Nya halvgudar

Nathaniel kunde inte låta bli att flina när hon tog tag i hans haka och kollade efter tecken på att han var påverkad. Hon verkade inte finna något för hon släppte hans haka och frågade istället om han mådde bra. Hans flin blev bredare.
"Jag har inte druckit, rökt eller tagit någon annan form av drog", sa han skämtsamt och la högerhanden på hjärtat. "Och jag lovar att jag är frisk i skallen. Så pass frisk man kan vara när man är ett halvblod".
Hon såg fortfarande misstänksam ut, och han klandrade henne inte. Han hade sett likadan ut när hans mamma berättade det för honom, men han hade ändå trott henne. Han antog att det var lättare att tro på sin mamma än en främling.
Tanken på hans mamma fick hans leende att försvinna. Men han tryckte snabbt undan känslorna och gav tjejen - som han fortfarande inte visste vad hon hette - ett leende igen.
"Jag har förstört fler skolsalar än jag kan räkna på mina två händer. Monster dras till oss, och alla halvblod har mängder av historier att berätta om när de blivit anfallna", berättade han. "Dock ju kraftigare gudomlig förälder, desto kraftigare halvblod, vilket är lika med fler monster"
Han gav henne en fundersam blick. Hon såg ut att vara i hans ålder, ca 16-17 år. "Men tanke på att du inte blivit upplockad tidigare av lägret, misstänker jag att din mamma är en av de mindre gudinnorna".

Estelle hade utan att reflekterat över det ätit upp den andra biten av det han gett henne. Vad det än var luktade det och smakade det underbart. Det var inte vara smaken och lukten som gett verkan utan hela hon såg friskare ut än på länge. Det var inget hon märkte, men det syntes sakta men säkert och hon kände sig bättre.
Hon log halvhjärtat åt hans skämt om att han inte var påverkad. Hon tyckte det inte var något att skämta om.
Killens leende försvinner för en kort sekund och i ögonen tycks hon skymta en smärtsam sorg, hon undrar vad det var. I nästa stund var leendet där igen och han berättade om sina upplevelser som kusligt nog påminde om hennes egna. Hon rynkade ogillande på pannan då hans fortsatte att berätta om gudar, om hennes mor.
"Skulle hon vara sämre för det? Skulle jag vara sämre?" sa hon ogillande då hon inte alls gillade tanken. Men med den meningen hade hon också sagt att hon godkände hans ord och trodde på honom, ville tro. Hon hade även visat något av kampglöd som inte funnits där innan.

Nathaniel håller upp händerna framför sig för att visa att han inte menade något ont. Tjejen såg friskare ut nu när hon fått i sig två bitar ambrosia, men blicken hon gav honom var direkt ogillande. Hennes ögonfärg hade slutat flimra och stannat på mörkgrönt.
"Eh... jag menade inte så!" sa han fort. "Självklart är du inte sämre!"
Plötsligt hörde han hur det plingade till ute i affären, följt av ett förvånat och upprört utrop.
"Helvete!" väste han, "Vi måste härifrån nu". Han slängde ner sina saker i väskan, samtidigt som han såg sig om. Längre bak i förrådet såg han en dörr, som han hoppades ledde ut.
"Leder den där dörren ut?" frågade han henne tyst och ställde sig upp. Han slängde väskan över axeln och tog pilbågen i handen. "Kom, vi måste ta oss härifrån, helst utan att någon ser oss". Han höll ut en hand mot henne, för att hjälpa henne upp från golvet. Och hoppades att hon skulle följa med honom därifrån, han ville inte lämna henne här där hon var i fara.

Estelles ögon mjuknade något, hon visste inte ens varför hon blivit så arg, vad angick det henne?
"Förlåt, jag menade det inte." ursäktade hon sig och ryckte till då klockan plingade till och hon hörde svordomen. Nathaniel började genast packa ihop och sa något att ta sig därifrån. Hon stirrade på hans utsträckta hand.
"Nej, jag kan inte." sa hon förskräckt och bara skakade på huvudet.
"Det är mitt fel att det blivit så. Jag måste ta på mig skulden, jag måste betala. Jag har mer.....jag måste betala." sa hon förtvivlat och hur gärna hon än ville följa med kunde hon inte. Dessutom visste hon inte vad hon skulle tro, allt verkade för bra för att vara sant. Hon såg på hans utsträckta hand och hörde stegen i affären. De alltför tunga stegen, något som inte kunde vara en människa. Estelle sväljer och inser att det är allvar. Snabbt tar hon hans hand och drar sig upp.
"Estelle" sa hon och nickar mot dörren att den leder ut. Hon öppnar dörren för honom och går vidare medans hon letar efter ett par nycklar för att låsa upp ytterdörren som låg mot en gränd.
Hon finner dem just då hon når dörren.
"Snart ute." mumlar hon till Nathaniel för att lugna honom och sig själv då hon hör stegen bakom dem. Hon fifflar med låset och tillslut går det upp och hon öppnar dörren snabbt.

Nathaniel förstod först inte varför hon bara slängde ur sig ett namn, innan han insåg att det var hennes namn. Estelle. Fint namn, tänkte han medan han följde efter henne mot dörren.
Inne i affären kunde han höra hur någon, eller något, rotade omkring i röran, men snart skulle de säkert komma åt det här håller för att leta efter dem.
"För det första så är det inte ditt fel", sa han medan Estelle låste upp dörren. Med ett klick går den upp och han andas lättat ut när han följer efter ut i en gränd bakom butiken.
"Eh, lås dörren efter dig", bad han henne. Det var bäst att försvåra så mycket som möjligt för eventuella förföljare.
"För det andra så måste du verkligen följa med mig, du är inte säker här. Du vill väl inte stöta på några fler monster? För jag lovar att de kommer komma", sa han och stirrade in i hennes nu klarblå ögon. "Och jag kan även lova att jag inte är något monster, eller att jag försöker inte kidnappa dig", la han till och log ett snett leende.
Han kom på en sak och började rota i sin väska. Han fiskade upp en liten bronsdolk som han räckte till henne.
"Den kanske inte gör någon större skillnad, men bättre än att stå helt obeväpnad ifall vi möter något till monster", flinade han och började gå. Han gick fort, men såg ändå till att röra sig naturligt för att inte väcka några misstankar. Hans plan var att ta sig till busstationen så forts som möjligt och ta första bästa buss härifrån.

Estelle sa inte mycket, mest för att hon inte visste riktigt vad hon skulle säga. Men hon låste efter sig och la nycklarna i fickan. Om hon skulle komma tillbaka, hon måste det, betala allt. Hon sa inget försen han la en bronsdolk i hennes hand och plötsligt flinade hon till. Ett lätt och ovant skratt kom över hennes läppar.
"Så du tycker inte konservburkar funkar?" flinade hon och blinkade åt honom. Det var som om bronset, folken gett henne nytt hopp, mod att fortsätta och följa efter pojken. För hur konstigt det än lät det han sa lät det riktigt.
Hon följde med honom ett halvt steg efter, men höll god takt.
"Men de har kommit till mig förr, monstren." sa hon och bet sig i läppen. Kanske hon då hade inbillat sig det för ingen annan hade sett dem.
Vad de än skulle gå verkade han ha bråttom men inte vilja visa det. Hon drar sin tjocktröja om sig men är tyst. Hon hade tusen frågor men visste inte var hon skulle börja.
"Du talade om ADHD och dyslexi, varför?" frågade hon lågt och kastade en blick bakom dem om någon skulle komma efter dem.

Nathaniel kom fram till att hon såg mycket trevligare ut när hon log. Han skrattade till när hon sa sin kommentar om konservburkarna.
"Jo, de var förvånansvärt effektiva", skrattade han och kastade en blick bakåt på henne. "Jag är väldigt imponerad över att du faktiskt vågade ge dig på den där besten endast beväpnad med konservburkar"
Han menade verkligen det han sa. Han hade aldrig sett något liknande, och han undrade vem hon var dotter till.
"Monstren brukar göra det", sa han kort och han kämpade för att hålla humöret uppe när tanken på hans mamma dök upp igen. Det hade gått lite mer än fem år nu, men fortfarande kändes det som om han precis förlorat henne.
Han log bak mot henne när hon frågade om ADHD:en och dyslexin, och var glad att hon ställt en fråga så han fick något annat att tänka på.
"Alla halvblod har något form av ADHD och dyslexi, och det är för att vi inte är anpassade för den vanliga världen. Det är ADHD:en som håller oss vid liv i strid, och dyslexin är för att våra hjärnor är programmerade för att läsa klassisk grekiska", förklarade han, sedan la han till med ett flin: "Även om det inte betyder att det är lätt att läsa grekiska"
De lyckades ta sig hela vägen fram till busstationen utan att bli stoppade eller attackerade. Nu behövde de bara hitta en buss som gick in till New York.

Estelle var överaskad av hans svar och hon visste inte vad hon skulle säga. Hon var ovan vid beröm av något slag alls.
"Åh......alltså.....tack." sa hon tveksamt och rodnade.
"Men det var inget, det lyckades inte." mumlade hon tyst men log sedan och kom ikapp med honom. Dagen hade börjat gå över till kväll och gatlysena hade börjat tänts längst gatan, det var vackert. Hon lyssnade hans tal om ADHD och Dyslexi och nickade. De hade kommit fram till busstationen och Estelle såg på listan.
"Var ska vi?" undrade hon och kastade en blick bakom sig. Hon var nervös och var rädd att bli överfallen av monster igen. Det senaste hade varit det största hon varit med om och enligt Nathaniel var det för han var med.
"Jag har ganska grov, både dyslexi och ADHD. Vissa dagar får jag inte ens ihop en fullgod mening och min koncentration är på noll. Trodde det var något fel på mig." sa hon ut i natthimmelen och stirrade ut i mörkret. Hon ville inte möta hans blick just då, för i hennes skulle det synas smärta och sorg. Hon visste att i hennes gick det att läsa hennes känslor mycket enkelt.

Nathaniel gav henne en mjuk blick. Han kände allt för väl igen den där osäkerheten, han hade mött den bland många andra halvblod.
"Det hade lyckats bättre ifall jag hade varit på alerten", sa han tydligt, så hon inte skulle få för sig att det var hennes fel. "Jag blev så paff när du anföll att jag glömde bort att anfalla själv. Jag borde satt några pilar i nacken på den så fort den vände sig från mig, men istället stod jag bara och stirrade. Det är jag som borde be om ursäkt för att du blev skadad".
Han var alldeles för duktig på att skada andra personer runt honom. Han skakade av sig de obehagliga tankarna. Nu var hans enda uppgift att ta Estelle till Halvblodslägret utan att hon blev mer skadad.
"Först till New York", svarade han på hennes fråga. "Sedan till Long Island-sundet". Han kollade upp på tavlan. Missnöjt såg han att det var mer än en timme innan det gick en direktbuss till New York, men om tio minuter gick det en buss som skulle ta dem en bit på vägen.
Han nickade när hon beskrev sina problem. "Det är inte mer fel på dig än någon av oss andra", mumlade han. Ärligt talat var hans tankar någon annanstans, på hur de skulle ta sig därifrån.
Kvällen hade börjat lägga sig och fler människor började röra sig på gatorna. Snart skulle någon gå in i butiken och inse att Estelle var borta, och då skulle de börja leta efter henne. Nathaniel ville helst vara på väg därifrån när det hände.
Han kastade en blick på Estelle. "Dra upp huvan och dölj ditt ansikte", instruerade han henne. "Vi vill inte att du ska bli igenkänd". Sedan gick han fram till biljettkassan och köpte två biljetter till bussen som bara skulle ta dem en bit på vägen, men det var bättre än att stå här och vänta.

Estelle log svagt men skakade på huvudet.
"Som du sa var du inte beredd på det jag gjorde så det är inte ditt fel heller i så fall. Sedan hjälpte du mig efteråt så hur det än må vara är vi kvitt." sa hon enkelt.
Hon drog upp sin huva medan hon väntade att han skulle komma tillbaka då han köpt biljetter. Han köpte det till dem, hon hatade det faktumet.
"Jag kan inte betala åter." sa hon med rynkad panna och frånvänd blick. Att inte ha råd och erkänna det ogillade hon. Hon hatade att inte ha råd, att alla hennes ansträngningar och jobb gick till skulder och räkningar. Hon ville bara bli fri. Nu följde hon med en främmande pojke ut till ett mål som lät otroligt. Tanken att han ljög hade slagit henne och då måste hon ta sig tillbaka, erkänna sina brott och gå till polisen.
Hon vred sina händer och stirrade på dem, hon ville bara bli fri.