Våga vara rädd

Färger på natten

Klockan ett på eftermiddagen kom lunchagnen, men jag ville inte äta. Det var ingen som brydde sig särskilt mycket om det, Lilys vänner satt och vräkte i sig chokladgrodor, pumpajuice och bertie botts bönor. Jag märkte att Lily kastade långa blickar på de andras mat, hon hade inte heller köpt något. Hade hon glömt pengarna? Jag höjde på ögonbrynen mot henne men hon skakade på huvudet. ‘’Inte hungrig’’ sa hon, men jag märkte att hon undvek min blick.
Istället för att föra vidare diskussionen ryckte jag på axlarna och lutade mig bakåt i sätet. Lilys vänner satt och fnittrade åt någonting igen, och jag undrade varför Lily umgicks med dem. Hon var så mycket mognare, agerade äldre och betedde sig inte lika fånigt. För en gångs skull var jag glad att min syster var den hon var.
Tågresan gick extremt långsamt, men tillslut kände jag hur hogwartsexpressen började sakta in.
Tjejerna började hoppa runt, de insåg att de hade glömt att byta om nu, tror jag. En av dem, en tjej med brunt midjelångt hår och små ögon, började knäppa upp blusen, Lisa tror jag att hon hette, men hennes kompis puffade till henne på armen och nickade mot mig. Den brunhåriga rodnade och jag log skämtsamt och drog ner huvan över ögonen med ett litet skratt. Jag hade bytt om två timmar tidigare.
Jag hörde att tjejerna försökte vara så diskreta som möjligt, de trodde väl att jag tjuvkikade på dem, eller så var de generade av min närhet, inte vet jag varför. En sak jag visste var att jag definitivt inte var intresserad av deras kroppar, eller dem överhuvudtaget.
Jag hörde hur kläder föll till golvet, hörde hur nya klädnader drogs på. Lily drog av mig huvan igen och jag log och reste mig upp. Jag kände att tåget stannade.
Äntligen framme!

Jag gick med Lily och hennes vänner, men svepte med blicken över folkmassan, försökte hitta Julias blonda hår. Någon knackade mig på axeln och jag svängde runt, beredd på vem som helst. Julia. Nu förstod jag varför jag inte hade hittat hennes långa blonda hår i folkmassan. Det var varken långt eller blont längre. Klippt i en halvlång pojkfrisyr, kolsvart, samma färg som mitt. Jag log mot henne och gav henne en kram. ‘’Vad har du gjort med håret?’’ sa jag. Hon höjde förvånat på ögonbrynen. ‘’Va? Jag har inte gjort något med håret?’’ sa hon undrande och jag skrattade och ruffsade om det.
Jag började släpa min koffert och hörde någon ropa i bakgrunden. Michael. Han joggade fram till oss med Edward i släptåg.
De fick tränga sig fram för att komma fram till oss, och när de väl lyckats med det var vi tvungna att fortsätta knuffa oss fram. Folk som träffade sina vänner för första gången sedan förra skolavslutningen, som kramade om varandra och skrattade. Jag, Julia, Edward och Miachael nådde fram till vagnarna samtidigt som… fan. Mitt hjärta slog ett extreslag när vi klev på vagnen som drog sig själv, för där inne satt en vitblond pojke med långsmalt ansikte och djupa blågrå ögon. När de andra pratade om honom sa de att hans ögon alltid var kalla, tomma, och jag undrade om det var något fel med mig som inte såg tomheten, bara djupet. Som ett fruset hav, tänkte jag. Ett hav som skulle kunna vara livfullt och varmt, men som frusit till is.
Jag insåg en halv minut senare att jag också frusit till is på trappan till vagnen, att jag stått där och stirrat in i Scorpius Malfoys ögon en stund. Edward knuffade mig i ryggen, jag visste att det var hen eftersom jag kände att handen, eller armstumpen, inte hade några fringrar. Han hade blivit av med handen i första årskursen, när vi var och hälsade på skogsvaktaren, som precis som den pappa berättat om gillade farliga djur. Jag undrade vad det skulle bli det här året. Hagrid var ungefär 25, skulle jag gissa på, men han var enorm. Hans pappa var ännu större, och hans mamma likaså. De kom och hälsade på ibland. Edward armstump i min rygg igen, och jag tog ett steg ner från trappan. ‘’Malfoy’’ muttrade jag och släppte förbi några tredjeårskursare från slytherin som stod bakom oss. Vi väntade in nästa vagn och klev på, de var tom. Den började röra sig under oss och jag jublade inombords. Äntligen!
Jag tänker inte berätta så mycket om middagen, för ingenting speciellt hände då. Det var precis som en vanlig hogwarts-skolstart, maten var underbart god och jag och Julia drack kanske lite för många honungsöl. Jag förstod inte ens varför det serverades på skolan, men jag lade märke till att det bara kom upp hos de som gick i fjärde årskursen och uppåt.
Vi fick följa prefekterna upp till sovsalen, det här året var det en kille som hette Dave, en jobbig besserwisser, och Liahna, en svart halvsöt tjej med kortklippt hår.
Jag kunde inte somna på kvällen, låg bara och vred mig i himmelssängen medan jag hörde mina vänners snarkningar. Jag visste inte hur lång tid det gått, men det kändes som flera timmar, när jag äntligen somnade.

Ett skrik i hogwarts korridorer, ett hemskt, skräckslaget skrik. Jag visste inte vem, men jag visste att jag var tvungen att hitta det. Väggarna vred sig, golvet höjdes och sänktes, allting gungade. Jag började bli åksjuk, men kunde inte stanna, jag måste hitta personen som skrek. Måste, måste, måste. Väggarna kröp närmare och närmare, jag skrek också nu, kunde vända tillbaka, men jag måste hitta personen som skrek. Korridoren blev smalare och smalare, men nu såg jag den som skrek. Jag måste nå fram till honom, måste trösta honom, han med det vitblonda håret och de djupa kalla ögonen….
Jag satte mig flämtande upp, med tårarna rinnande nedför kinderna. Det tog några minuter för mig att inse att det varit en dröm.
Jag visste att jag inte skulle kunna somna om nu, istället bestämde jag mig för att ta en promenad i slottet, hoppas på att det skulle göra mig tröttare. klädnaden lämnade jag på nederdelen av sängen, det varändå ingen som skulle se mig.
Jag lämnade gryffindors uppehållsrum och började vandra neråt, neråt, varför fanns det inte en hiss här?
Jag visste vart jag var på väg, platsen där jag trivdes bäst. Fängelsehålorna.
När jag vandrat i säkert tio minuter kände jag lukten av det välbekanta, kände lukten av hemma. Jag visste varför jag inte hamnat i slytherin, det fanns bara en anledning. Jag hade bett om att slippa.
Jag var så upptagen av mina andetag att jag inte såg honom förrän han bara var tio meter ifrån mig, sittande lutad mot väggen och ansiktet i händerna. Jag hörde hans snyftningar tydligt, men tänkte inte tanken att gå därifrån, vilket hade varit klokast. Allt jag kunde tänka var Varför gråter han? Han ska inte vara ledsen
Jag stannade till, fem meter ifrån honom. Han måste ha känt av min närvaro, för han tittade upp, mötte min blick. Mitt hjärta började bulta, han såg alldeles chockad ut. Jag var säker på att han kunde höra det. ‘’Potter’’ mumlade han, men utan den irriterade klangen i rösten han brukade ha. Hans röst lät bara ledsen. Han vek inte undan med blicken, och jag stirrade in i hans ögon, förlorade mig själv i havet som inte längre var fruset, havet med höga vågor och varmt vatten och sommar. ‘’Vad vill du?’’ sa han med samma låga tonfall, men jag kunde inte svara, jag höll på att drunkna. Jag märkte knappt att han reste sig upp, lutade sig mot väggen. ‘’Potter?’’ frågade han, med lite hårdare röst. Jag kämpade för att slita min blick från hans, och lyckades. ‘’Jag… kunde inte sova’’ sa jag tyst, lade nu märke till hans bara överkropp, polerad som marmor, och jag kunde knappt andas. Han måste höra mitt hjärta, det bultade lika högt som en atombomb small.
‘’Då är vi två’’ sa han och jag kunde inte få fram ett ljud. Tårarna satt kvar på hans kinder, men han grät inte längre. ‘’Vad… varför… varför är du ledsen?’’ frågade jag, jag vet inte om jag lät lika dum som i mitt eget huvud. Han skakade på huvudet ‘’inget viktigt’’ sa han och log.
Han log. Han log. Han log. Det var allt jag kunde tänka, och allt jag kunde se var hans mjuka läppar, som jag så gärna ville röra. ‘’Är du stum, Potter?’’ sa han och leendet blev bredare. Det var inget hånfullt i leendet, som det brukade vara. Jag skrattade till, tittade på en punkt till höger om hans axel, undvek hans ögon, ville inte drunkna.
Jag log, och skulle sett hur även han stelnade till om jag vågat titta på honom. Jag skulle sätt hur hans ögon letade efter min blick, om jag vågat titta på honom. Men jag vågade inte.
‘’Jag… jag måste gå upp nu’’ sa jag tyst och vände mig om för att gå. ‘’Potter?’’ Jag stannade till, men vände mig inte mot honom igen. ‘’Ja?’’ Jag hörde hur han tog ett djupt andetag. ‘’Hade du mardrömmar?’’ Jag nickade, fast han kunde inte se det. ‘’Ja.’’
Jag vände mig om för att ge honom en sista blick, och när jag gjorde det stirrade hans ögon rakt in i mina. Havet hade frusit till is igen.
Jag började gå, och hörde hans röst bakom mig. ‘’Godnatt, Albus’’
Jag fortsatte, försökte ignorera det faktum att han använt mitt förnamn, men det gick inte att ignorera. ‘’Godnatt, Scorpius’’ mumlade jag när jag nått runt kröken och jag visste att han inte längre kunde höra mig.

-----------------------------------------------------
Jag är sjuk, så förlåt om detta kapitel sög, men det blev i alla fall ganska långt, haha c;

Insåg inte att detta inte var det första kapitlet fören nu. xD Men gud, jag typ glömde bort att jag satt i mitt eget rum ett tag där. Du skriver verkligen så att man lever sig in! Jätte bra, *bevakar*

edit: det var det första kapitlet, det var tydligen prolog som du hade skrivit Cx

Det var andra kapitlet, har skrivit en prolog och två kapitel
Och tack så jättemycket! ♥

Jag upptäckte det sen, jag är lite vimsig idag. Haha, men tack xD
Och varsågod! ♥

Jättebra! Längtar till nästa kapitel, trots att jag inte tycker att Scorpius och Albus passar ihop

Bra c:

HUUYHA GURRRRLLL!!!!! ;D

Du är ju bästtttrtrr!!!!!♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡ usch jag är typ seriöst beroende av den här ficen, du skriver så bra och shiet och WAAAAWSWSWSAAESEQWAWAWAWAWQQQQSSSAAA

Jättebra, även om det skulle vara en helt annan sak om det var Drarry

Wow.
Alltså bara wow.

Taack ♥