Rise of the runaways (PRS)

"hon försöker lura oss." sa Connor.
"ärligt? "frågade Nick misstänksamt.

- Jag är inte den som luras grabben, sa jag kallt.
Jag vände mig mot den andra killen.
- Vi kommer inte bara behöva göra oss av med elektor utan även hans son, sa jag.
Jag höll handen på min pistol.
- Jag vill att något händer så man rädda dom pestsmittade, sa jag.

"måste få hit Andrew innan vi bestämmer något tjejen." sa han och dem andra killarna satte sig vid bordet igen.

Jag lutade mig mot väggen.
- General Iparis hur går det med brottslingarna? Frågade kapten Jamson.
- Det går strålande, ljög jag med ett flin.
Jag stängde av hörlurarna och blundade.
Soldaterna knakade på dörren.
- Stick tillbaka till lägret, röt jag.
- Men vi kan inte lämna dig din bror skulle ha ihjäl oss, sa en av soldaterna.
- Då kan ni hälsa min bror att jag kan klara mig själv, röt jag.
Jag kokade av ilska.
- Kan jag skjuta av mig på något? Frågade jag.

"nej. Vi har inget du får skjuta sönder. Kan du skicka hem dina soldater?" frågade han.

Jag slet upp dörren.
- Ge er tillbaka till lägret eller så skjuter jag er alla till döds, röt jag.
Soldaterna lämnade stället på direkten och jag stängde dörren igen.
- Dom drog, sa jag och sjönk ner på golvet.
Jag tog upp en kniv ut bältet och lekte med den.

Dem satt tysta och tittade på dig.

Jag såg att soldaterna stack och smet iväg till tillhållet.
"hur är det med er? "frågade jag efter jag slitit upp dörren." vi klarade oss typ. "mumlade nick.

Jag kollade upp på honom och stoppade tillbaka kniven i bältet.
- Du måste vara Andrew, sa jag.
Jag reste mig upp.

"vem är du?" frågade jag och tog ett steg bakåt.

- Julia Iparis, sa jag artigt.
Jag kollade på honom.