Rolla?

Nice ^^ Har du lust att börja? (Lägger in mallarna i första inlägget )

(Då börjar jag, tänkte att vi kunde börja med en vanlig skoldag Hur väl ska de känna varandra? Jag tänker mig att alla i kollektivet åtminstone känner till varandra, och att våra karaktärer kanske inte direkt umgås från början, men blir bättre vänner under tiden )

"Amber, dags att vakna", sa hennes mamma och ruskade henne milt. "Du kommer komma försent om du inte stiger upp nu"
Amber muttrade något ohörbart och drog täcket tätare om sig, hon hade haft en sådan underbar dröm som hon ville återvända till.
"Jag vet att du inte vill, men du har inget val", svarade hennes mamma på hennes osagda protest. Den fanns helt klart nackdelar med att ha en mamma som kunde läsa tankar.
"Fördel för mig", sa hennes mamma glatt och drog bort täcket från henne.
"Måste du?" frågade Amber trött och satte sig sakta upp.
"Godmorgon på dig också, solstråle", sa mamma och flinade.
Amber tänkte på regn, och hennes mamma suckade och himlade med ögonen åt henne.
"Jag har dukat fram frukost redan, så klä på dig och kom och ät", sa mamma och lämnade rummet med ett sista onödigt glatt leende.
Amber suckade och började långsamt dra på sig ett par blå strumpbyxor, och sedan en grå klänning med långa ärmar och en kjol som gick halvvägs ner på låren på henne.

(Jag kommer för övrigt åka bort imorgon, och ska på födelsedagsmiddag ikväll, så kommer kanske inte kunna skriva något mer på några dar. Kommer hem på torsdag igen, men då lovar jag att svara! Ska inte låta det här rollet dö ^^)

((Låter bra, antar att de går i samma klass också
Ha så kul ^^ Och skönt att höra ^^ Älskar Ambers mamma xP))

Ljudet av mobilens väckarklocka skar hemskt i Caydens öron. Zombielikt sträckte han sig efter den och stängde av den. Några ögonblick funderade han på att gå upp, men ångrade sig och drog täcket över huvudet. Just som han var på väg att somna om rycktes hans dörr våldsamt upp. Caydens tioåriga syster Louise stod i dörröppningen.
"Jag är här för att väcka dig" sa hon bestämt. Cayden kurade ihop sig under täcket.
"Nej, du ska lämna mig ifred" muttrade han, han använde sin kraft när han sa orden.
"Åh, just det" sa Lousie som om hon just kom ihåg det. Trotts att hon hade egna krafter och var medveten om vad Cayden kunde göra lät hon sig enkelt luras. Antagligen var det för att hon var så ung, barn var lättlurade.
"Han ljuger älsklingen" hördes syskonens mamma ifrån köket. Louise ilsknade till.
"Cayyyy" klagade hon högt och klampade fram till sängen. Hon drog av honom hans mysiga täcke. "Sluta göra så! Annars kommer jag röra din dator!" Exakt vad Louises kraft var var inte säkert, men hon verkade kunna styra elektronik som hon ville bara genom att röra det. Eftersom att hennes kraft inte var väldigt utvecklad kunde hon inte riktigt styra den än, och för det mesta gick sakerna hon försökte använda kraften på sönder.
"Jag ska sluta" suckade Cayden, åter igen använde han kraften.
"Bra!" Louise lämnade rummet. Det var tur att deras mamma valde att hålla tyst.
Cayden reste sig långsamt från sängen. Han spanade över golvet, det var täckt av kläder i olika nyanser av blått, grått och svart. Några av kläderna måste vara rena nog att använda. Cayden drog på sig ett par svarta jeans och en blå t-shirt som knappt verkade använda. Det var inte med flit som alla hans kläder hade samma färger, det bara blev så.

(Woho, hann skriva en till del!)

När Amber lyckats klä på sig ordentligt - hon hade lyckats sätta klänningen bakochfram först - släpade hon sig ut till köket där hennes mamma satt med en kopp kaffe och morgontidningen.
Deras kök var litet och hemtrevligt, med alldeles för mycket saker i - precis som i resten av deras lilla lägenhet. Både hon och hennes mamma älskade att samla på sig saker när de var ute och reste, och andra bra-att-ha-saker som de köpte bara ändå.
Hennes mamma flinade åt henne över köksbordet när hon läste hennes tankar om att hon lyckats sätta på sig kläderna bakochfram.
"Inte så pigg idag?" frågade hon med ett litet leende. Hennes mamma log ofta och leendena var varma och trevliga. Hon var en allmänt omtyckt person, som hade lätt till skratt och bus. Amber älskade henne över allt annat.
Amber muttrade något ohörbart till svar och stirrade på juicen tills den kom flygande mot henne. Hon tog lätt emot den och hällde upp ett stort glas, innan hon långsamt började bre sin macka.
"Är du redo för skolan idag?" frågade mamma.
Amber ryckte på axlarna och gjorde ett litet ljud.
"Bara för att jag vet vad du tänker betyder inte det att jag ändå inte uppskattar att ha ett riktigt samtal med dig", sa hennes mamma något strängare.
"Jag vet", svarade Amber och tog en tugga av sin macka.
Hennes mamma suckade. "Du är omöjlig"
"Lika omöjlig som du", bet hon tillbaka och räckte ut tungan.
Hennes mamma skrattade åt henne.

((Yay! ^^))

När Cayden kom ut ur sitt rum stod hans pappa i hallen.
"Kommer du Louise? Annars går jag utan dig" ropade han. "Godmorgon" hälsade han sedan till Cayden, som svarade med en trött nick innan han fortsatte ut i köket. Han hörde Louise springa ut i hallen. Hon och deras pappa cyklade alltid första halvan av vägen till skolan och jobbet tillsammans. När Cayden var tio hade han fått klara sig själv mycket mer än Louise, antagligen eftersom att hon var två då, och en tvååring behövde mer uppmärksamhet än en tioåring. Cayden hade aldrig haft något emot det.
I köket satt hans mamma med en halväten tallrik fil framför sig.
"Sovit gott?" frågade hon vänligt. Cayden ryckte på axlarna.
"Typ." Medan han tog fram knäckebrödet och färskosten hörde han hur ytterdörren öppnades och stängdes. De senaste året hade stunderna han var ensam med sin mamma börjat bli stela och lite jobbiga. Cayden var väl medveten om varför det var så. Sedan han var liten hade en tyst strid mellan honom och hans mamma funnits. Striden handlade väldigt enkelt om Caydens försök att komma undan med att ljuga för henne. Det skulle självklart vara omöjligt, hon hade kraften att veta när någon ljög. Men för att hålla undan sanningen behövdes inte en lögn. Det som behövdes var rätt ord och rätt perspektiv. Cayden hade börjat bli bra på det, det visste både han och hans mamma, men det var inget som någonsin sades högt. Striden var livslång och uppenbar, ändå var det ingen annan som kände till den. Den skulle förbli otalad, vad som än hände.
Cayden bredde två mackor och satte sig mitt emot sin mamma. Han var redo på nästa slag närsomhelst. Det störde honom att trotts att han höll på att vinna ville en del av honom ge upp. Han ville att hans mamma skulle prata rakt ut om problemet, kanske skulle Cayden då bli av med tvångstanken att han aldrig kunde säga sanningar rakt ut. Han önskade att han kunde stoppa lögnerna att falla ut så fort han öppnade munnen. Varför kunde inte hans mamma fatta det? Och varför kunde Cayden själv inte ta upp det om det störde honom så mycket?
"Har du gjort alla läxor tills idag?" frågade hans mamma med blicken fäst på tallriken. Cayden tog en tugga av sin macka för att tjäna lite tid. Han hade en läxa som han börjat med, men inte avslutat. Den skulle vara klar idag.
"Har bara en läxa, fixade den igår." Betydde att han fixade läxan att han gjort klart den? Kanske, men Cayden planerade också igår vad han skulle säga till läraren för att det inte skulle vara ett problem, det räknade han som fixat. Ingen rakt ut lögn alltså. Hans mamma såg upp från sin frukost och granskade honom några sekunder.
"Så bra då." Cayden hade vunnit, men han hade en underlig känsla i magen. Det var som om hans mamma hade slutat försöka.

(Woho, I'm back!)

När Amber ätit upp sin frukost och gjort sig i ordning, drog hon på sig sin för stora jeansjacka och slängde ryggsäcken över ena axeln.
"Jag går nu!" ropade hon till sin mor, som för tillfället arbetade hemifrån med sina konstverk. Hennes mamma var en amatörkonstnär, som hade tagit en paus från sitt arbetet för att satsa på sin konstnärskarriär. Amber älskade hennes konst, men än hade den inte fått något större genomslag tyvärr.
"Ha det så bra i skolan!" ropade hennes mamma tillbaka, som redan i färd med att blanda sina färger.
Amber kunde inte låta bli att skicka henne en bild av sig själv när hon får alla skolbänkarna att sväva och alla vanliga elever springer runt i panik. Det kommer bli bra, tänker hon med ett flin.
"Amber...!" börjar hennes mamma, men Amber smäller igen dörren och joggar bort genom korridoren till hissen.
Huset de bor i är stort och gammalt, med flera våningar och lägenheter. Och det är överfyllt med människor med olika förmågor. Hon och hennes mamma bor i en av korridorerna på översta våningen.
Hissen kommer skramlande och hissdörrarna öppnas med ett litet pling. Hissen skulle behövas uppdateras, men ingen bryr sig om att göra det. Amber misstänkte att det fanns mer som höll hissen uppe än orginalmekaniken, men ville inte tänka närmare på det.
När hissen skramlade neråt tänkte hon på sin skola. Det här var hennes sista år, och hon såg både fram emot det och fruktade det. För hon hade ingen aning om vad hon skulle göra efter hon slutat.
Skolan hon gick på var en vanlig skola, men det var den som låg närmast kollektivet, så det var många barn med ovanliga förmågor som gick där. I hennes klass var de fem stycken. Hon själv, hennes närmaste vän Beata, Cayden, Hestor och Filippa.
Hissen stannade omilt och Amber klev tacksamt ut. Hon avskydde hissen, men var alldeles för lat för att ta trapporna. Det var ändå sju våningar.

(Tänkte att det kunde vara första dagen efter sommarlovet, om det är okej? Det blir en ganska naturlig början. Och tänkte att de skulle vara några stycken i deras klass som hade förmågor, så hittade på tre personer till. Ville ha en vän till Amber, så tänker utveckla Beata lite, men de andra två kan du få ändra på ifall du vill Cayden kanske vill ha en vän också? Skrev bara två namn till, du får ändra dem ifall du inte tycker de passar, haha. Fast har en liten idé med Filippa... Äh, vi kommer dit! (har för många idéer))

((Awesome!))

Efter frukosten borstade Cayden snabbt tänderna och tog sin väska. Han ville bort från lägenheten så fort som möjligt, annars fanns risken att han lämnade lägenheten samtidigt som sin mamma, och de skulle vara tvungna att gå bredvid varandra ett tag.
Caydens familj bodde på andra våningen, eller första om man räknade entréplanet som våning noll. Cayden hade inte tagit hissen på flera år, och planerade inte att göra det heller. Även om han inte skulle behöva vänta på hissen så gick det snabbare att gå ner. Han kollade tiden på sin mobil, han skulle komma tidigare än vanligt till mötesplatsen kvarteret innan skolan. Det var egentligen ganska bra, eftersom att han nästa alltid kom senare än planerat. Vince klagade alltid på hur sen Cayden var. Sedan slutet av förra höstterminen, när Cayden hade lärt känna Vince bättre, hade de jämnt träffats innan skolan och gått sista vägen tillsammans. Idag var det ett år sedan Vince hade börjat i skolan, hans föräldrar hade flyttat och han var tvungen att byta skola. Det hade visat sig komma ganska lägligt för Cayden.
Cayden andra närmaste vän, Evelina, hade varit Caydens kompis sedan de började grundskolan. Så i slutet av förra året hade han bestämt sig för att hon borde få veta om kollektivet och Caydens krafter. Det hade börjat bra, Cayden hade för första gången någonsin bjudit hem henne och hon tog nyheten om folks krafter ganska bra, men när Cayden berättat vad han själv kunde göra gick det sämre. Det var tydligt att Evelina tyckte det var en väldigt obehaglig kraft och det slutade i ett bråk. Cayden hade försökt avsluta det fort genom att säga att det var en dröm och Evelina egentligen inte var vaken, medan han använde sina krafter. Det funkade ganska bra. Evelina gick hem med glatt humör, utan att misstänka någonting. Det hade däremot lämnat Cayden med en hemsk känsla. Senare på kvällen hade föräldrarna fått ur Cayden vad han hade gjort. Det hade genast skickats folk till Evelinas hus där någon som hade kraften att ändra folks minnen hade sett till att Evelina glömde bort allt Cayden hade sagt om krafterna. Även om hon trodde att det var en dröm var det riskabelt att hon visste så mycket.
Efter den händelsen hade Cayden inte riktigt kunna se Evelina på samma sätt, han skämdes, och det var ganska hemskt att veta vad hon tyckte om hans verkliga jag. Då hade Vince kommit in och istället för två nära vänner blev de ett gäng på tre. När han var med var det enklare för Cayden att glömma vad han hade gjort.
Cayden kom ner till entréplanet och skyndade sig ut i solen. Det var en härlig dag, Cayden önskade att det var lite sämre väder, så han inte skulle känna att han missa något genom att sitta instängd i skolan. Han höll tillbaks en suck, han saknade redan lovet, och det hade knappt slutat än!

((Jag kör att Caydens vänner är vanliga personer, planerade det från början Men tänkte att han kan vara hyfsat nära Hestor också (även om han inte visar det så tydligt i skolan). Allt du säger låter jätte bra ^^ Vill gärna höra din idé om Filippa, fast vi kanske borde fortsätta denna diskussion/planering via uggla? ))

Beata väntade på henne i entrén som vanligt. Amber var i princip alltid lite sen - det var ett av hennes största fel. Det hjälpte inte att hon gick upp tidigare, hon blev sen ändå.
Beata hade sitt långa blonda hår i en fläta som hängde ner över hennes vänstra axel och de långa smala benen elegant vikta under sig där hon satt mitt i luften någon meter ovanför golvet. Beatas förmåga var att kunna sväva. Hon kunde inte ta sig mer än några meter upp i luften, men hon utnyttjade det till fullo. Hon gillade att sitta i luften, och så fort hon fick chansen släppte hon markkontakten. Hon var inte en person med fötterna på jorden om man sa så. Även hennes tankar tenderade att sväva iväg.
"Godmorgon", hälsade Amber och viftade med handen framför Beatas ansikte för att få kontakt.
"Godmorgon", svarade Beata glatt när hon äntligen upptäckte Amber.
"Ska vi gå?" frågade Amber och höll upp dörren.
"Visst", svarade Beata och sänkte ner sig själv på marken.
De två hade varit vänner sen de var små, framför allt för att deras mammor kände varandra väl. Tillsammans var de ett udda par - Amber var kort och något kurvig, medan Beata var lång och pinnsmal. Amber var mörk i sina färger, medan Beata var ljus. Lockigt hår mot rakt, mörka ögon mot ljust blå. Men de var bästa vänner, och var betydligt mer lika i sina personligheter än till utseendet.

(Låter bra! Jag skickar en uggla nu! )

Det var inte långt till skolan från lägenheten. Efter några minuter svängde han runt ett hörn och kom fram mötesplatsen. Vince stod med några enorma hörlurar som täckte öron. Han stod med ryggen mot Cayden och gungade diskret i takt med musiken. Cayden smög fram och lade handen på Vince axel. Vince var inte redo på det, han hoppade högt i luften med ett högt gällt skrik. Reaktionen fick Cayden att rycka till, men han flinade stort. Vince var ganska lättskrämd, och det slutade aldrig roa Cayden. Vince snurrade runt på stället.
"Shit, när kom du hit?" frågade han chockat. "Oj, jag menar" han harklade sig. "Sup." Vince sa det med onaturligt låg röst och en nonchalant nick. Cayden skrattade till. Vince var ganska lång, med vågigt sandfärgat hår till nacken.
"Smidigt" sa han ironiskt.
"Tackar" svarade Vince ödmjukt med en liten bugning. "Jag gör mitt bästa." Hörlurarna gled ner till hans nacke. Han tog fram sin mobil och stängde av musiken.
I sakta mak gick killarna sista biten till skolan. Det kändes inte som om det hade varit ett tio månaders avbrott på de här promenaden. Kanske inte var så konstigt eftersom att de under hela sommaren hade hängt tillsammans och faktiskt hade gått och snackat som nu då och då.
Cayden hade spenderat många dagar och nätter hemma hos Vince under sommaren. Det var en annan sak som Vince föredrog över Evelina. Vinces hus var mycket större och det var inga problem med att stanna där över natten. Hos Evelina var det trångt, och självklart kunde ingen hänga hos Cayden. Cayden föredrog för det mesta att vara med folk utan krafter. Det hade med att göra att han kände att hans kraft var så lömsk. Det var så skönt att inte behöva oroa sig för att folk var extra misstänksamma när han sa något.
Evelina väntade alldeles utanför skolporten. Under sommaren hade hon klippt håret kort och färgat det lila. Det gjorde henne lite nervös att vara tillbaks, så alla tre hade kommit överens att träffas utanför. När Cayden såg henne kunde han fortfarande inte låta bli att känna sig både skyldig och sårad.

Amber och Beata var för ovanlighetens skull ganska tidiga till skolan. Eller, de var i alla fall inte sena. De kom dit i den tiden som de flesta andra elever anlände till skolan.
De gick förbi tre andra elever från deras klass, bland annat Cayden som också bodde på kollektivet. Amber visste inte riktigt vad hon tyckte om Cayden. Han kunde vara trevlig, och även rolig. Men hon var allt för medveten om vilken sorts kraft han hade, och den kraften fick henne att inte riktigt lita på honom. Vilket bara var en naturlig reaktion.
De hälsade när de gick förbi, men stannade inte för att prata. De hörde inte till samma gäng, och hade aldrig riktigt umgåtts.
"Såg du Evelinas hår?" frågade Amber när de kommit in i den stora skolbyggnaden.
"Mhm, det var väldigt lila", svarade Beata med ett av sina små leenden.
"Verkligen. Modigt av henne att ändra hennes frisyr så drastiskt", sa Amber och drog lite i sitt egna hår. De tjocka svarta vågorna var omöjliga att göra något med, även om hon ibland fantiserat om konstiga hårfärger. Men hon gillade ändå sitt eget hår, även om det mest dramatiska hon gjort med det var då hon under förra terminen klippt det i axelhöjd och då klippt av över en decimeter av håret.
Beata nickade medhållande, sedan frågade hon: "Var har vi vår första lektion?"
"I sal 22", svarade Amber direkt. Hon såg alltid till att kolla deras schema innan hon gick hemifrån, och efter några veckor brukade hon ha lyckats memorera hela. Det var nödvändigt då Beata aldrig hade koll på deras schema.