Prs mellan Irskoo och 9 3/4

Jag märker att jag stirrar på flickan. Det är något bekant över henne.
Hon frågar vad jag glor på.
"Säg att jag inte kan prata människors språk till henne", säger jag till Ursa på språket flickan inte förstår.
"Hon kan inte prata människors språk", säger Ursa till flickan.

"Jaha, vilka språk kan du då?" Fräser jag ut på ett språk alla sorts varelser borde kunna i denna värld.

"Det här och det Ursa och jag pratar och det alla kan men jag förstår bara människors språk", väser jag.

"Jaha" säger jag uttråkat och börjar gå omkring.

Hon är på ett sätt som jag inte gillar. Ungefär en blandning mellan bitchig och mallig.

Jag vet vad hon tycker om mig. Jag känner det när jag är i hennes närhet.
"Jag är inte sådan när man har lärt känna mig" säger jag tyst.

Jag rycker på axlarna.
"Om du säger det så", säger jag.

Det blir tyst.
Min blick fastnar på hennes nacke. Ett långt ärr.
"Vad är det där?" frågar jag.

"Inget", säger jag snabbt.
Det är HEMLIGT ingen absolut ingen får veta varför jag har det.

Jag spänner blicken i henne.
Jag måste veta varför.