Prs med Snivillinus

Jag skrattar till och pustar ut på samma gång. Tjejen stack inte bara, hon verkar faktiskt rätt schyst...
"Vi är framme om... 3 minuter", säger en röst i högtalarna.
"Dags att hoppa av, kiddos", säger en tapper pojke som är säkert två huvuden längre än mig (jag som är så sjukt kort) som står bredvid mig och Rose.

Jag tittar mot klippan som likt vatten forsar förbi utanför tåget. Om tre minuter är det dags... Det känns omöjligt att hoppa från ett tåg, om möjligt ännu farligare än att hoppa på ett.
"Jahapp..." säger jag till pojken, "Dags att hoppa... Vad heter du förresten?
Den behagliga kvinnorösten meddelar sedan;
"Två minuter kvar, gör er klara!"

"Daniel", svarar jag flickan, precis som med Ted tidigare, "men kalla mig Day." Jag känner svettpärlorna i pannan. Tåget kommer väl i alla fall att sakta ned innan vi ska hoppa? Trots att jag vet att det bara är önsketänkande håller jag fast vid tanken när kvinnorösten säger:
"En minut kvar"

Daniel. Det är alltså så han heter.
"Okej, Day, är du redo?" Det är nära att jag slår till mig själv. HUr kan jag säga så? Det låter ju som om jag är helt överlägsen, som om jag är värsta proffset. Tänk om han tycker jag är självupptagen och sticker?
"Ni kan hoppa", meddelar rösten, och genast ser jag hur ett stort antal killar och tjejer kastar sig ut mot plattformen. Mina ögon dras till en liten pojke som landar med huvudet först och blir stilla. Jag flämtar högt. Det enda jag kan tänka är: Måste få det överstökat, måste få det överstökat...
"Jag hoppar..." säger jag til Day och min röst darrar. (Ånej, tänk om han tycker jag är fånig nu, tänker jag.) Och sen hoppar jag rakt ut i luften.

Rose flyger ut från tåget och försvinner utom synhåll. Jag håller andan och ska precis hoppa när jag känner en knuff i ryggen. Någon skriker: "förlåt!", men jag hör det knappt för jag faller. Med ett skrik lyckas jag ta tag i ett trappsteg. Folk hoppar av tåget ovanför huvudet på mig och jag flaxar med benen över komplett avgrund. Svetten gör mina händer våta och jag känner hur jag börjar glida. Det enda jag kan tänka är: jag kommer dö, jag kommer dö, jag kommer dö. Så känner jag en hand kring min handled och känslan av att flyga. Jag landar mjukt och när jag öppnar ögonen ser jag rakt in i Teds oroliga ansikte. "Är du okej?", frågar han och jag nickar flämtande. "T-tack", stammar jag men Ted bara viftar bort det. Han reser sig och ser på de andra som hoppat av tåget. Jag sätter mig upp och andas häftigt, min blick sökande efter Rose.

Jag lyckas landa på fötterna men kraften är så stor att mina ben viker sig och jag faller ner på marken. Min kind trycks mot det hårda underlaget. Försiktigt känner jag efter, har jag slagit mig? Blöder det någonstans? Men jag känner mig helt okej bortsett från det kraftiga dunkandet under fötterna. Plötsligt landar någon på mitt ben och smärtan flammar upp på direkten.
"Ojsan", hör jag en mansröst säga och flera stycken skrattar. "Jaja, man får akta sig."

Jag hittar Roses ansikte i mängden. Hon ligger på plattformen och håller om sitt ben. Jag rusar fram till henne. "Är du okej?", frågar jag men det enda jag kan tänka på är när Ted sa detsamma till mig för endast en minut sedan. "Rose?"

Jag tittar upp och ser Day stå där och se på mig med ett oroligt ansiktsuttryck. Han ser helt oskadd ut, och jag blir lite avundsjuk. Han klarade det. Utan att skada sig.
"Ja, det är jag", säger jag skamset och ställer mig upp trots att det känns som om benet brinner.
"Du då? Jag såg inte när du hoppade."

Jag ser att det gör ont när Rose ställer sig upp, hennes ansiktsuttryck visar det tydligt. Jag vill egentligen berätta för Rose hur dåligt det gick för mig och att utan Ted skulle jag inte vara vid liv nu, men det tar emot och jag sägr bara:
"Jag hoppade lite efter dig." Sedan lägger jag till: "Hur är det med dig egentligen?"

Jag blir frustrerad - som alltid när någon känner medlidande för mig - det är en av nackdelarna med att vara jag.
"Fint. Bra", säger jag, men blir förvånad när jag tittar upp och ser Days skamsna blick glida undan. Vänta lite... Skäms han? Nej.. det kan han ju ändå inte göra. Jag såg nog fel. Det gick ju bättre för honom än för mig.
"Samlas!" ropar en mansröst som ekar över plattformen. "Kom hit! Nästa prov!" Jag vänder mig mot Day och ignorerar smärtan i vaden.
"Ska vi gå?" frågar jag och pekar mot hopen som samlas runt mannen som ropade.