En verklig mardröm. (Prs)

Lola gjorde ont. Det var som om något brände i hennes axel och som fick allt annat att blekna i jämförelse. Hon visste vad det var. Hon hade blivit skjuten förut och fy fan vad hon avskydde skjutvapen.
”Hon blöder”, konstaterade någon bredvid henne och hon gungade lätt till.
”Jasså, jag trodde det var vatten färgat med karamellfärg som någon kastat över henne”, svarade en annan sarkastisk röst som fick Lola att skratta. Skrattet blev mer ett hostande som tystnade då det högg till i hennes bröst och hon slutade. Det gjorde för ont.
”Hon blöder ju ned bilen”, sade den första rösten igen samtidigt som något pressades emot hennes axel. En hand fingrade lätt över hennes hals och fortsatte till bröstet. Lola kved till och bet sig sedan hårt i läppen.
”Och? Du hörde var chefen sa, oskadlig göra inte skada. Tycker du att det här ser ut som inte skada?”
Det kom ingen respons och Lola försökte sätta sig upp. Hon försökte öppna ögonen men såg endast svarta prickar och höll dem stängda. Någon tryckte varsamt ned henne igen. Smärtan var outhärdlig. Hon kunde inte ligga still och efter en stund insåg hon att jämret som hördes kom ifrån henne. I samma stund som hon kom på det tystnade dem.
Något vått och kallt pressades emot hennes bröst och det sved. Lola drog efter andan. Något hårt pressades in mellan hennes tänder.
”Söv henne.”
Lola kände ett stick i armen och flöt sakta iväg.

Ace somnade under massagen. Men, så fort massagen var färdig blev han väckt och han kände sig utvilad. Ace behövde aldrig många timmars sömn, och att få massage samtidigt gjorde definitivt susen.
"Lola har anlänt, Ace", sade Olivia och knackade på hans sovrumsdörr.
"Ett ögonblick bara."
Hon lyssnade inte utan klev in. Ace himlade med ögonen. Hennes fel att hon såg honom halvnaken.
Hon putade med läpparna och granskade Ace kropp. "Du behöver träna."
"Tyst med dig", skrattade han och tog upp en kudde, kastade den på henne. Hon fångade den med en hand utan att ens blinka och lade tillbaka den på sängen. Hon var givetvis en tränad specialagent också. Ace skulle aldrig anställa någon annan som en högerhand. Inte ens Wills. (Som numera var död... soldaten fick skylla sig själv och sitt drickande.)
"Hon var i en fight när de räddade henne. Höll på att bli dödad."
Ace stannade upp. Han såg sakta på Olivia efter att ha tagit på sig några byxor. "Hur mår hon?"
"Hon överlever."
Ace slappnade av. "Det var det enda viktiga. Se till att hon får den vården hon behöver."
"Redan fixat."
"Det klart. Ifall jag inte kände dig så bra skulle jag nästan tro att du skulle försöka ta över efter mig. Kanske döda mig i för tid." Ace ryckte på axlarna.
"Jag ska gifta mig, Ace. Jag tänker skaffa barn. Du vet att jag snart kommer skiljas ifrån dig."
Ace vände sig om, lade huvudet på sned. "Nej, det kommer du inte. För du vet att du är i mer fara utan mig. Och ifall du inte är min högerhand så kan jag inte erbjuda dig skydd. För ingen vet att du är den stora chefens högerhand... eller tja, vi har Josephine och Luke och... I alla fall, poängen är i alla fall att folk kommer börja undra 'varför är hon fortfarande skyddad medan hon jobbar som läkare?'. Och de kommer ha all rätt att undra. För det kommer väcka frågetecken och folks uppmärksamhet. Och till slut, kanske inte det första året eller de första tio åren, men till slut... till slut så kommer någon sätta en kula i ditt barns huvud. Och, det kan jag inte låta ske. För, få de veta vem du är så vet de vem jag är. Vilket betyder att jag blir tvungen att eliminera dig ifall jag vill hålla verksamheten rullande. Och det vill jag. Jag vill ha en bättre stad. Jag försöker rensa den. Hålla allt under kontroll. Jag är mellanhanden överallt. Ifall jag försvinner... då kommer landet sluta i någon hemskt diktators hand. Världen är för korrupt."
Olivia såg på Ace och suckade sedan. "Jag vill fortfarande ha min semester och min smekmånad. Och min pension så klart. Allt under skydd och skyddade ställen. För jag tror smekmånaden kanske kan bli lite privat."
Ace nickade. "Så klart."
"Jag visar dig vägen till Lola så fort hon vaknar så att du kan tala med henne. Eller, tja, så att hon kan skälla ut dig."
Ace log emot Olivia. "Bra. Det låter bra. Får jag byta om nu?"
Olivia nickade och började gå emot dörren.
"Jag tänkte skaffa mig en tatuering!" ropade han efter henne, mer som ett skämt än något annat.
"Jag ska fråga Josephine", svarade Olivia och stängde dörren bakom sig. Ace flinade.
Han behövde Olivia lika mycket som hon behövde honom. Hon var en iskall mördarmaskin innan, och hon skulle förmodligen vara den igen ifall hon inte jobbade hos Ace. De var avslappnade i varandras närhet, även om ingen kunde tro det.
Han slängde på sig en tröja också innan satte på hörlurarna och somnade till musiken.

Lola bet ihop tänderna medan en man inspekterade hennes skador. Hon avskydde det. Hon avskydde att något trott att hon behövts räddas åter igen. Och hon avskydde att vara inlåst i ett rum. Det var bättre än att sitta fast i sängen, att vara bunden till den men så fort hon slutat streta emot hade de släppt henne.
Invid dörren stod en kvinna med armarna krossade över bröstet. Hon betraktade Lola och Lola stirrade tillbaka. Hon kunde ta henne. Lola var nästan säker på att hon kunde det men dörren var fortfarande låst och de hade redan övertygat henne att ingen av dem hade med sig nyckeln in.
Något som irriterade henne mer och gjorde henne argare än att vara instängd var att ingen berättade något för henne. Istället behandlade de henne som om hon var ett skadat barn. Någon som hamnat i korselden och som inte kunde hantera sanningen. Eller barnet med föräldrar som precis innan separationen inte visst hur de skulle berätta för sitt barn att de var på väg att separera.
Mannen lyfte hennes haka och kollade över hennes hals vars kvinnas händer försökt krama livet ur henne.
”Med lite tid och du kommer vara okej. Du hade tur. Dina stämband är inte skadade, kniven träffade bröstbenet istället för hjärtat och kulan gick genom axeln.”
Mannen reste sig och gav Lola klartecken att dra på sig tröjan som mannen och kvinnan haft med sig in. Medan hon varit medvetslös hade de tagit av hennes kläder, hon hade fått på sig ett par svarta tights och överkroppen hade hon endast haft på sig sin bh. Tack gode gud för det.
”No shit Sherlock”, kraxade Lola fram. Det gjorde ont att tala. Det gjorde ont att röra sig men Lola hade varit med om smärta förut. ”Så vem jobbar ni för? Och var är jag?”
Mannen log medan kvinnan fortfarande var klädd i sitt stenansikte. Det fanns många organisationer som kunde ligga bakom hennes kidnappning om man kollade på utrustning och personerna hon sett, det lilla hon sett. Det kunde till och med vara någon av staten byråer. Det som verkade galet var varför någon skulle vilja henne något. Vad hade hon sprungit på som var viktigt för någon? För någon verkade lägga energi på att döda henne. Hade hon något som hon inte var medveten om vad det var?
Och vad hade mannen på kyrkogården med saken att göra? Han hade omöjligt kunna ha resurserna till att kidnappa henne. Och ifall det var han måste han vara någon med resurser.
”Öppna dörren”, sade kvinnans röst och avbröt Lolas tankar.
Dörrens lås hördes och dörren öppnades. De lämnade henne utan ett ord och Lola svor. Hon ställde sig upp, grimaserade. Slog handen i stenväggen, fnös till och lade sig ned på sängen igen. Sängen var det enda som befann sig i rummet.

Ace knäckte på fingrarna och nacken. Mjukade upp axlarna. Han ville vara förberedd ifall hon skulle försöka attackera honom. Han skulle förmodligen vinna lätt. Han visste inget om att hon skulle ha blivit tränad i riktiga kampsporter eller sätt att slåss på. Inte som han hade blivit. Men, men... ibland så blev man överraskad.
"Har hon något att hugga mig med?" frågade han Josephine.
"Naglarna", flinade hon. Ace himlade med ögonen.
"Något annat?"
"Underskatta inte henne. Kvinnor kan förvandla allt till huggvapen."
Ace skakade på huvudet. "Aja. Då får jag väl se vad ödet har i rockärmen åt mig." Ace såg ner på sina kläder. Jeans och en t-shirt med tryck på. Han hade övervägt att ta bort sina piercings men det spelade ingen roll. Det skulle vara hål i ansiktet på honom istället, vilket förmodligen också skulle ha fångat hennes uppmärksamhet.
"Vad ser jag ut som?" frågade han Josephine.
"Som en irriterande unge, som ingen fattar varför du är här. Kan inte påstå att jag tycker om looken dock."
"Du är inte ensam om det", grimaserade Ace. Han saknade sina kläder. Skyddet de gav och hur kunde gömma ansiktet under huvan. Det var helt enkelt fantastiskt att ha de kläderna. Specialgjorda för honom och allt... Han saknade det. Och sina vapen.
"Nu ska du bara försöka ta som en normal person."
Ace blinkade. Wow. Normal? Hur var man det? Han hade i och för sig inga problem med Josephine eller Olivia. Men, grejen var ju den att han visste var gränsen gick med dem. Lola var fortfarande helt främmande i personlighet. Han kunde all data om henne. Men, inte riktigt hur hon var som person. Det fanns bara en viss information man kunde få av någon som inte stod ut alldeles för mycket.
Josephine log och rufsade till hans hår med handen. "Du klarar det."
Ace rättade till håret. "Lätt för dig att säga", suckade han innan han nickade. "Öppna dörrarna."
De öppnades och han klev in, med händerna i fickorna och aningen böjd rygg. Inte alls lika rak och alert som han egentligen brukade vara. Han hade fortfarande sitt fickur i fickan. Han tänkte inte gå någonstans utan den.
"Hej. Vita, var det, va? Eller föredrar du Lola? Bossen sade Lola", mumlade han för sig själv och slog sig sedan ned på en stol, hoppades på att inte bli attackerad. Ace hoppades att hon trodde honom. Att hans klädnad, ansikte, röst och hela han hade gått igenom en tillräcklig förändring för att kunna lura henne.

Lola hördes låset igen och lyfte lätt på huvudet för att se dörren öppnas. En man, en ung man kom in och Lola visste att hon inte befann sig inom någon av polisernas byråer. Han såg ut som en bråkstake, någon som gjorde skitgörat, inte för att hon hade några referenser till det men hans sätt att röra sig, hans sätt att klä sig och hans utstrålning. Men samtidigt, hon om någon borde inte ha förutfattade meningar.
Han talade och Lola vred något på huvudet. För att sedan känna en kall kår ringla sig uppför hennes ryggrad. Hon kände hur all värme flydde hennes ansikte innan hon hann få kontroll över sina reaktioner. Det skrämde henne att han, att de visste vem hon var. Vita, var lätt igenkänd men Lola var begravd. Lola existerade inte.
Lola lade ned huvudet igen, slöt ögonen.
”Dra åt helvete.” Hennes röst var hes, långt ifrån hennes vanliga. ”Hälsa bossen, att han kan ta och stoppa upp alla fejkade artigheter i röven. Säg bara vad ni vill mig.”

Ace hade svårt att hålla tillbaka ett leende, men inte svårt alls på en och samma gång. I ett helt år hade han studerat andra människor och försökte agera som dem, och ett år senare så övade han upp sina skådespelartalanger. Det var inte svårt alls att gå in i en roll och fortsätta att vara i den.
"Jag tror inte han skulle gilla det. Bossen är något pryd av sig", log Ace roat. "För att vara ärlig vill vi dig inget. Inget jag vet av i alla fall. Bossen ville bara ta reda på vad du är värd. Varför folk försökte begrava dig levande."
Ace ryckte på axlarna. Sedan kände han hur ansiktet, mot hans vilja, blev aningen mjukare. "Hur mår du egentligen? Du ser ut som ett helvete, för att vara ärlig", grimaserade han. Han visste att oron han utstrålade var riktig, att den var emot hans vilja. Det här var inte ens något av hans skådespelartalanger.
Han var orolig för henne och han förstod inte riktigt varför. Han hade aldrig tidigare tyckt synd om någon av en liten skada de lätt skulle kunna återhämta sig från. Hans vanliga, naturliga mänskliga instinkter var mer eller mindre borta helt. Han hade lärt sig att ta allting normalt. Varken bli för glad eller ledsen. Hålla huvudet kallt. Tankarna klara.
Vara den perfekta soldaten.
Han hade valt det ödet själv, dock. För varje affär. För varje mord. Han valde det dagligen.
Men, Ace visste inget annat vis att leva på.
Rollen, insåg han. Rollen gav honom ett utrymme. En frihet. Han... Han kunde tänka sig att leva ett sådant liv. Lyssna på musik. Jobba hårt. Kanske bli kär... Det var inget han egentligen värdesatte, men kanske borde han tänka om.
Nej.
Han kunde inte. Han skulle inte.
Han fick inte låta sina korkade känslor komma i vägen. Inte den fjortonåriga pojkens känslor. Inte han i gränden. Inte han som endast önskade sig ett normalt liv. Att vara normal. Nej. Han kunde inte återvända till det livet.
Vad heter jag? var hans nästa tanke.
Tony...? Nej. Nej, alldeles för riskabelt. Derek? Ja. Jag tycker om Derek. Jag heter Derek.
"Derek, förresten", log han emot Lola. Med så mjuka ögon som möjligt.
Han sträckte fram handen.

Det ryckte i Lolas mungipor. Hon öppnade ögonen och lät de vandra över mannen igen. Var det bossen hon träffat ute på kyrkogården? Ifall det var det kunde hon genast räkna bort ett antal av de personer som hon hade på sin misstänkta lista. Det var inte många som hade de resurser som krävdes. Det var inte många av dem som var enligt ryktena långa, smala och aldrig visade sitt ansikte. Men å andra sidan, kunde det varit en av hans eller hennes undersåtar.
Lola satte sig upp, svängde över benen och lät fötterna nudda lätt vid golvet. De hade tagit hennes skor. Som om hon skulle strypa sig själv med snörena eller något. Mer troligt att hon strypt någon av dem.
Hon bet ihop, tänkte inte ge honom eller någon av dem nöjet att se henne i smärta. Även om hon vad det.
”Du vet precis vad man ska säga för att en tjej ska känna sig speciell”, sade Lola sarkastiskt och lät hans fråga hänga kvar i luften. ”Bossen kanske ska fråga sig själv, varför någon skulle vilja begrava honom levande?” Lola höjde ena ögonbrynet medan hon studerade honom noggrant.
Lola hade aldrig tidigare varit kidnappad eller inlåst någonstans emot sin egen vilja, inte på väldigt länge och det fick henne att känna sig obekväm. Som vanligt då hon inte kunde tänka rakt fick hon en vass tunga som emellanåt fick henne i trubbel. Vanligtvis hamnade hon inte i sådana situationer.

Ace log roat medan han lät handen falla när hon inte tog den. "Det är det han försöker klura ut. Ni två var de enda på kyrkogården, vilket innebär att ni har någon slags koppling. Enligt honom, vill säga. Han har absolut ingen som helst koppling till dig, egentligen, så han tror väl att du har något som arbetsgivarna vill ha." Ace ryckte på axlarna. "Jag tror ärligt talat inte att ens han vet vad som försiggår. Vilket måste irritera honom enormt", skrattade Ace. Han skakade sedan på huvudet, reste sig upp.
"I alla fall. Vill du gå någonstans? Ha något att äta? Ta ett bad? Spat? Gör som du vill", sade han bara medan han såg runt i rummet, försökte avgöra vad han skulle göra nu. Ifall inte Lola ville ha kvar honom i rummet skulle han givetvis ge sig av. Men... Han visste ärligt talat inte vad han skulle göra. Det var därför han hatade att träffa nya människor. Vem var de egentligen? Kunde han lita på att de var ärliga?
Ugh.
Ace hatade att behöva träffa nya personer. Han var alltid osäker i deras närhet. Trippade på tårna. Han visste inte vad han skulle säga för att få denne att skratta, le, eller bli allvarlig. Han visste inget om henne som person.
Och det höll på att driva honom till vansinne då han ville ta reda på vem eller vilka som ville döda dem. Speciellt med tanke på minnesluckan han hade...

Lola kunde knappt tro det. Det var bossen på kyrkogården.
Och mannen framför henne, Derek, var mer informerad än hon hade trott. Något tändes i hennes blick och likt Derek reste hon sig upp. Armen satt i en slinga och mannen som kollat över henne hade sagt till henne att inte anstränga den. Som om hon gjort det ändå? Det gjorde för fan ont.
”Då har vi något gemensamt”, sade Lola fast hon litade inte på Derek eller hans boss så skulle de inte komma någonstans, hon skulle inte komma någonstans ifall hon inte kom därifrån. Det fanns bara några små problem. Även om hon kom därifrån så hade den lilla ledtråden hon hade försvunnit ifrån hennes ägo.
”Du vet möjligen inte ifall tweedledum och tweedlede”, som hon valt att kalla mannen och kvinnan som hon sett rädda henne ifrån psykobitch, ”tog med sig mina behörigheter?”
Hon gjorde en paus och tog sedan in vad Derek hade sagt.
”Och ifall ni tänker behålla mig här, är det minsta ni kan göra mata mig.”

Ace blinkade förvånat innan han förstod vad hon menade. "Kalla inte dem det. De kommer bli förbannade. Man ska inte reta upp mördare, för att vara ärlig... Det måste jag minnas att säga till bossen..." mumlade han och drog sedan en hand genom håret innan han började le stort igen.
Sedan gick han emot dörrarna, knackade på. "Josie?? Kan du öppna?"
Josephine öppnade dörren med en irriterad min. "Det var redan öppnat, trögskalle. Kan du inte ens försöka öppna dörren själv?"
Ace blinkade. Han hade glömt vilken bra skådespelare Josephine var. "Förlåt mig", sade han och försökte inte ens hålla tillbaka flinet.
Josephine suckade. "Jag fattar fortfarande inte varför du är här. Vad gör du egentligen? Spelar tv-spel och använder spat? Äter?"
"Och hackar mig in i servrar och lär ut de bästa teknikerna till nykomlingarna."
"Åh. På tal om nykomling. Rachel är vaken och vill träffa chefen. Eller killen som tog hit henne. Tänkte att du kanske kunde förklara läget för henne tidigare. Med tanke på att det var din bror och allt..."
Ace blinkade. Shit. Rachel. Han hade glömt henne. "Okej. Men först ska vi äta", sade han med en nick mot Lola. "Ge henne kläder. Visa henne gymmet. Låt henne tala med en terapeut eller något. Hon lär behöva det."
Josephine himlade med ögonen. "Du bara älskar att försöka bossa runt med folk."
"Alltid trevligt att försöka", svarade Ace sockersött tillbaka.
"Ses senare", sade Josephine och började gå iväg. "Caroline och Light är i tv-rummet", lade hon till innan Ace ens hann fråga.
"Tack!" ropade Ace efter henne.
Han vände sig om mot Lola. "Jo, förresten. Vi är under mark. Det är därför vi inte har några fönster..."
Ace tänkte inte försöka hålla något inne som var uppenbart eller som hon till slut skulle få reda på ändå. Som att bli levande-begravd-saken. Och underjord-saken.