prs Dragon Fantasy

AI satt ganska nära madrassen flickan låg på. Hon satt på en egen madrass med benen i kors framför sig, och ryggen lutade mot väggen. Det var inte särskilt bekvämt, men efter flera år var AI så van vid det att det knappt märktes.
Det var ingen i lastbilen som låssades om att hon var där, utan att hon använde sina krafter. Eftersom att AI var känd som personen som var tyst och känslolös hade folk för länge sedan slutat bry sig. Ofta tyckte de andra också att hon var obehaglig att vara i kontakt med.
"Du är i ditt nya hem med din nya familj" svarade gumman. "Du skrev på kontraktet, så du jobbar på tivolit nu." Nya familj? AI fnyste nästan till. Välkommen till helvettet lät bättre. Du är fast här nu, så det är ingen mening att försöka fly. Du har sålt din jävla själ, och du kommer säker inte ens ihåg något av det. AI kom obehagligt tydligt ihåg hur hon själv skrivit under. Sju år sedan, var det inte? Livet innan tivolit var som någon slags lyckodröm. Det kändes overkligt att det hade funnits ett liv då hon var fri och normal, och lycklig...

Rizzo stirrar på gumman och tar stora klunkar av vattnet.
"Vilket jävla kontrakt." svor hon fram, hennes språk från gatan var inte det finaste. I en värld sär man alltid måste kämpa gick det inte att vara artig. Där gick det inte att lita på någon, att bli vän med någon. Hon hade haft en vän, en vän sedan de var små. Han hette Peter och de höll alltid samman. Peter tröstade henne efter hon varit hos någon, låtit denne utnyttja henne. Han hade tagit hand om henne hon hade tagit hand om honom. Men Peter orkade inte leva och en dag vaknade hon vid honom och han var död.
Det hade varit Rizzos värsta dag i hennes liv och sedan dess hade det bara gått nedåt.
Gumman bara skakar på huvudet och ser på Rizzo innan hon går.
"Du kan inte få mat försen vi stannar, men lilla vän vad du behöver det. Sedan andra kläder med." ojade sig gumman och tog sig längre in i lastbilen.
Rizzo såg sig om och gillade inte riktigt uppmärksamheten hon fick då alla mer eller mindre stirrade på henne.
"Rizzo" presenterade hon sig och kastade sedan en blick på flickan vid sig.
"Och där har vi dig, hej." sa hon och pressade fram ett leende då det gjorde huvudvärken allt värre.

AI blev riktigt förvånad över att Rizzo kom ihåg henne, för visst var det henne hon pratade med? AI var tvungen att snegla sig omkring. Jo Rizzo hälsade på henne. Det störde henne på något sätt, det var något AI var så ovan vis, trotts att hon hade ett utseende som inte alltid smälte in i mängden när hon inte använde sin kraft. Hon var också lite smickrad, trotts att det verkade helt ologiskt. Hon kunde inte ens acceptera den känslan. Antagligen skulle AI inte hälsat på flickan om det inte var för det där ologiska dova smickret.
"Hej" hälsade hon uttrycktslöst. "Jag är AI."
Sitt riktiga namn hade AI gömt undan långt nere i sina minnen. Sedan hon rymde hemifrån hade hon bara avslöjat det vid ett tillfälle, och då bara förnamnet. Hon hade sagt det till ägaren strax innan hon skrev på kontraktet. Hon hoppades att han hade glömt det, det var trotts allt sju år sedan. Hon hade sagt att hon ville bli kallad AI och det var också så hon hade signerat kontraktet. Varför just AI kom hon inte ihåg. Hon hade för sig att det var något hon gjorde med sina vänner. Lite annorlunda smeknamn när de försökte vara coola. I efterhand ansåg AI att valet att hålla sitt namn hemligt var det smartaste hon hade gjort i sitt nya liv. Namnet var inte nersmutsat och förstört som resten av henne. Det var det ända som fanns kvar av hennes gamla jag. Det påminde henne lite om en skatt. Personen som satt med benen i kors och som aldrig skrattade eller grät var AI. Hon hade kommit till för sju år sedan och hade jobbat på tivolit hela tiden. Ägaren till hennes riktiga namn hade spårlöst försvunnit samtidigt som AI föddes. Nu gömde hon sig tillsammans med namnet i hopp om att en dag kunna återvända. I hopp om att AI skulle bli den som gömde sig och glömdes bort. Det hoppades AI också.

Rizzo nickade men slutade då hela huvudet kändes som att det skulle klyvas mitt itu. Hon stönade och lutade sig fram med huvudet mellan knäna. Hon brukade vara såhär efter hon tagit något men detta kändes värre än det brukade vara.
"Hur länge har jag varit borta?" mumlade hon fram.
"Fyra dagar." svarade en mansröst och gumman kom åter till henne med ett glas med något i.
"Det kommer gå över, drick." sa hon uppmanande och Rizzo följde hennes ord utan att reflektera, hon brukade dricka allt.
"Troligen gav han dig något." sa gumman och strök henne över ryggen. Rizzo sa inget och lät det ske, det kändes tryggt på något vis.
"Varför är jag här då? Jag kan inget. Eller vill han att jag ska sälja mig?" sa Rizzo enkelt, som om det vore en självklar sak att göra och det var det i hennes värld.

AI kände hur medlidandet hon kände för Rizzo växte. Inte på grund av Rizzos huvudvärk, just den delen tyckte AI hon förtjänade. Men hon borde ha den hemma och inte här. Tydligen hade Rizzo haft det illa redan innan hon skrev på kontraktet. Att det var så självklart för henne att sälja sig. Hon såg ju ut att vara yngre än AI själv! Inte mycket, men ändå!
"Du har en speciell kraft, det har vi alla här" svarade någon. AI såg inte vem. "Vad du ska göra är upp till ägaren."
Om AI hade blivit åt sagd att sälja sig själv skulle hon antagligen ta livet av sig. Bara tanken på främlingar som rörde henne fick henne att lägga armarna i kors över bröstet. Som om det skulle kunna funka som något skydd. Om AI hade fått leva sitt vanliga liv skulle hon antagligen kunna ses som en vacker person, kanske var hon det under den slitna delen av henne. Sitt utseende var inget AI värderade högt, det var bra att vara någon folk inte såg på en extra gång. Gjorde någon det mot AI var det med avsmak. Det fanns något säkrande i att folk som just sett AI hatade henne lika mycket som hon hatade sig själv.

"Speciell kraft?" sa Rizzo tvivlande och skrattade ett tort glädjelöst skratt. Hon såg inte på dem och då var det enklare att tala. Hon hade ingen speciell kraft, hon kunde bara en sak och det var så hon överlevde, för hon var inte så bra på att tjuva.
"Du lär se, vi får inte visa dem här. Men snart ska vi stanna för kvällen, längst vägen. Du måste finna din kraft innan nästa stad." hörde hon en röst säga, men hon svarade inte. Enbart ett mumlande hördes då hon satt hopkuren för att minska huvudvärken. Hon ville bara att lastbilen skulle stanna, hon tyckte det guppade för mycket, sedan ville hon ut i frisk luft.

AI var nära på att säga något om vad hon hade misstänk om Rizzos krafter när hon först träffade henne. Något fysiskt. Men självklart sa hon inget. Det var inte hennes stil.
AI själv hade upptäckt sina krafter på en gång, men fortfarande var de lite av ett mysterium för henne. Hon blev inte helt osynlig. Folk reagerade på att det var någon där, och gick aldrig in i henne, men samtidigt kunde ingen säga vem hon var, eller hur hon såg ut, och använde hon sina krafter när någon samtidigt som någon tittade på henne blev resultatet alltid annorlunda. Ibland funkade det inte och hon förblev normalt synlig, eller så blev det som med Rizzo och hon blev helt osynlig. Allt däremellan kunde hända. Ibland önskade hon att hon hade en bättre kraft, men för det mesta var hon ganska nöjd. Hon gillade att inte behöva synas.
AI drog upp knäna till hakan och slog armarna om benen. Hon tappade alltid helt tidsuppfattningen när de åkte mellan städer. Det kändes som världen utanför lastbilen slutade att existera. Men nu måste de väl vara framme snart? Det kändes som om hon hade suttit där i veckor. Så kändes det i och för sig efter ungefär tio minuter också... AI tyckte att det kändes som att farten blev lägre, så brukade det bli i städer.

Rizzo la sig ner på rygg med slutna ögon. Hon ville bara få allt att sluta. Huvudvärken. känslan av att gunga fram och åter, kunde det bara inte sluta?
Hon hade hamnat i någon halvdvala då lastbilen äntligen stannade. Människorna började röra på sig och gumman kom fram till henne.
"Vi stannar för kvällen, Greta heter jag." sa hon vänligt och hjälpte Rizzo upp på fötter. De tog sig ut och Rizzo såg att de befann sig på en äng, med en skog om. Rizzo är än väldigt ostadig på fötterna men gumman sätter henne på en filt medans andra börjar samla ved till en brasa.
"Jag sa göra ett te åt dig." sa gumman och Rizzo tackade. Alla i lägret verkade veta vad de skulle göra och snart var allt ordning för natten och en brasa sprakade framför henne. Ägaren hade ännu inte kommit ur sin vagn, men hon hörde att de sa att han brukade komma då maten var färdig så han slapp allt arbete.

AI var ganska besviken över att de bara stannat för natten, efter att ha åkt så länge förtjänade hon ju att vara framme! Det tog väldigt olika lång tid att åka från stad till stad. Ibland bara några timmar och ibland några dagar, förhoppningsvis skulle de komma fram nästa dag i alla fall.
Det var inte väldigt mycket att göra. AI gjorde sig omärkt och satt och stirrade på skogen. Hon hade inte på riktigt kunnat gå i skogen på väldigt länge. Då och då när de stannade nära en skog smög AI ut, bara en liten stund. Idag gjorde hon inte det. Fast det var väldigt lockande. Innan hon blev AI hade hon ofta lekt i skogen nära sitt hus.
AI såg emot Rizzo. Hon var uppenbarligen redan mycket mer accepterad, eller hur det nu skulle sägas, än AI var. Trotts att AI varit en del av lägret i sju år. Det störde inte AI. Ett tag hade hon inte varit lika utanför, men det berodde på att hon gjorde en del dumma grejer med resten av dem. Hon var mycket hellre utanför. Ärligt så avskydde hon alla andra i lägret, och ensamhet var härligt.
När brasan var klar satt AI en bit ifrån. Hon var inte så förtjust i värme, eller det starka ljuset från elden. Det gav henne huvudvärk.

Dagen då de äntligen var framme vid en stad hade kommit. Rizzo hade då och då fått order om att besöka ägarens namn. Vad som hände där avslöjade hon aldrig, men alla hade rätt i sina gissningar om vad som hände.
Men Rizzo tog det hela med ett leende på läpparna även om hon aldrig log inombords. Varken smärtan inom henne eller utanpå fick synas. så hade hon alltid levt och skulle fortsätta så.
Då de stannade fick Rizzo order om att jobba med AI då hon inte hade någon erfarenhet om detta. Rizzo hade inget emot att vara med den tystlåtna och inåtvända flickan. Rizzo ville inte tala heller, inte om vad som skedde med ägaren, vad som skulle ske på marknaden. Hon jobbade enbart på att hålla upp en fasad för alla de andra. Hennes kraft hade de redan kommit på. Hennes smidighet, då hon likt en orm, en utan ryggrad kunde göra de märkligaste konster. Hon skulle uppträda på marknaden och sedan på kvällen.......ja hon skulle utföra det hon även gjort på gatan.