Spring innan de tar dig.

Dawn nickade. Indra, hen kände igen namnet men kunde inte komma ihåg varifrån.
"Mitt namn är Dawn Anatos" sa hen lugnt och tittade på henne. Hen vågade inte närma sig men hen kunde se att Indra var svårt skadad. Utan att lyfta blicken från henne drog hen undan rocken hon hade på sig så det blottade hens lår där en liten väska satt.
"Du ser sårad, behöver du något? Jag har värktabeletter, bandage och en massa annat" sa hen lågmält med handen på väskan. Dawn hade kommit på att det kanske inte var så smart att prata så högt då de var trots allt jagade.

Indra visste inte vad hon skulle säga. I vanliga fall skulle hon säga nej utav principsjäl, att hon klarade sig själv, men nu?
Dawn erbjöd henne hjälp och hon visste att det var bra saker som hon erbjöd. Sakta mycket sakta drog Indra undan den tunna vita läkarrocken och ser på Dawn.
"Det är illa va?" får hon ur sig och inser försent att hon visat tatueringen. Den som alla hade av dem som arbetade med de genmanipulerade, ett enkelt sätt för regeringen att sedan samla in dem. Vissa gick med regeringen, andra inte. Hon stirrade dödsförskräckt på Dawns reaktion, trots allt rädd för att dö.

Dawn ryggade tillbaka när hen såg tatueringen och drog fram sina knivar av reflex.
"Är du en av dem?" väste hen mot Indra. Dawn förstod inte varför hon hade visat hen sina sår om hon ändå var en av regeringens personer. Dawn ställde sig upp då rummet de befann sig i inte hade några fönster ut mot gatan.
"Vad vill du?" sa hen kallt men knivarna riktade mot henne.

Indra kröp automatiskt samman, hon hukade som in för slag. Hon var van vid det, hon visste hur ont knivar som skar genom kött var och hon var livrädd för det.
"Jag är eller kanske var. Det betyder inte att jag håller med dem." fick hon lågt fram med darrande stämma.
"Jag skulle inte se ut såhär om det inte var för mina åsikter, förstår du inte det?" fick hon fram med en skrämd blick på knivarna som var riktade mot henne.

Dawn nickade och sänkte sina knivar. Hen förstod att regeringen inte skulle skada sina egna män, eller iallafall inte de som inte var genmanipulerade. Hen suckade och satte sig ned på huk, fortfarande på spänn eftersom hen inte riktigt vem hen hade att göra med.
"Vad hände?" frågade hen försiktigt.
"Vad behöver du förresten? la Dawn till och stoppade ner knivarna för att börja rota i väskan.

Indra satte sig darrande upp och höll ögonen på Dawn.
"De vill förgöra er, jag och min mor var en av dem som jobbademed att skapa er. Vi vill inte att ni ska dö, de försökte få ur oss hur det skulle gå till. De fick inget ur oss, men mor dog och jag." sa hon och gjorde en menande gest mot sin kropp.
Hon lät rocken falla och visade sig i enbart underkläder. Egentligen skulle hon behöva ett bad, rena och varma kläder och massa mat. Hon såg ner på den kropp som en gång varit frisk och oskadad.
"Mycket är väl läkt, annars något att rengöra och binda om de färskaste såren." bad hon, ett hopp om att ärren och skadorna skulle försvinna hade hon knappast mer.

Dawn ryckte till. Hen visste plötsligt varför hen känt igen namnet Indra.
"Är du *moderns namn*s dotter?" frågade Dawn nyfiket. Hen hade alltid gillat den kvinnan, hon var inte som de andra som jobbade med dem.
"Det var tråkigt att höra om hennes omkomst" sa hen i en mer ledsam ton innan hen rijtade blicken mot väskan. Något rengöringsmedel och bandage. Dawn drog upp bandage och räckte över det till Indra. Hen hittade även ett sterliseringsmedel som var gjort för att tvätta hår.
"Här" sa hen och log mjukt. Indra såg rätt sjuk ut i övrigt. Dawn stoppade handen i fickan och drog upp ett äpple.
"Vill du ha detta?" frågade hen tyst.

Indra nickade och bleknade än mer då hon fick höra sin mors namn. Hon hade inte hunnit bearbetat sorgen ännu, allt hade varit för mycket för henne.
"Ja, jag är Hannas dotter." sa hon lågt men vände bort blicken för att Dawn inte skulle se hennes sorg. Mycket i att hon ville visa sig okrossbar var väl att hon var uppväxt bland dem alla genmanipulerade. Hon hade med avundsjuka sett allt de som de andra barnen kunde, då de växte upp och sedan försvann. Hon hade varit ganska ovetande då om varför hennes lekkamrater försvann. Men ju mer hon växte ju mer kom hon in i det och snart arbetade hon sida vid sida av modern.
Den lilla rödhåriga flickan fanns inte mer, den lilla flickan som hade drömmar att en dag bli lika häftig som sina lekkamrater.
Nu var hon bara en krossad kvinna, eller inte riktigt. Viljan att leva var tillbaka med Dawn och hon tog tacksamt emot det hon fick. Hon mer eller mindre kastade sig över äpplet som ett hungrigt rovdjur. Hungern rev inom henne som den hade gjort länge. Hon tackade och började rengöra sina sår. Då hon kom till ryggen vände hon den mot Dawn.
"Kan du hjälpa?" frågade hon och drog undan håret. Man kunde se kotorna längst ryggraden och revbenen stack ut. Det syntes att hon hade blivit piskad.

Dawn märkte att mamman hade varit ett känsligt ämne.
"Förlåt" mummlade hen när Indra vände bort huvudet. "Det var inte meningen att salta såren" sa hen lågmält och tittade ner i marken. Dawn ryckte till när äpplet mer eller mindre slets ur hens hand.
"Har du inte ätit?" frågade Dawn oroligt. Hen ville hjälpa dottern till en av hennes favorit personer. Dawn kände en enorm tacksamhet till både Indra och hennes mor som gjort så mycket för de genmanipulerade. Dawn tog emot sakerna som Indra sträckte hen.
"Såklart" svarade hen och började rengöra såren på ryggen. Det var tydliga märken av piskor och Dawn tyckte synd om henne men vågade inte kommentera på det.

Indra svarade inte om modern, hon ville inte tala om det. Då Dawn frågade om hon ätit skakade hon på huvudet.
"Nej, eller jag vet inte. Jag rymde, vet inte när det var. Fast vi brukade inte få mat där heller så ofta." mumlade hon fram och böjde sig fram så att Dawn skulle komma åt. Hon sa inget mer på ett långt tag utan lät Dawn rengöra ryggen. Hon huttrade till och försökte värma sina bara fötter. Hon var verkligen inte i stånd att vara här ute. Men det hon enda hon fick med sig var en tunn läkarrock och en kniv, i övrigt hade hon enbart underkläder.