De utvalda [PRS]

Trädkatten eller Queen Boo kanske kan börja? cx

Lucas ~
Regnet faller mjukt, mjukt ner på marken. Jag sitter gömd bakom några lådor i den nedstängda butiken med dolken i ett stadigt grepp och försöker andas så tyst som möjligt.
"Hmpf, du kan inte gömma dig", suckar han och han tar ett steg mot lådorna där jag sitter gömd.
"Men, du stinker inte av frukta som de flesta andra. Så, jag ska göra att din död blir snabb"
Med ett enda slag flyger alla lådorna iväg, men jag är beredd. Med en enda snabb rörelse, utan att tveka, kör jag in trädolken rakt in i monstrets svarta hjärta.
"Krgh... Tch..", får han fram han. Han greppar tag i min handled, och innan jag hinner rycka undan den borrar han ner tänderna i den. Jag tjuter till av smärta, men de mörkbruna ögonen hinner knappt bli röda innan han förvandlas till aska framför mig.
Skräckslaget stirrar jag på bettet, han hann inte dricka så mycket och bettet är inte djupt - men är det tillräckligt? Jag lindar in det i bandage och drar hoodie-ärmen över så att ingen ska se.
Tänk så blir jag en av dem? Nej, jag kan inte bli det. Jag kommer hitta en häxa som inte gillar vampyrerna och hjälpa mig... Ja - så är det! Häxorna och vampyrerna har en ganska kylig relation just nu, så de måste hjälpa mig!
En lättnad väller över mig och jag slänger ryggsäcken över ena axeln.
Jag drar in ett djupt andetag innan jag slår upp dörren och går ut i regnet.

(DUNDUNDUN dramatiskttt)

Cassia ~
Hon flinar stort.
"Ta mig om du kan", ropar hon och sätter fart iväg mot ett träd. Jag försöker komma ikapp henne men konditionen sviker mig ganska snabbt.
"Okej, okej, jag ger mig. Ge tillbaka mössan nu bara.", mumlar jag. Med rufsigt hår och rosiga kinder sticker hon fram huvudet bakom ett av de stora träden. I handen håller hon min svarta mössa. Jag går fram till henne och räcker fram handen. Hon ger tillbaka mössan. Hennes mörka ögon gnistrar i ljuset. Sam.. Hon är så vacker. men du får inte tänka så, Cassia. Hon är din bästa kompis, inte din flickvän. Jag skakar på huvudet och tar tag i hennes hand och vi börjar tillsammans gå tillbaka mot skolbyggnaden.
"Hur kan du vara så snabb?", frågar jag glatt och tittar på henne. Hon möter mig blick och ler.
"Född med det. Men, frågan är, hur kan du vara så långsam?", flinar hon.
"Född med det.", flinar jag tillbaka. Vi går in i skolan och fortsätter mot våra skåp. Hon öppnar sitt och jag öppnar mitt.
"Ska du åka buss?", frågar jag. Sam skakar på huvudet. Vi går ut tillsammans. När vi har kommit fram till parkeringen stannar hon och tittar på mig. Hon lägger en hand på min axel.
"Cass.. Jag älskar dig", mumlar hon och omfamnar mig. Jag kan inte hålla inne ett skratt.
"Jag älskar dig med, Sam, men vi ses ju på måndag", skrattar jag. Hon släpper taget om mig och mumlar något ohörbart.
"Ta hand om dig."


Det var dem sista orden jag någonsin hörde av henne.

Jag vaknar med ett ryck. Åh Sam.. Min fina Sam.. Dagen efter att hon försvann så kom de. Det var som att hon visste det hela tiden. Sam..