Walking Dead

Xenia ryckte på axlarna, för henne hade det inte varit så svårt, eller? Jo, det hade väl varit svårt att skjuta sin far, men samtidigt tillfredställande. Han hade inte varit någon god far, visst hade han varit bättre än hennes mor som inte velat veta av dem. Men bra hade han inte varit, han hade varit missbrukare sedan länge och utnyttjat sina barn till bristningsgränsen. Han hade fått dem båda att utföra hans tjänster att de tillslut varit med i det själva. Både hon och brodern hade farit ut och in på ungdomsanstalter och fängelser. Men ändå var han hennes far och känslor för honom hade hon väl långt inne.
"Det är faktiskt min bror jag letar efter. Men det kom komplikationer på vägen och nu måste jag ha ett apotek." sa hon något otydligt då hon inte ville gå närmare in på vad det var.
Hon nickade slött åt ljuddämparen, det lät bra, det var snällt av honom.
Hon somnade sedan och framåt morgonen lätt gnyende. Hon hade kastat av sig filten och linnet hade åkt upp. Hon kallsvettades där hon låg, hon orkade inte ens hålla ögonen öppna. Men blodflödet hade stoppats även om bandagen var röda. Hon var varm, troligen feber.
"Har du vatten?" mumlar hon slutligen fram och tar sig upp på armbågarna, sedan drar hon sig upp till sittande ställning halvlutande mot väggen. Hon måste hålla sig vaken, hålla sig frisk, överleva.

Ryan tog av ljuddämparen från sin ena pistol och såg igenom det. Det var ett hemmabygge, han hade träffat på en man en gång som hade något liknande och lyckats efterapa det själv. Det var väldigt praktiskt, inte perfekt men bra mycket bättre än en vanlig pistol. Han tog lite vatten och sköljde igenom det och började sedan plocka isär pistolen och rengöra. Han fortsatte göra så med alla andra vapen med och tillslut var allt rent och säkert. Han plockade ihop allt och hörde hur hon började vakna.
Xenia gnydde och hade kastat av sig filten. Han såg något bekymrat på henne men gjorde inget, han var inte rätt person för att väcka henne, hon behövde nog sova bara. Han såg att hon svettades med och antog att hon hade feber. "Vi måste vänta någon dag innan vi kan gå till köpcentrumet" mumlade han och såg på henne då hon sakta öppnade ögonen. Hon verkade inte alls må bra. "Godmorgon" sa han bara och gav henne vattnet innan han satte ihop det sista vapnet.
Han fick sedan fram mer kött och gav henne en bit. "Jag tror vi håller oss till vatten idag, så vi kan vara alerta när vi väl ska ut". Han tog ändå en flaska. "Men jag kan rengöra dina sår om du vill, det kanske blöder".

Xenia nickade åt hans ord, hon instämde helt. Då han inte bara la skulden på henne att de var tvungen att vänta var det bra, hon ville inte vara föremålet som sinkade dem.
Hon dricker djupa klunkar av det kalla vattnet och tackar. Då han ger henne mer kött tvekar hon först.
"Jag äter dig ur huset." mumlar hon bekymrat fram, oviss hur man skall göra i en sådan situation. Hon visste att tjänster innebar gentjänster och hon undrade vad han ville ha. Hon hade inte mycket, mer än henne själv och få ägodelar och inget av det kunde han få.
Hon tar dock emot köttbiten och tackar slutligen då hon börjar att äta.
Hon virar tyst av sig det nu blodiga bandaget och känner lätt på såret innan hon lägger sig på mage för att han ska rengöra.
"Det blöder inte mer, du gjorde ett otroligt bra jobb. Tack, utan dig hade jag troligen tillslut dött." sa hon med en helt annan ton, hon var så tacksam över all vänlighet och värme från denna okända man. Hon var varm, trött och hade ont, men inget av det skulle hon någonsin erkänna, att göra det skulle vara ett nederlag som mycket annat.

Ryan log bara då hon sa att hon åt honom ur huset. "Jag har ett ganska bra lager en bit in i grottan där det är kallare...Och jag har en hel del fällor runt om kring grottan som djur brukar hamna i. Jag tänkte gå och kolla dem idag och jaga och då får jag mer". Han hade inget emot det. Det var bara trevligt att inte vara ensam.
Han åt upp sin del och började hämta nya tygbitar innan hon la sig på mage. "Så lite så" log han och väntade tills hon var klar innan han studerade såret. Det såg bättre ut, det blödde inte men han skulle rengöra det ändå. Han tog en ren bit och dränkte den i alkohol innan han rengjorde hennes sår noggrant, han virrade sedan om med rena bandage och gav henne sin tröja igen.
"Jag ska ut och jag nu, då får följa med om du känner att du orkar" sa han vänligt och drog på sig sin mössa, sin jacka, halsduken och de fingerlösa vantarna. Han laddade på geväret på ryggen, några knivar och en pistol i hölstret på sin höft innan han började flytta undan stenen till öppningen. "Kommer du med?" undrade han.

Xenia nickar och tar sig upp från sin liggande ställning. Hon var fortfarande varm, men att ligga att vara obruksam var lika med döden. Hon ville dessutom hjälpa honom, ge honom ett förråd med mat. Vintern skulle snart komma och han skulle behöva det. Hon själv kunde inte ha ett stort förråd då hon måste vidare, men han kunde. Hon måste vidare, om hon överlevde om hon...... Nej Xenia ville inte tänka på det. Hon skulle leta upp sin bror, kanske rädda honom om det så behövdes. Även om de sällan haft en fin bror och syster relation var de ändå syskon. Han satt ofta inne i fängelset för något brott och senare hon med fast på anstalter. De firade dock alltid då han blev fri, innan han blev anhållen igen.
Xenia drog på sig sina vapen samt ryggsäcken och spände sin båge, gick ut innan honom. Sakta gick hon ut och nästan genast for en pil rakt in i en Walkers huvud. Ännu en föll och hon såg två komma mot sig som hon gjorde beredd på att fälla.
"Det är tre till höger om grottan." upplyste hon Ryan snabbt.

(Jag är ledsen att det tar tid, glömmer bort mugglis ibland .-.)

Ryan väntade med att öppna grottan helt då han såg att hon började fixa med sina saker. Han hade bara hunnit få upp en liten bit så mer solljus lyste in. Hans grotta var oftast ganska mörkt, det var mest elden som lyste upp. Men han hade vant sig vid mörkret. Han hade också för några månader sedan kommit över ett par gamla leksaker som lyste i mörkret, för barn. De funkade en så då det var som mörkast tog han fram dem. Dock gav de inte alltför mycket ljus.
Då hon tillslut var klar puttade han iväg resten av stenen och hörde hur en pil ven förbi. Han såg snabbt walkererna och drog sin egna pistol med ljuddämparen och sköt snabbt de tre till höger om dem. Han puttade sedan igen stenen för grottan igen och såg sig noga om, men inga mer syntes.
Han nickade åt henne att komma med då han började gå djupare in i skogen. Tillslut kom han förbi en av sina snaror. Det satt en kanin i den. Han tog loss den och hängde den vid sitt bälte och gjorde om snaran. "Säg till om du ser någon hjort eller liknande" sa han lågt till henne samtidigt som han började röra sig mot nästa snara i området. Men den var tom. Han suckade men fixade bara till fällan lite innan han fortsatte gå.

(Det gör inget, kan lätt bli så ;P)

Xenia följde med honom, de båda hade lärt sig att röra sig tyst genom skog och mark. Det var ett sätt att överleva i denna värld. Det var som jägarna förr inte ville skrämma sitt villebråd. Nu var det människorna som var villebrådet för de döda.
Hon gjorde stora ögon då hon såg haren, det verkade så enkelt. Hon hade aldrig varit bofast, men det hade helt klart sina fördelar.
Men Xenia måste vidare och Ryan var bara snäll att ha henne där ett tag.
Hon nickade åt hans begäran, hon hade sett större djur av detta slaget förr. Men hon hade aldrig dödat dem. Zombier drog sig till färskt kött, till färskt blod och det var slöseri med kött om hon skulle komma undan med livet i behåll. Bara kaninen drog till sig ett par. Snabbt sköt Xenia ner dem med pilbågen och hämtade pilarna sedan. Dels för att få dem igen och för att se att zombierna var döda.

Ryan hade planerat att stanna i sin lilla grotta ett bra tag. I alla fall tills han fick en anledning att inte stanna där. Men nu hade han inget bättre. Han hade många gånger funderat på att gå dock. Kanske försöka hitta någon grupp, kanske något bättre liv. Men han insåg att det nog inte fanns så mycket bättre.
han log då han såg hennes stora ögon och påminde sig själv att försöka hitta några örter så de kunde äta fint ikväll. Han hade också upptäckt att det växte rotfrukter vid ett ställe, hade han tur fanns det några där han kunde plocka. De tog sig till nästa fälla som innehöll en till kanin.
"Verkar vara vår lyckodag!" sa han då de kom till stället det växte vid. Han satte sig på huk och började plocka en del örter i knippen och drog upp några sötpotatisar. "Det här blir en riktigt fin måltid!". Han såg upp på henne. "Jag tror vi kan gå tillbaka, vi kan vila upp. Eller så kan vi gå ner till sjön och tvätta av oss". Han var lite blodig efter att ha hållit på med kaninerna och det lockade till sig walkers.

Xenia såg ner på honom då han plockade upp potatisar. Hon log mot honom, färsk potatis var det evigheter sedan hon ätit.
"Det blir underbart." log hon och såg sig om, men inget liv eller Walkers verkade vara närheten av dem. Att vila verkade bra men även att tvätta sig, då hon var mer eller mindre dränkt i sitt eget blod. Fast just nu verkade hon behöva vila mest, hon kände sig yr och var blek. Hon var inte riktigt sig själv ännu för att vara ute på längre strövtåg och anstränga sig.
Hade det varit då hon varit på vandring, hade hon fått lov till att göra det men nu hade hon chansen att vila. Men inte så att hon ville erkänna det. Hon var alldeles för stolt för det, att visa sig svag.
Hon såg på honom, även han var blodig och hon gissade att de båda behövde en tvätt.
"Vi går till sjön." sa hon slutligen och rätade på sig för att följa med honom dit.

Ryan borstade av potatisarna lite innan han stoppade dem i sin väska. Han kunde kanske skölja av dem vid sjön också. Dock hade han vatten i grottan med som han hade till sådana saker. "Vad bra, jag behöver tvätta mig med" log han och började gå ner mot sjön när han hade alla potatisar.
TIllslut nådde de den och han ställde ner sin väska och drog sedan av sig tröjan. Han var inte blyg för att visa sig, ärligt talat såg han faktiskt rätt bra ut, ärrad men muskulös och vältränad efter all tid själv. Han la ifrån sig geväret men behöll knivarna och började kliva i. "Det är inte kallt" log han mot henne.

(Är hemskt ledsen för att jag glömt bort Nu lovar jag att bättra mig! Och glad påsk!)