Don't

YOU'RE SUCH A GOOD WRITER

Det var ju superbra.

Hej!

Förlåt för försenat kapitel!

Kommentera gärna, jag blir superglad!



Kapitel 3


Jag vaknade av att solen sken in genom fönstret, och jag kisade mot ljuset. Dan och Al hade redan börjat klä på sig.
-Godmorgon!, sa Al, och tittade upp på mig i min säng.
-Godmorgon, gäspar jag tillbaka. Jag reser mig upp i sängen, och får genast känslan av att vilja krypa ner igen. Jag börjar klättra ner för stegen som går upp till min säng, och snubblar på ett steg. Smärtan stiger upp i benet, men jag är så trött så jag knappt märker det. Jag har aldrig varit en morgonmänniska.
-Clare väntar där nere, och eftersom det är så fint väder så tänkte jag att vi kunde väl äta frukost ute i trädgården?, säger Dan och ser på mig. Jag nickar, lite för ivrigt, så att det börjar snurra i mitt huvud av nyvakenhet. När han nämner Clare så börjar jag genast bli lite piggare. Men det skulle jag förstås aldrig erkänna, det skulle vara alldeles för pinsamt. När vi är klara och har bäddat och plockat iordning, så går vi ner till frukosten. Plötsligt så känner jag mig mycket piggare, iallafall när vi möter Clare i hallen, och en liten, snabb, pirrande känsla flyger genom min mage när hon möter min blick och ler. Vi börjar ta för oss av den underbara frukosten. Melon, marmelader, bröd, bacon, ägg, ja, frukostbordet tar aldrig slut. Clare sträcker fram ett schema mot mig. Jag tittar på torsdagen. Först har vi Engelska, sen Mattematik, inget som direkt lyser upp schemat, och Musik, sen lunch, och sen språkval. Jag har valt tyska som extra språk, och ändå kan jag inte säga mer än

Was ist deine Telefonnummer?

Inte särskilt imponerande, jag vet.
-Är ni klara? Ska vi gå till Engelskan då, salen ligger två våningar upp, säger Clare och vi reser oss. Jag dröjer mig klar lite, för att få i mig det sista som är kvar av min rostade macka. Men då hör jag någonting slå i golvet. Först blir jag helt kall, och tror att det är jag som slagit ner någonting som fart i golvet, men sen så tittar jag upp. En pinne ligger på golvet. Eller ja, ingen vanlig pinne, utan en mörk, vacker, utsmyckad träkvist. Jag reser mig genast och tar upp den. Genast så sprider sig en underbart varm känsla i min hand, upp i armen, och värmen pulserar ut i hela min kropp, som det nästan skulle finnas ett extra hjärta i träkvisten som pumpade ut värmen. Jag ser framför mig någon guldig, tjock, glittrande vätska pulsera från handen upp i armen, och ut i resten av kroppen. Pinnen är ganska tung, och varm. Jag springer ifatt Clare, Dan och Al.
-Titta vad jag hittade!, säger jag med ett leende på mina läppar, och dom vänder sig skrattandes om. Men sen så bleknar deras leenden, och dom blir blekare och blekare. Speciellt Clare. Hon har förvandlats från glad, skrattande och med pigga ögon, till blek, skärrad, och hennes ögon är helt matta, men dom stirrar ilsket in i mina, som om jag skulle gjort någonting fruktansvärt. Hon påminner lite om ett spöke, faktiskt. Hon tar några raska steg mot mig, och det är inte förrän hon är precis framför mig som jag ser tårarna som rinner nerför hennes bleka kinder. Hon rycker pinnen hur min hand, stoppar in den under tröjan, tar tag i min arm och drar, hårt så att det gör ont, mig ut ur matsalen. Vi fortsätter springa uppför trapporna, och Clare håller ett järngrepp om min arm. Jag är så anfådd att lungorna värkar när vi går in på mitt, Dan och Als rum. Det är inte förrän då Clare släpper min arm, och smäller igen dörren.
-Sitt, säger hon kort och hårt, medan tårarna fortsätter rinna oavbrutet nerför hennes vanligtvis vackra, men nu, bleka kinder. Jag lyder henne genast.

-Jag vill att du ska lyssna väldigt, väldigt noga nu, för att jag kommer bara berätta det här en gång, okej? , säger Clare och stirrar med sina gröna och vackra, men nu, matta och tårfyllda ögon. Jag nickar. Förut hade jag en känsla av att det här var en sådandär sak man oroar sig för helt i onödan, tillexempel om någon inte svarar i telefonen, om man ser dom framför sig mördas av en levande nitapparat, fast egentligen står dom bara i kön till mataffären. Men nu, är jag inte lika säker längre, just nu tror jag faktiskt att detta kan vara allvarligare än den levande nitapparaten. Jag tittar på Dan och Al. Dom är nästan lika bleka som Clare, och dom ser otroligt nervösa ut. Det får den kalla klumpen i min mage att växa. Jag antar att dom redan vet vad det nu är Clare ska berätta. Hon sätter sig på sängen mitt emot mig, med Dan och Al på sin vänstra sida.
-Jag ska göra en sak klar för dig Fabian, säger hon och stirrar in i mina ögon igen. Allt jag säger, stannar här inne. Det var ingen fråga, utan ett krav. Jag nickar igen, lite snabbare den här gången. Den gamla Clare är som utbytt, och framför mig sitter en främling, med tårfyllda, ilskna ögon, och ska precis avslöja en stor hemlighet.

Jättebra!

Sjukt bra!

meerr!

Superbra

Jadå!