But what have i done? (ORP)

Scarlett ~
Jag sitter i ett hörn och studsar en liten gummiboll i marken. Studs. Studs. Studs. Tankarna glider in på samma banor som vanligt; Vad är det jag har gjort som är så hemskt att jag sitter här? Jag förstår att de måste ha abrakadabrat bort våra minnen på något sätt för att göra oss mindre farliga, men det är fett läskigt att veta vilken fruktansvärd människa man är men inte fatta vad det är som gör en så... Ond? Jag antar att de tycker det, ja, men jag känner mig då inte ond. De fem andra personerna i cellen verkar inte direkt pratglada men jag tänker inte sitta här i femton år med bara mina tankar som sällskap. "Well, jag tänkte att vi kunde ha lite trevligt småprat om vädret som normala människor, men det finns inga fönster här och ingen av oss är särskilt normala så... Har någon något annat samtalsämne?" Jag ler snett.

1. Får jag vara med?
2. Handlar det om folk som sitter inne för olika saker och vill rymma? xD
3. Sitter de i samma cell?
4. Ni behöver inte svara inte på 2, 3 och 4 om inte 1an är okej ♥

1. Okej för mig
2. Ja, och de minns inte vad de har gjort
3. Jao
^.^

Adam:
Fyra väggar golv tak. Litet utrymme. Sex sängar osköna som fan. Vad mer kan man säga.
Jag sitter inspärrad med fem främlingar som sitter inne i typ minst 20 år. Vilket mysigt sällskap.
Jag har inte sagt ett ord sen jag kom hit och om någon annat gjort det så var det tyst...
Jag rycker till när en av kvinnorna öppnar munnen.
"Well, jag tänkte att vi kunde ha lite trevligt småprat om vädret som normala människor, men det finns inga fönster här och ingen av oss är särskilt normala så... Har någon något annat samtalsämne?" Säger hon och ler snett.
Jag skakar på huvudet och skrattar till lite tyst
Efter ett tag säger jag
" Jo... Men jag heter Adam och sitter tydligen inne... Ett rätt långt tag och har ingen jävla aning om varför...Du då har du något trevligt att berätta om...?"
Svarar jag och flinar lite

Namn: Kallas för Styx, hennes egentliga namn vet ingen.
Kön: Kvinna
Ålder: 22 år
Utseende:

Personlighet: Rollas
Blivit anklagad för: Mord även en annan del småbrott som att stjäla, råna osv.
Övrigt: Har levt på gatan hela sitt liv, är blind på ena ögat och den är därför täckt med en ögonlapp.

Alexis:
När jag hör att de är folk som pratar i andra änden av cellen så reser jag mig sakta upp och går till mitten av cellen och sätter mig återigen på golvet fast nu typ i mitten av allt. "Jag heter Alexis, jag är anklagad för att ha försökt att råna en bank men en kompis.." jag blir förvånad över hur min röst låter, det var länge sedan jag pratade och det är inte konstigt att jag tycker att jag knappt känner igen den. "..min kompis ska ha stuckit och jag skulle tydligen ha blivit lämnad själv utan några utvägar. Polisen tog mig och nu är jag här.." jag tar en kort paus och andas ett par andetag innan jag fortsätter "fast jag har inga minnen av att det egentligen hände, jag har knappt några minnen alls faktiskt", jag avslutar meningen och tittar upp för att få någon respons från någon av de andra i cellen.

(Eftersom alla andra skriver i jag-form tänkte jag också försöka mig på det. Är sjukt ovan vid jag-form, men whatever, önska mig lycka till? xD)

Fiona:
Jag har stirrat upp i taket i vad som känns som ungefär hela mitt liv nu och försökt, förgäves, att få tankarna att sluta snurra i mitt huvud. Det är verkligen inte rättvist - jag vet inte ens varför jag är här! Jag borde inte vara här.
När de andra i cellen - brottslingar? Går de att lita på alls? - börjar prata lyssnar jag bara med ett halvt öra.
"Jag", säger jag då Alexis - var det så hon hette? - slutar prata. "Har fan inte gjort någonting. Jag köper inte det här om raderade minnen. Som om det faktiskt skulle finnas ett sätt att ta bort folks minnen? Yeah, right!"
Jag fnyser, och tystnar sedan. Jag är inte ledaren för en internationell smugglingsliga, och jag har inte på något sätt varit medbrottsling till ett mord. Någon försöker sätta dit mig - och har för tillfället lyckats, antar jag - men mig kan de inte lura. Jag ska ta mig ut härifrån.

Brittanys tankar försökte tränga sig in i hennes huvud igen men hon tryckte ut dem. Tvingade sig själv att inte tänka. I alla fall inte på det. Hon skulle bara börja gråta, igen. Mord, mord, mord. Det gick inte att stoppa tankarna. Bilderna kom tillbaka som i en film. Hon kunde se blod på den alldeles vita mattan och hennes skakande händer. Mord. Det var det hon var anklagad för. Hon var inte längre säker på om bilderna var verkliga eller påhittade ur hennes egna tankar. Men hon visste att hon hade mördat någon. Brittany var nästan glad över att hon inte kunde minnas. För fruktan gnagde i henne. Så mycket hon inte visste. Hur? När? Varför? Och den största frågan av dem alla vem? Hon hade ingen aning. Ingen sa något. Men det var kanske enklare så här. Utan att veta riktigt vem det var, utan att veta personens personlighet, utan att veta vad hen hade för drömmar, familj, vilja. Nu kunde hon bara se sig själv dränkt med blod. Nu behövde hon bara stå ut med sig själv. Nu behövde hon inte bry sig om offret för hon skulle ändå inte få veta. Faktum var att hon inte ville veta. Hon var för rädd för sanningen. Hon vågade inte, det var hursomhelst enklare så här.
Brittany tittade upp på dem andra. De hade börjat prata men hon var fullt omedveten om vad dem hade sagt så hon fortsatte med att göra just ingenting. Titta in i väggen och desperat försöka få bort bilderna i hennes huvud. Det var som en evig kamp och hon kunde känna hur tårarna pressades fram. En kniv. Denna gången var det en kniv hon höll i. Vapnet brukade ofta bytas ut. Kniven var ganska trubbig men väldigt stor. Hon närmade sig en dörr. Sakta och försiktigt så öppnade hon dörren och smög sig in i rummet. En person låg i sängen. Plötsligt stod hon precis över honom med kniven höjd. Det var som om hon hade förflyttats helt magisk från dörröppningen till sängen. Plötsligt öppnade personen ögon. Det var så plötsligt och hastigt så att Brittany nästan hoppade till. Ögonen hade en underlig grön färg och man blev nästan hypnotiserad. Allt var knäpptyst. Då plötsligt skrek personen smärtsamt. Brittany slet blicken bort från ögonen och tittade ner på sin hand. Kniven som hon höll i hade grävt sig ner i människans mage. Skriket ringde i hennes öron och allt hon kunde se var dem förskräckta gröna ögon och blod. Massa blod. Brittany kände hur tårarna hade börjat smyga sig fram och hon begravde huvudet i knäet för att dölja det för dem andra. Hon andades långsamt och försökte att bara fokusera på dem andra i cellens röster.
"Jag har fan inte gjort någonting. Jag köper inte det här om raderade minnen. Som om det faktiskt skulle finnas ett sätt att ta bort folks minnen? Yeah, right!"
Brittany kunde inte tro på hennes teori. Det var kanske inte så logiskt med raderade minnen men hon hade ändå tänkt att det kanske var för att deras brott var så grova så att det var lättare för dem själva så här. Ovetande om sin egen ondska. Och om vi inte skulle ha gjort något vad skulle vi då vara här för? Tänkte Brittany. Hon kunde inte direkt tänka sig att någon gjorde detta bara för att vara ond. Hon tyckte det var enklare att tro på teorin om att hon själv var ond även om den var svårare och mycket mer hemsk. Tårarna hade knappt ens börjat rinna innan hon direkt kom in på nya tankar och Brittany torkade diskret bort en liten tår på hennes kind och tittade upp på dem andra.

Förlåt för så mycket text och slarvfel xD
(Btw, jag kommer kanske byta till jag-form för jag blir väldigt förvirrad när alla andra gör det och sen så skriver jag inte i sån form och så blööh..)

(Borde vi skriva i ordning eller att alla bara skriver när som helst)

(Tycker att alla skriver lite när som helst men två personer får inte skriva jättemycket ♥)

Scarlett ~
Jag ska precis svara killen när en tjej börjar prata om att hon minsann inte är skyldig och att hon inte tror att man kan radera minnen bara sådär. Jag himlar med ögonen. "Du, jag fattar att du vill 'rentvå din själ'" Jag gör citationstecken i luften "eller nåt sånt skit, men ärligt talat, tror du ens på det själv?"