Rollspel mellan Parva Fortemque och 9 3/4

Mannen, som jag nu vet heter William, vänder mig ryggen och går ut från rummet, men precis innan han stänger dörren så blinkar han på precis samma sätt som första gången jag mötte honom.
Jag hör en tanke till,
-Jag måste till dig, snälla Therese snälla, säger den. Jag tänker tillbaka snabbt.
-Nej. Du får inte komma hit. Sedan somnar jag.
Jag vaknar på min röda, trasiga stol. Framför mig ser jag en åttaårig flicka. Nej. Tänker jag, inte en gång till.

Jag knackar på dörren.
Dörren öppnas och en kvinna kliver ut.
Anna.
"Matilda, vad gör du här?" Frågar hon.
"Jag vill inte bo hos 'dom'", säger jag.
"Varfördå?" Frågar Anna.
"Dom behandlar mig som en slav", andas jag.
"Åh", säger hon och slår händerna för munnen.
"Snälla Anna får jag bo här?" Frågar jag.
"Visst, men dina saker?" Frågar hon.
"Det här är allt jag har", säger jag.
"Okej", säger hon.
Hon öppnar dörren på vid gavel.
Jag kliver in i hallen.
Den är stor och har vit målade väggar.
"Tack", säger jag.
Jag tar av mig min jacka och hänger upp den på en krok.
Anna leder ut mig i ett rum. Där sitter alla barnen.
"Kolla vem som nyss kom hit", säger Anna.
Alla vänder sig om och tittar på mig.

Den lilla flickan ser mig. Hon kollar mig i ögonen och hennes nästan helt vita hår fladdrar i draget från ett öppet fönster. Hon är helt lugn och går emot mig. En meter från stolen stannar hon och säger,
-Therese. Snälla, försvinn inte så där igen.
-Nej jag lovar, men jag skulle bara till Filippa, den här gången kommer rösten bakifrån. Jag kollar bakåt, och där står en fyraårig variant av mig. Sedan inser jag. Den åttaåriga flickan ser mig inte i ögonen, hon ser mig inte alls. Hon ser flickan bakom mig i ögonen, för henne ser hon. Sedan minns jag. Den åttaåriga flickan är min storasyster, och den fyraåriga flickan bakom mig är jag, och det här är mitt minne.

Jag rodnar svagt.
Efter kanske två minuter tittar ingen på mig.
"Kom", säger Anna.
Hon visar mig ett rum.
"Här kan du bo", säger hon.
"Matilda?" Hör jag någon fråga bakom mig.
Jag vönder mig om. Där står Alice.
"Alice" säger jag.

Jag gråter igen. Minne efter minne kommer och går. Jag är i mitt rum och blir slagen första gången. Mardrömmen jag hade så ofta om maskarna som kröp in i mina ögon, näsa mun och öron. Den tårta jag fick på min femårsdag som jag blev så glad för, som hunden åt upp innan jag hann smaka och till och med minnet där jag och Filippa hoppade studsmatta och hon föll över kanten och bröt armen. Jag gråter och gråter och jag kan aldrig sluta. Jag gråter för allt. Att Matilda kanske kommer, mina ömma handleder, att jag inte längre lever och att jag aldrig kommer att bli den jag en gång varit.

Jag kramar henne hårt.
Alice var bara fyra år när jag var tvungen att lämna barnhämmet.
"Alice!" Säger jag.
Hon är 14 nu.
"Varför komer du hit?" Frågar hon.
"Dem är hemska!" Säger jag.
Hon nickar förstående.
"Okej", säger hon.
Jag nickar.
"Jag, jag måste gå", säger Alice.
"Okej", säger jag.
Hon går i väg.
Jag sätter mig ner på sängen.
Theres tänker jag.
Theres.
Jag stänger ögonen.
Jag ser en suddig kontur framför mig.
Jag tror att jag ser det Theres ser.

Jag fortsätter att se minnen som kommer och går när jag känner en närvaro. Det känns som Matilda och jag hoppas verkligen att hon inte har kommit hit, när jag ser en glasklar bild. Det är inte ett minne, utan jag ser ett barnhem som jag aldrig varit på när jag pratar med en annan mun, och jag förstår att jag ser med Matildas ögon. Allt ser så annorlunda ut med hennes ögon. Mycket färggladare och livligare. Plötsligt är jag tillbaka i mitt rum och är lika fängslad som förut.

Jag föll sakta in i sömnen.
Jag var i ett vitt rum. Jag sprang längre och längre in.
Till slut tog marken under mina fötter.
Jag föll neråt och neråt i ingenting.
Jag vaknade och satte mig upp. Jag darrade och svättades.
Jag blundade.
Jag sitter på en stol. Allt är svart och grått.
En flicka kommer in. Hon ser mig inte.
Lamporna slocknar. Och tänds.
Hon tittar på mig. Hon är rädd.
Jag lägger huvudet på sne och ler.
Lamporna slocknar och tänds.
Jag står drygt en meter från henne.
Honn faller död ner på golvet.

Jag darrar mer en jag någonsin gort.
Det måste vara de Theres gör.

Jag ligger i en mjuk säng med mjuka, svala lakan. Täcket är varmt. En kvinna kommer in i rummet. Utan att tänka vet jag att hon heter Anna. Allt verkar så bekant även fast jag aldrig varit här förut. Anna kommer in och ställer en bricka på bordet bredvid sängen. På brickan ligger det en ostmacka och ett mjölkglas. Anna kommer närmare och säger,
-Men Matilda, vad blek du är, hon känner på min panna i samma sekund som jag förstår att jag måste vara i Matildas kropp igen, kallsvettas du? Du kanske har feber! fortsätter hon med orolig röst, jag kollar efter en termometer. Hon går muttrande ut genom dörren när jag är mig själv igen.

God jul!
-----------------------------------------------------
Jag tittar på Anna. (Hon har kommit in igen)
Hon håller fram en termometer.
"Jag är inte sjuk, det var bara en mardröm", säger jag.
"Säkert?" Frågar hon.
Jag nickar.
"Vill du prata om den?" Frågar hon.
"Det var två, den ena var den gamla vanliga den andra v-var hemsk", min röst dör bort.
Den andra drömmen eller var det var mer en hemsk.
Jag andas djupt.
"Okej", säger Anna.
Hon går ut.
Jag tvingar upp mig.
Jag tittar på mig själv.
Blek som vanligt.