Haceee som inte är övernaturligt.

Jag går oroligt efter läkaren in till rummet där Grace är medan jag försöker hålla mig ifrån att inte bryta ihop. Att läkaren hade varit så allvarlig gjorde mig orolig såklart. Men alla är okej, de måste vara okej. Jag kollar på Grace och sträcker mig snabbt för att krama om henne, även fast hon ser ut att vara ganska borta.
"Sover hon fortfarande?" mumlar jag med min mun nere i hennes hår. Jag ser upp på läkaren som nickar långsamt.
"Hon vaknar nog snart, men vi måste prata med dig först. Vi gjorde allt vi kunde, men det var omöjligt att rädda tvillingarna. Vi var tvunga att ta bort de båda." säger läkaren och kollar ner i ett papper, kanske helst för att inte möta min blick.
"Nej." Jag skakar på huvudet och mina ögon vattnas, medan jag snabbt blir illamående.

Tillslut vaknar jag upp, av smärta. Lite överallt, men det gör ont. Med fortfarande stängda ögon, och fortfarande borta, stönar jag till. Jag försöker öppna mina ögon, men det är omöjligt, och mitt huvud gör för ont. Dock märker jag att någon håller om mig, och jag antar att det är Harry, så jag gör en rörelse för att komma närmare.

Jag kramar om Grace hårt och struntar i läkaren.
"De är inte borta." Säger jag otydligt medan tårarna rinner, och blöter ner Graces hals. Jag reagerar inte så mycket på att Grace rör på sig.

Jag stönar igen när personen som kramar mig kramar mig hårt, så det måste vara Harry. Och någonting måste ha hänt. Jag gör ett nytt försök med att öppna mina ögon, men det går inte, allting är bara vitt. Det är som att mina ögonlock sitter fast, och när jag försöker röra mig igen går inte det heller. För att säga något, öppnar jag min mun. Eller försöker. Jag kan inte röra mig alls, som att min kropp inte funkar längre.

"Förlåt." suckar läkaren innan han lämnar rummet. Jag kan inte förstå hur de kan vara borta, halva min familj. Det känns overkligt.
"Grace, snälla vakna." mumlar jag med armarna om henne. Jag behöver henne just nu, och hon behöver antagligen mig när hon fått veta.

Efter ett tag får jag ut ett andetag. Och sen in ett. Jag öppnar långsamt mina ögon, men stänger dom snabbt igen när ljuset från det vita ljuset. Jag stönar av smärta igen, högre än innan.

Jag backar litegrann när jag hör Grace, och kollar på henne. Jag drar kanten av min tröja under mina ögon för att bli av med lite av tårarna.
"Det är jag, Harry." säger jag. "Läkarna är borta, så det är lugnt."
Det känns som att jag ljuger när kag säger att det är lugnt, för det är verkligen inte lugnt. Det här är nästan det värsta som skulle kunna hända. Det allra värsta klarar jag inte av att tänka på.

Jag öppnar mina ögon igen, när jag hör Harry.
"Vad har hänt?" frågar jag lågt, när jag ser att han gråter. Tänk om något har hänt?! Eller så är han bara lycklig...

Jag skakar på huvudet och lägger ner ansiktet hennes axel igen.
"D-Darcy och Brayden.." Säger jag darrande. Det gör ont i hela bröstet, jag behöver att någon säger att det kommer ordna sig. Inte för att det kommer ordna sig nu, utan Darcy och Brayden.

"Va?" säger jag lågt, även fast jag förstår. Dom har dött. Mina barn finns inte längre. Jag för upp mina händer mot Harry och försöker krama om honom, även fast det gör ont.