Sanna och Tilde (PRS)

Jag sitter där länge innan jag ser hur dem andra Slytherinarna lämnar kupén. Då tar jag min chans och sätter mig därinne igen. Jag vet inte riktigt varför jag har något emot dem, jag borde egentligen inte ha det. Men jag har det i alla fall.

Efter en blick ut genom fönstret, inser jag att det har börjat mörkna. Tiden har flugit förbi snabbare än vad jag trott.
Jag beslutar mig för att byta om till min skoluniform - dels för att jag annars alldeles skulle glömma bort tiden och inte hinna med det, och dels för att vi inte konverserade om någon särskilt intressant ämne, som jag skulle dö av att inte höra på.

När jag kommer in är Nicholas redan klädd i sin skoluniform och jag tar snabbt fram mig. Det är sent och antar att vi snärt är framme.

Snart har det blivit ännu mörkare utanför tåget, men ljus från Hogsmead tränger igenom, så jag gissar på att tåget snart kommer att sakta in.
Mycket riktigt, efter bara ett litet tag står tåget stilla, och elever fyller korridoren i tåget. Jag väntar tills de flesta har gått av - alla kommer till slottet, det är ingen mening att tränga sig.

Utanför regnar det och medan jag och de andra som suttit i samma kupé som mig - minus fjärdeårseleven som försvunnit efter ett tag - tar oss mot en av vagnarna så hinner regnet förstöra mitt hår och blöta ner mina kläder.
Men, det hade kunnat vara värre. Jag hade verkligen inte velat vara en förstaårselev den dagen.

Nicholas tar min hand och vi går av tåget. Vi får trängas för ett få komma ut. Det regnar och jag lägger armarna över huvudet för att skydda mitt hår lite grann. jag går upp för den långa backen innan jag kommer fram till vagnarna. Snabbt sätter jag mig ner i en av dem.

Snart har några fler elever kommit in i vår vagn, och den började följa vagnarna framför oss, upp mot slottet. Jag lutade mig tillbaka med ett lite för brett leende på mina läppar - men jag var tillbaka! Eller ja, om ett par minuter var jag tillbaka.
Inte ens vetskapen om att jag skulle behöva ha lektioner dagen efter kunde förstöra mitt humör.

Det känns skönt att vara tillbaka, inte behöva spendera all sin tid med sina föräldrar, även om jag måste träffa min bror. Men alla lektioner, det är nästan allt jag längtar efter. Men festerna är nog bäst, den goda maten och allt mysigt.

Till slut stannar vagnen, och jag skyndar ut ur den. Samman med de andra eleverna halvspringer vi in i det upplysta slottet, och går sedan i lugnare takt till Stora Salen.
Jag och Sarah sade hejdå åt Gryffindorflickorna, och medan de gick till Gryffindors bord tog vi oss till Ravenclawbordet och satte oss bredvid varandra, vid några andra Ravenclawelever från vår årskurs.

När vagnen äntligen är framme uppe vid slottet springer nästan alla upp. Men inne i Stora Salen tar vi det lugnt. Jag säger hejdå till Nicholas och sätter mig vid Gryffindor bordet.

Stora Salen fylls gradvis ännu mer, och pratet och skrattet dubblas i nivå, men jag har ingenting emot det. Så länge den här nivån inte hålls medan jag försöker koncentrera mig på någonting, störs jag inte av det.
Jag fortsätter att prata med Sarah och ett par andra elever som sitter nära oss, nu om sommarlovet som gått och terminen som ligger framför oss.