Vi ses i dina drömmar

Super

Bra

more!

Kapitel 6
När Rose vaknar på måndagen så regnar det ute. Söndagen hade gått sakta och hade varit långtråkig men det hade iallafall varit soligt ut. Hon släpar sig upp ur sängen och börjar sätta på sig sin skolklädnad. Claras säng står som vanligt tom. När Rose böjer sig ner för att ta upp sina böcker till örtläran kommer hon ihåg Malfoy. Hon ska ju hjälpa honom idag. I två timmar.
"Snälla skjut mig!" muttrar hon irriterat just när Maja kommer in. Maja är en av tjejerna som kommer från en trollkarls och som sover i en av de fem sängarna.
"Skjuta dig? Med vad då?" undrar hon nyfiket.
"Äh inget bara ett mugglar utryck." svarar Rose och går ner till umgås rummet där Clara redan väntar.

"Du är sen. Som vanligt," säger Clara irriterat när dom går ut från portärt hålet och ner för trapporna.
"Jag vet. Varför är du sur?"
"Du vet varför!" fräser hon. Rose ser förvånat på henne. Clara har alltid varit den lugna av dom två. Men sen blir hon själv irriterad.
"Nej, det vet jag faktiskt inte. Kan du vara så vänlig och berätta?" svarar Rose med lite argare röst än hon tänkt.
"För... För... Han!" spottar Clara ut sig tillsist.
Han? Menar hon... Malfoy... Det är därför hon är förbannad.
"Jag sa ju till dig att ha..."
"Vet du? Jag skiter i vad han gjorde! Dra åt helvete!!!" skriker Clara och går ner för den sista trappan till hallen.
"Antar att vi ses där då din jävla bitch!!!" skriker Rose lika högt tillbaka.
"Vad fan kallade du mig!" ryter Clara och vänder sig om och börjar gå med hotfulla steg upp för trappan mot Rose. Folk har börjat ställa sig och tittar på bråket.
"Du hörde mig! Jag kallade dig en bitch!"
"Om jag är en bitch så är du fan en jävla hora! Du och dina jävla killar!"
"Det säger du bara för att du aldrig har varit med någon!" skriker Rose tillbaka. För en sekund är Clara tyst.

"Jag har visst varit med en kille. Din bror," morrar hon. "Du fattade det aldrig. Är du så jävla dum att du aldrig fattade det? Misstänkte du det ens? Alla timmar vi spenderade tillsammans! Jag blir iallafall kär i bra killar, till skillnad från dig!" säger Clara hotfullt. Hon står precis framför Rose som blir blek. Ross? Med Clara? Självklart. Bevisen hade alltid varit framför henne. Men hon hade antagit att Clara skulle berättat om det hade varit så och ignorerat dom. Och det sista var en varning. Att Clara tänkte berätta för alla om Malfoy.
"Du skulle bara våga!" morrar Rose.
"Kolla bara," viskar Clara och Rose gör något hon visste att hon skulle ångra sen. Hon smäller till Clara mitt på näsa. Hårt.

Clara ger ifrån sig ett skrik och griper tag i Rose för att inte ramla ner för trappan. Tyvärr tappar Rose också balansen och båda två ramlar ner för trapporna. När dom när är på marken känner Rose Claras fot som träffar henne i magen. Och slagsmålet bryter ut helt och hållet. Båda skriker och slås för kung och fosterland.

Plötsligt skriker någon annan till och Clara och Rose flyger ifrån varandra och in i varsin vägg. Rose kan nästan inte se på ena ögat och hennes högra arm gör förskräckligt ont. Det blöder ur Claras näsa och hon har ett långt rivmärket på kinden.

"VAD HÅLLER NI PÅ MED?!?" skriker professor Mcgonagall ursinnigt.
"Jo, Clara och jag slogs men professorn avbröt oss," fräser Rose irriterat. "Men tyvärr är vi inte klara än. Hon lever fortfarande."
"Jag måste hålla med henne. Kan professorn vara så snäll och låta oss avsluta det?" morrar Clara hotfullt mot Rose. Plötsligt sliter hon fram sin trollstav men Rose håller redan i sin.

"FURNUNCULUS!" skriker Rose samtidigt som Clara skriker: "PETRIFICUS TOTALUS!"
Rose blir förstenad och faller ihop som en planka. På Clara börjar stora bölder visas sig när förbannelserna slår till.
"NU FÅR DET RÄCKA!" vrålar Mcgonagall så att alla rycker till. "Ni två," säger hon och pekar på Rose och Clara. "Ni två följer med mig! Ni andra gå till era lektioner. Seså iväg!"

Mcgonagall börjar gå iväg mot sjukhusflygeln. Plötsligt flyger Rose upp i luften och börjar sväva efter och Clara börjar gå medans hon försöker dölja ansiktet som nu är täckt med bölder. Rätt åt henne, tänker Rose.

love it!

mer!

Kapitel 7
"Ni två! Mugglar slagsmål? 20 poängs avdrag för gryffindor!" fräser Mcgonagall medans hon tinar upp Rose så att Madam Pomfrey kan ta hand om hennes skador. Rose ena öga är uppsvällt och har långa klösmärken på armarna. Ena armen går inte att röra på. Clara ligger två sängar bort och ser mycket värre ut än Rose. Rose bryr sig inte om att hon har ont. Hon är skadeglad. Claras bölder är fortfarande kvar och Snape är på väg med en trolldryck som ska få dom att försvinna.

"Aj! Jag är öm där!" skriker Rose när Madam Pomfrey tar tag i den skadade armen.
"Kära flicka du är mer än bara öm. Jag tror att armen är bruten. Tur för dig det kan jag fixa enkelt men du får stanna här över dagen. Minerva om du vill prata med mina patienter får du ta och lugna ner dig. Annars får du vänta tills dom släpps."
"Då missar jag...Örtlära, skötsel av magiska djur, dubbla talmagi och dubbla mugglarstudier. Kan jag inte stanna tills talmagin slutar så kan jag gå på mugglarstudier?" Det är en av Roses favorit lektioner och idag ska dom se på ett avsnitt av Sherlock. Snygg skådespelare och bra handling. Det var Rose som hade föreslagit att dom skulle se det nu när elektronik funkar på Hogwarts. En inblick i en mugglares liv. Plus man det enda man gör är att titta och anteckna.
"Vi får se hur du läker. Jag får be professor Snape att brygga en benläkande dryck åt dig."
"Miss Moran, varför började ni slåss om jag får fråga? Berätta från början." säger Mcgonagall med en lugn ton. Hon vet att madam Pomfrey menar allvar.
"När jag vaknade och gick ner till umgås rummet och träffade henne där var hon redan sur. När vi var på väg till stora salen blev hon galen och började gapa om att jag skulle hjälpa en kille med läxorna."
"Vilken pojke?"
"Malfoy. Iallafall så blev jag arg på henne och började att skrika på henne. Hon började att provocera mig om min bror så jag slog henne. Hon ramlade ner för trappan och drog med mig. Sen började vi slås på riktigt tills du kom och resten vet du."
"Jag ska tala med miss Hellanre och sen måste ni två reda ut det här. Ni brukade vara vänner."
"Uppmärksamma ordet brukade." muttrar Rose.

Mcgonagall går bort till Clara och börjar prata när Snape kommer in med två flaskor i handen. Det rycker från den ena och Rose hoppas att den är till Clara. Själv har hon ingen lust att dricka den. Hur fan hände det här? Clara och Rose hade aldrig bråkat så här förut. Vems fel var det? Claras eller hennes?
"Miss Moran! Så roligt att se dig här! Jag har något till din arm!" säger han med sin mest ironiska röst och går fram till henne.
"Tackar. Jag håller på att dö, eller min arm iallafall." säger hon och tar i mot bägaren som inte rycker. Hon häller i sig den snabbt och när den är tömd går Snape vidare till Clara. Drycken måste smaka illa för Clara ser ut som att hon ska spy. Ha! Rose lutar sig tillbaka på sängen och undrar vad hon ska göra hela dagen.
"Du kommer inte kunna göra så mycket, miss Moran." säger madam Pomfrey som att hon hade läst Roses tankar. "Att fixa ett brutet ben gör ont. Du kommer nog bara kunna ligga ner och ta det lugnt. Tyvärr kan jag inte ge dig något för smärtan. Det kommer bara hämna lagningen och göra den utdragen."
En morgon med slagsmål. En hel dag av ont. En kväll med Malfoy.

"Min lyckodag." muttrar Rose och tar fram sin mobil. Hon sätter på sig sina hörlurar och börjar spela musik. Det är skönt att stänga ute allt, tänker hon. Sen kommer hon ihåg boken. Rose sätter sig upp, stänger av musiken och kollar efter sin väska. Den är på en stol bredvid henne. Hon rotar med den vänstrar armen och får fram den. Hon trycker igång musiken igen och börjar läsa. Som vanligt glider hon in i bokens värld direkt men när hon bara har kommit runt 20 sidor börjas hon att dras ut av en skarp smärta i armen. Hon fortsätter att läsa men har svårt att komma in i bokens värld. Efter bara tio sidor ger hon sig. Rose kan inte koncentrera sig. Hon slänger en blick mot Claras säng som står tom. Hon hade inget brutet så hon fick nog gå tidigt. Rose lägger sig ner på sängen och lyckas på något sätt somna. Stort misstag. Hon drömmer om Ross och natten han dog.

"Ross vakna!" viskar hon tyst till honom. "Jag tror det är någon där nere!"
"Tyst, Rose. Säkert bara pappa som tar en nattmacka. Sov." muttrar han sömnigt och somnar om. Rose somnar dock inte. Hon hör någon som går tyst där nere. Det är säkert pappa försöker hon intala sig själv men det funkar inte. Sakta börjar hon bli rädd. Efter en stund börjar någon tyst gå upp för trappan. Månen lyser upp rummet på ett kusligt sätt och till sist kan Rose inte hjälpa det, hon blir så rädd att hon kryper in under Ross säng med sin trollstav. När hon var liten kunde hon sova där när hon hade haft en mardröm. Hon har växt och utrymmet är litet men även om någon skulle lägga sig ner på mage och titta in under sängen skulle hon var osynlig. Hon och Ross hade gjort det så. Stegen i trappan tystnar och hon förstår att personen är upp. Dörren till Roses mamma och pappas rum öppnas och hon känner sig dum. Självklart är det pappa. Han brukar ju ta en macka mitt i natten. Men varför gömmer hon sig fortfarande? Rose vill inte lämna utrymmet under sängen. Det känns tryggt och mysigt. Hon kanske ska sova här under. När Ross vaknar och sätter ner fötterna kan Rose gripa tag i dom och skrämma honom lite. Han sover ju längre än henne.

Då hörs något från föräldrarnas rum. Något som slår mot golvet med en dov duns och sen hörs stegen igen. Någon går mot Roses och Ross rum. Rose får panik. Hon vet att det inte är hennes pappa. När dörren öppnas ser hon bara inkräktarens fötter. Det är en mans fötter och dom är nästan blåa. Han måste ha gått i snön barfota. Ägaren till fötterna talar lågt till sig själv men Rose hör varenda ord.
"Så synd. Vacker pojke. Så synd, så synd. Men två sängar? En flicksäng ser jag. Oj oj oj... Vart är du flicka lilla? Kanske under sängen?" Mannen slänger sig på mage och tittar under hennes säng. Rose sätter händerna för munnen. Om han hör henne... Hon kan inte ens tänka slutet på den meningen.
"Ingen här? Kanske under den andra sängen?" viskar mannen hånfullt och vänder sig mot Ross säng. Han ser Rose rakt i ögonen. Dom är kalla. Galna. Hon ligger helt stilla för hon vet att han kan inte se henne. Men han kan höra henne.
"Ingen där heller. Flicka lilla kanske inte är hemma. Stackars liten. Att komma hem till detta. Inte roligt. Nej, inte roligt alls." säger mannen och reser sig med ett läskigt leende. Rose ligger som förlamad när hon förstår vad han har gjort och vet vad han ska göra. Och då händer det.
"Avada kedavra!" skattar han fram och rummet fylls med ett grönt ljust. Rose ser hur Ross arm ramlar ner från sängen. Stilla. Död. Mannen lägger sig på mage igen och tittar på Rose.
"Och du flicka lilla, dig tar jag senare!" säger han och se lyckan i hans ögon innan han ställer sig upp. Han bugar sig mot hennes säng och börjar skratta.

Sen går han samma väg som han kom upp. Rose ligger stilla ett tag under sängen. Det är fortfarande mörkt ute när hon kravlar sig fram men månen är framme så hon ser. Allt. Ross döda kropp. Så stilla. Han ser ut som att han sover. Utan att förstå vad som händer går hon till sina föräldrars rum. Hennes pappa ligger på golvet. Lika stilla som Ross. Hennes mamma ligger ner stoppad i sin säng. Rose förstår inte vad som händer. Dom kan inte vara död. Dom sover. Dom sover. Dom kommer vakna på morgonen. Hennes mamma kommer gå ner och ge Ross kanin mat innan hon och Roses pappa går ut på promenad. Ja, så är det. Allt blir bra när det är ljust ute. Hon går tillbaka till sitt rum och lägger sig ner i sin säng. Tyst och stilla för att inte väcka Ross. Hon fortsätter ligga stilla hela natten. Hon rör sig inte när dörren där ner exploderar och folk ropar där nere. Hon rör sig inte när människor går upp för trappan. Hon rör sig inte när någon kommer in i hennes rum. Hon bara ligger still och lyssnar.

"Två döda här. Barn. Skulle säga tolv eller tretton." Det är en kvinnas röst. Kvinnan rör sig tyst i rummet och efter en stund känner Rose två varma fingrar mot sin hals. "Omöjligt. Flickan lever. Hunter! Shackelbolt! Jag har en överlevare!"
Då öppnar Rose ögonen och ser in i kvinnans. Dom är grå och snälla. Då kommer två män in i rummet. Rose ser på dom lugnt och stilla.
"Vännen. Vi ska ta dig här ifrån. Jag kommer bära ut dig." Försiktigt lägger kvinnan sina armar under Rose och lyfter upp henne. "Jag är så ledsen vännen." viskar hon tyst när dom går förbi Ross säng. Då skriker Rose. Hon skriker för att Ross är död. För att hennes föräldrar är döda. Och för att hon själv lever.

Så bra men ändå lite sorgligt.

soooo sad!! but soo good!

good!