finns där endå, viskade han. Hans hand blev plötsligt väldigt avslappnad och blev gradvist kallare. Sen började hjärt apparaten spela en ton.
- Nej, Nej, Neeeeej, skrek jag och tårarna forsade. Tre läkare kom och drog ut mig ut mig när jag fortfarande skrek.

Helvete!! Varför behövde du döda honom!
Det är som när

NEJ!!!!! NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vrf behövde Erik dö????????

PS. Nu fattar jag att du har dåligt samvete över det här kapitlet

Den var veldikt sorglig din ff

Här kommer ett kort kapitel
Kapitel 4: Hemsk dag
Läkarna tog med mig till mamma och hon tog mig i handen och gick.
- Neeeeej, fortsatte jag skrika.
- Luzy, Luzy titta på mig, skrek mamma och ggreppar tag om mig.
- Vi kommer ge honom en fin begravning, fortsatte hon.
- Det räcker inte jag vill att han ska leva och vara här hos mig. Det vore ha varit jag som hade legat där i sängen, sa jag. Sen slet jag mig från henne och sprang. Jag sprang in i skogen som låg i närheten och setter mig under ett träd och gråter.

Mamma kommer efter en stund och tar mig i armen. Hon drar med mig till bilen.

BRA!

Jättebra skrivet!! Tkr så himla synd om Luzy nu

Meeer nuuuu

Ett nytt kapitel.
Kapitel 5: Misissipi
Nästa dag var det lördag och mamma föresog att vi ska åka till Misissipi under dagen.
- Visst, svarar jag lågt.
Jag setter mig i bilen och spener fast mig.

Frame i staden ser jag Soy och Julia som står en liten bitt bort och pratar med två ålder killa. Typ arton åriga killar som Erik var. Jag går ditt.
- Hej Soy och Julia, ropade jag.
Men dom bara struntade i mig. Soy stelde sig på tå och kysste en av killarna jag tappade hakan.
- Har ni pojkvänner, ropade jag och sprang fram till dom.
- Ja vad trodde du Luzy, sa Julia och knuffade mig så att jag föll på rumpan. Sen gick dom i väg och skrattad. En tår for ner från min kind.
Jag måste hitta Diego och säga att jag saknat honom tänkte jag. Förs plockade jag upp Atlas boken och läste om en flicka som hade varit bortrest och kommit tillbaka. Hon hade set killen som hon gillat och såg honom med en tjej som såg ut som henne.
Jag stängde boken och gick. I gallerian såg jag Diego och ropade.
- Hej Diego det är jag Luzy.
Han tittade åt mitt håll och gick i mot mig. Han slog armarna runt en tjej som var lik mig. Men han hade ju sakt till mig att han inte tycket om tjejer som jag.

Jag hörde ett kras det var nog mitt hjärta som sprack.

På vägen hem satt jag stilla och tyst i bilen.
- Hur är det gumman, sa mamma oroligt
- Mina bästa vänner nobbade mig, Diego sa inte hej till mig och han har en flickvän som ser ut som mig, viskade jag klagande.
- Vad trist gumman, tröstade mamma.

Jag plockar upp boken igen och läser om en flicka som får en kompis som är en kille och hon blir kär i honom.
- Öööööööh, stönade jag.

När vi är hemma slänger jag mig i sängen och somnade på en gång. Jag drömde om en kille som heter Kevin och i drömmen hade vi kul. Jag skrattade på så länge.

Bra!