Gustav den första Vasa's historia (PRS)

"Vart ligger det" hon tittar på honom med ett leende och reser sig upp.

"Jag har utsett en kammarjungfru åt dig", sa Gustav och pekade åt sidan i salen där en ung kvinna stod. Hon kom fram när han pekade på henne och neg.
"Hon kommer visa dig ditt rum och hjälpa dig med förberedelserna innan middagen", förklarade han, och nickade åt kammarjungfrun att visa vägen åt Katarina. Kammarjungfrun neg igen innan och gick fram till Katarina.

Kammarjungfrun visar vägen och öppnar dörren till kammaren. "Tack" säger hon kort och går in, på sängen ligger det en violett-lila klänning.

Gustav sjönk ihop lite när Katarina lämnat salen. Han strök sig fundersamt över skägget. Så det här var alltså hans blivande brud. Hon verkade bra nog. Det var inget fel på hennes utseende, och hon verkade inte helt menlös i alla fall. Förhoppningsvis skulle hon föda honom några starka söner.
Han rätade på sig igen och reste sig upp. Han rullade bak axlarna en gång och sträckte på nacken.
"Jag går till min kammare", sa han till hovmarskalken. "Jag vill inte bli störd innan middagen"

Kammarjungfrun gör i ordning Katarina och hjälper henne på med klänningen, "stå still"! Gnäller kammarjungfrun.

(Ursäkta att jag inte svarat på länge, har haft för mycket att göra och tänka på för att orka rolla, men nu så har jag tid att svara. Dock kommer jag inte vara helt aktiv förrän jag har lämnat in min uppsats den 20e. Bara så du vet )

När Gustav kom in på sitt rum sjönk han ihop på sängen. Han la sig ner och log lite för sig själv. Äntligen skulle han bli gift. Äntligen skulle han bli en fullfjädrad kung. Så fort Katarina börjat föda honom arvingar skulle ingen kunna ifrågasätta hans rätt till tronen. Hans arvingar skulle styra Sverige till världens slut!
Han slumrade till och drömde om de söner han och Katarina skulle få en vacker dag som inte kunde komma snart nog.

Kammarjungfrun drar ett sista drag genom Katarinas långa hår innan hon reser sig upp, "så"! Säger hon glatt och går ut. Katarina tittar trött efter kammarjungfrun, och snart faller hon själv ihop i en djup sömn på sängen.

Gustav vaknade av en skarp knackning på dörren. Han satte sig spikrakt upp och trevade med högerhanden mot höften där hans värja vanligtvis hängde, innan han insåg vart han var och att det inte var något som var ute efter honom. All den tid han spenderat på flykt undan från dansken hade satt sina spår.
"Ers majestät?" hördes hans betjänts röst utanför dörren. "Det är dags att göra sig i ordning för middagen nu"
Gustav gned sig över ögonen och kvävde en gäspning. Men inombords kände han en nervös upphetsning över att få bekanta sig närmare med sin blivande fru.
"Ni kan komma in", svarade han betjänten och reste sig upp från sängen.

Några timmar senare hörs det en svag men tydlig knackning på dörren, "vem där"!? Utbrister Katarina skräckslaget. Dörren öppnas och kammarjungfrun kommer in, "förlåt..frun..men ni borde komma ner till maten..jag tror att..ershöghet väntar på er". Katarina nickar och går ut, kammarjungfrun leder Katarina till matsalen.

Betjänten hjälpte Gustav att klä om innan han gick ner till middagen. De osar av matdoft i hela slottet och han känner hur det vattnas i munnen. Den goda doften och längtan efter att få träffa Katarina igen drar honom mot den mindre salen där det dukats fram till middag ikväll. Slottet har en del gäster, men inte så pass många att den största salen var tvungen att användas. Den skulle användas till bröllopsfesten.
När Gustav kom i salen så var inte Katarina där än, men de flesta av de andra gästerna hade anlänt. De bugade och neg när han gick förbi dem till sin plats och han nickade värdigt åt dem, innan han slog sig ner och väntade på sin blivande brud.