The maze runner prs

Samantha kollade bort mot dom med en suck.
Hon tänkte och reste sig upp.

Efter ett litet tag steg Gally och Newt fram och öppnade boxen.
Det var - inte så mycket till Alexandras förvåning - en kille där nere. Han kisade upp mot gruppen av ungdomar som stod ovanför, runt omkring honom, och hans ansiktsuttryck visade - som alla de andras antagligen också hade gjort - rädsla.
Han var nog runt sexton år, men rädslan i hans blåa ögon fick honom att se yngre ut.

Snart hade en hand sträckts ut, och nykomlingen hade kommit upp och ställt sig och tittat på dem, fortfarande rädd men nu med en liten hint av nyfikenhet i sina ögon.

Samantha gick dit och kollade på honom.

Nykomlingen hade också presenterat sig som Thomas, och han hade blivit välkomnad av Alby - som antagligen mest skrämde honom.
Thomas hade promenerat iväg till samma träd vars Alexandra tidigare hade suttit, och de andra hade följt efter honom.

Newt hade trätt fram i Albys ställe, och enligt Alexandra så hjälpte han Thomas mer på någon minut än vad Alby kunnat göra på en dag. Säga vad man vill om Alby, men särskilt lätt för att uppmuntra nykomlingar hade han aldrig haft.

Samantha gick bort till sin hängmatta igen.

Alexandra vandrade iväg för att äta. Även fast det alltid var intressant med en nykomling så protesterade hennes mage, då hon ätit för flera timmar sedan, och hon hade inte ätit mycket. Det gjorde hon aldrig när hon skulle springa direkt efter.

Nu hade hon fått sin mat, och satt ner vid ett bord, ensam. De andra hade antagligen redan ätit, och hade annat för sig. Det hade inte hon.

Samantha gick för att göra henne sällskap.
- Hej, sa hon.

"Hej", svarade Alexandra med ett leende. Hon satt på en bänk med sin mat framför sig, och nu tittade hon ner igen och tog en tugga.
Som alltid, var maten god. Det var fördelen med att de hade kockar där - hon själv var en fruktansvärd kock.

- Kan du prata med Newt åt mig? Frågade Samantha.

Alexandra var aningen ställd av frågan, men nickade sedan tveksamt. "Det beror på vad du vill att jag ska säga." Egentligen ville hon väl inte prata med Newt åt Samantha, men hon förstod nog delvis varför Samantha ville att hon skulle göra det. Alexandra hade varit i situationer där hon inget hellre önskade än att någon skulle lösa ett problem åt henne.