Dream & Amaanda [PRS]

Meia kan inte tänka, men i nästa stund har hon anslutit sig till den irriterande flickan i det kristallklara vattnet. Hon hinner bara reagera på hur ljuvligt vattnet är, som att befinna sig i flytande sammet, innan verkligheten når ikapp henne.
Allt är i uppståndelse och flickan är plötsligt inte synlig över vattenytan längre. Hon dras ner mot bottnen av krafter Meia inte kan se. Det enda som syns på den nu skrämmande stilla vattenytan är reflektionen av en strid, under den.
Meia dyker, trots att det inte ens är djupt. Livet under vattnet är dovt och kaosartat. Hon ser inte först, men sedan kommer allt emot henne. Meia kan inte identifera monstret. Det är svart och stort och aggressivt. Flickan rör sig inte då monstret sliter i henne. Hon måste ha svimmat.
Meia vet inte hur hon vågar, men hon gör plötsligt ett utkast mot monstret och börjar sparka på denna. Rörelserna i vattnet är sega, men de får ändå en viss kraft. Hon tänker att hon måste få bort flickan från monstret innan det är försent. Det snurrar i hennes huvud av bristen på syret. Trots det fortsätter Meia att sparka. Monstret är slemmigt och obehagligt mot hennes bara fötter. Hon vet inte hur hon vågar.
Det är ett mirakel, men plötsligt lossnar monstrets hårda grepp om flickan. Meia tar sats mot bottnen och skjuter upp dem båda till ytan. Innan odjuret tar sats igen får hon upp dem på stranden. Hon drar och sliter för att dra upp flickan ännu längre på land. Hon tar i så mycket att armarna börjar värka av utmattning.
Meia lägger ena örat mot flickans bröstkorg och inser med fasa att det inte finns några hjärtslag där. Paniken griper med ens tag och Meia hulkar av gråt då hon desperat börjar trycka med handflatorna mot hennes bröstkorg. Hon vet inte hur länge hon gör det, men tillslut sker än förändringen i flickans tillstånd.

[Hahaha har jättesvårt att få till actionfyllda scener, men jag hoppas att det blir ok iaf. Hugs! ]

[Neej det var jättebra ju!!]

Lungorna fylls till bredden av syre och plötsligt kan hon se igen. Naya är fortfarande lite borta och synfältet är dimmigt men hon ser att en gestalt sitter lutad över henne. Hon spricker upp i ett leende och brister snabbt ut i ett bubblande skratt. Smärtan i sidan kommer som ett knivhugg och skrattet dör snabbt ut, hon börjar hosta våldsamt och håller sig krampaktigt om magen. Smärtan sprider sig i hela kroppen och hon biter sig hårt i tungan för att inte skrika rakt ut.
Det smakar beskt i munnen och innan hon vet ordet av det gröps hela magen ut och hon kräks och kräks, vatten och galla samlas vid hennes sida. Hela Nayas kropp skvälver där hon ligger i en pöl av sitt eget kräks.
Hon skäms, hon skäms så. För den personen som måste se henne i det här tillståndet, den som måste ha räddat henne och också för att hon är så svag. Hon hatar det!
Naya blundar hårt och tårarna brinner bakom ögonlocken där hon ligger på sidan och kämpar för att hålla sig vaken.

Meia vänder bort ansiktet och torkar bort tårarna. Hennes andetag är ansträngda. Hon räddade henne. Orden brinner som eld bland hennes tankar. Om det inte varit för mig skulle hon varit död nu. Det var jag som fick igång hennes hjärta.
Meia skakar på huvudet, som om det skulle få tankarna att klarna och försvinna. Hon är chockad över att det fungerade. Chockad över att flickan lever.
Meia vet inte vad hon ska göra, så hon bestämmer sig för att vänta tills flickan är tillräckligt pigg för att komma på fötter. Hon spejar under tiden ut över vattenytan och undrar vart monstret nu tagit världen. Om det är kvar någonstans därunder och väntar på att få hugga nästa offer.

[nu skriver jag, förlåt för tiden det tog!]

Naya drar sig upp till sittande ställning och grimaserar av smärtan. Den sprider sig från höften långt ner genom benet. Hon känner sig överhettad samtidigt som kylan tränger sig igenom märgen. Flickan. Hon ser det mörka håret som klistrar sig fast mot hennes hud och de genomblöta kläderna hon bär. Personen bredvid henne är hon.
Naya förstår, hon förstår att det var den här flickan som räddade hennes liv. En hetta sprider sig över hennes kinder av insikten. Naya gav den här personen en käftsmäll och i gengäld blir hon räddad. Bara tanken är absurd. Hon harklar sig.
"Du... Du räddade mig." Rösten är hes och det tar kraft att uttala orden. Naya tittar på flickan med stora ögon och allting känns overkligt. Allting.

[Dream, jag tror inte jag kommer kunna hålla igång det här rollspelet mer :c Det blir för många bollar i luften med allt skrivande åt olika håll och jag måste välja bort de rollspel där man inte kommit så långt i jämförelse med andra roll (vilket suger, men är sant). Tack för tiden vi rollat tillsammans dock! ♥ ]

[ Amaanda: Jag förstår! Vi kanske ser varandra någon gång i forumen här på mugglis framöver i alla fall. Tack själv! Du skriver jättebra ♥ ]

Det är klart vi gör! Och bara för det här får vi ju inte sluta att vara vänner! ♥
Du skriver också toppenbra! Det har varit jätteroligt att rollspela med dig ♥

Nej då! Jag kan bara säga detsamma ♥