Stuck Inside A Maze

( Sorry är rätt trött så jag skrev bara av farten)

Aurora vände sig om och kollade efter honom. Hon gick iväg till buren för att kolla på den nya personen " Vem är hon?" frågade hon kallt och blängde på den nya tjejen. Håret hade hamnat i ansiktet och hon drog snabbt bort det och la det rosa håret över axeln. Hon gick tillbaka för att hämta sitt ritblock som hon hade glömt vid muren. Hennes blick föll på en teckning hon hade gjort för ett halvår sen som skulle föreställa henne själv men det liknade inte henne ett dugg. Hon slit ilsket ut pappret och slängde det på marken innan hon gick snabbt iväg till sovstället. Hon gömde blocket för att hon inte ville att någon annan skulle se det och tog upp sina dolkar och gick iväg till närmsta träd och började kasta dolkarna. Hennes ansikte var kallt och allvarligt och dom flesta höll sig undan från henne. " Jag måste komma härifrån" muttrade hon för sig själv. Dolken träffade trädet perfekt och hon log till. Hon visste att alla tycket hon verkade okänslig och dom har rätt hon visar aldrig vad hon känner och är kall mot alla. Kanske därför hon aldrig har några kompisar för att alla är typ lite rädda för henne. Hon skrattade åt tanken och fortsatte kasta sina dolkar.

"Raspberry!" Skriker Matt ilsket bakom henne, Matt är en ljushyad, bredaxlad ung man på 18 år. Han har varit där lika länge som Raspberry, även om Raspberry varit där någon månad längre. I skogen hade hon räknat dagarna tills någon jävel dykt upp för att läxa upp henne om vad hon ska och inte ska göra. Etthundraåttiotre dagar hade det gått. Hon hade varit ensam, så gott som ensam i etthundraåttiotre dagar innan de äntligen gjort något åt henne. Men som hon minns det var det ingen där när hon kom... som hon minns det var hon helt ensam. Fast det har gått många dagar nu, många, många dagar. Raspberry har inte hållit koll. Hon slutade räkna när hon kom till åttahundra, men hon har varit där så, så länge. Säkert det dubbla nu... minst.
"Du kan inte gå ut dit igen, för i helvete! Det har gått år! Flera år!" Ryter Matt vidare efter Raspberry som inte lyssnar. "Det finns ingen väg ut, acceptera det någon jävla gång!" Fortsätter Matt ilsket och Raspberry vänder sig häftigt om.
"Vet du vad? Matty?" Hon spottar ut hans namn som om det var något giftigt. "Jag letar inte efter en utgång längre!" Skriker hon i hans ansikte. Hon är rasande, Raspberry har inget rykte om att vara snäll mot de jävlarna som bestämt sig för att gömma sig bland höga murar. "Jag behöver inte utgången! Jag behöver bara komma bort från alla ni fårskallar som tror att leva i en jävla cirkel kommer lösa något!" Skriker hon åt honom och Matty ska till att svara när Raspberry sparkar honom till marken.
"Gå tillbaka till ditt, Matty så går jag tillbaka till mitt, jag kommer inte joina ditt jävla kyffe mer än du kommer följa med mig." Säger Raspberry, vänder på klacken, drar i sin hästsvans och vandrar mot labyrintens väggar. Hon ska ut dit igen, hon kommer komma tillbaka. Det har hon gjort varje gång hittills.
"Då missar du den nya också!" Skriker Matt efter henne.
"Berätta för den stackarn vad som väntar henne då, Matt!" Skriker Raspberry till svar och fortsätter gå utan att vända sig om.

Rackhel hade de två hararna i ett snöra hängandes över axeln, hon hade åter riggat snarorna och hon hoppades på att få en ny fångs snart.
"Du riggade dem fel" sa en av rösterna i hennes huvud.
"Det gjorde jag inte alls" svarade hon barskt, hon visste hur man gjorde en fälla, även om den som nu pratade med henne ville få henne att tro att hon inte gjorde det. Rackhel såg på de höga murarna som omgav henne, när hon anlänt hade hon avskytt dem, så höga att de tycktes omöjliga att riva, de var de förvisso, men hon hade förlikat sig med den tanken, att vara fast här inne. Hon förstod inte varför alla ville ta sig ut? Ut till vad? Rackhel visste inte, det kunde finnas vad som helst, hon mindes att hon någon gång hört att gräset skulle vara grönare på andra sidan, kanske var det så som många såg det. Där hon gick i sin ensamhet började hon höra välbekanta ljud, hon visste att cirkeln ditt alla anlände låg i närheten, hon hade själv anlänt dit, för vad hon trodde var tre år sedan.
"Det är 3,5 halvt år" sa en av rösterna.
"Det spelar ingen roll" svarade hon och bestämde sig för att gena över cirkeln, det gick fortare att ta sig dit hon hade byggt sin bostad. Det var snarare en hydda, men den var både varm och skyddade henne ifrån vädret, och framför allt gav den henne isolering ifrån de andra. Rackhel klev in i cirkeln och hon såg att någras blickar vändes mot henne, kanske berodde det på uniformen, till början hade människor trott att hon hade något med det att göra, eller att hon hade kommit för att rädda dem, något hon funnit irriterande. Men kanske såg de också efter henne då de hört att hon var galen, varför de ansåg det visste hon inte riktigt.
"De stirrar alltid på dig" sa en röst och hon suckade.
"Låt dem stirra då, mig gör det de samma." att hon talade med sig själv var inget hon tänkte på, och hur det såg ut för andra var något hon definitivt inte tänkte på. Hon höll ett hårt tag om hararna och handen på svärdet som vilade på höften. En hungrig yngre man kom fram till henne och började sträcka efter sig hennes harar, men Rackhel vände sig mot honom och morrade lågt, han drog sig undan lite.
"Ja håll dig borta!" skrek rösten inom sig.
"Du bör lyssna på henne" svarade Rackhel, hon började närma sig den utgång hon skulle ta för att komma hem, hon såg någon nykomling som satt i en bur och log roat, den personen hade en rolig tid framför sig. Människorna i cirkeln studerade henne innan hon försvann, hon kunde inte acceptera deras sätt att leva, att vara beroende av andra. Rackhel, letade sig vant fram mellan gångarna tills hon kom till sin hydda. Den låg lutad mot ett hörn som fanns i muren, utanför hade ho byggt ett staket och satt upp pålar med människors huvud, det senaste var ifrån någon månad sedan, om de kom för nära lämnade de inte hennes hem. Rackhel öppnade dörren och gick in, hon satte sig vid det provisoriska bordet hon byggt och började skinna hararna.

Det var först då han stod vid ingången till labyrinten som tvekan slog igenom. Egentligen var det ett ganska bra liv de hade här i samhället, han skulle få mat, någonstans att sova och till och med några vänner. Fast det skulle innebär att han gav upp och det var han inte riktigt säker på ifall han var redo på att göra än.
David drog ihop munnen till ett streck medan blicken vandrade sig upp för muren, fanns det verkligen inget sätt att klättra upp dit? Rankorna gick inte hela vägen upp, utan stannade bara någon meter ovanför toppen för att reta byborna ännu mer. Vem skulle göra något sådant mot barn egentligen? Lägga dem i en enorm labyrint utan hopp eller en väg ut? Där vilda djur strövade omkring i gångarna och läten som fick magen att vändas ut och in?
"Ey, David, har du sett att en nykomling precis dykt upp", sa Achilles och dunkade honom i ryggen. Han hade varit alldeles för upptagen för att märka att någon kommit fram till honom.
Davids blick flackade över till hissen där ungdomarna dök upp nu som då. "Vem är det den här gången?" Han hoppades innerligt att det inte var en yngre person.
"En tjej som verkar vara i din ålder, om inte lite yngre", svarade Achilles barskt. Han var den spinkigaste killen i samhället, lång och hade smutsigt ljusbrunt hår.
"Inga ledtrådar?" frågade David sedan, hoppet växte svagt inuti hans bröstkorg men dog snabbt ut då Achilles skakade på huvudet.
"Nepp, inget."
David suckade tungt, det var otroligt hur mycket ens hopp kunde brytas ner på endast en veckas tid.
"Är du på väg in i labyrinten?" undrade Achilles med höjda, tjocka ögonbryn.
"Jag funderade på det ... "svarade David drömmande. Om han bara hittade modet skulle han spurta in dit och aldrig se sig om. Han skulle hitta en väg ut, han hade ingen lust med att sitta här och vänta in döden.
"Lycka till, kompis." Achilles daskade till honom på axeln innan han vandrade tillbaka mot hissen. David såg efter honom, fortfarande tampandes med sina egna tankar om flykt.

Aurora tog sina dolkar från trädet och började gå ut med muren väggen. Hon nynnade lite på någon melodi som har gnagt i bakhuvudet medan hon tänkte på hur det kunde vara här utanför labyrinten. Hon såg killen från tidigare stå vid öppningen. " Är det verkligen så smart och ge sig in där?" Frågade hon kallt och gick fram till honom. Hon granskade honom snabbt och suckade högt. Håret hade lagt sig i en perfekt slöja kring huvudet och hennes svarta smink var extra starkt den har dagen. " Jag provade att ge mig in där knappt att jag kom ut med livet i behåll" sa hon och kollade på honom. Hon torkade av sina dolkar och gick sen tillbaka till sin sovplats för att lämna dom. Hon skyndade sen tillbaka till killen. " Om du ger dig in där får man hänga med?" Frågade hon kallt. Hon böjde sig ner för att knuta sina skor och rättade till byxorna snabbt innan hon reste sig upp. Man såg ärret på vänstra handen när hon knöt sina skor. Hon granskade honom igen. " Det är inte smart att ge sig in där ensam det kan bli din död" sa hon och flinade.

(Kanske skall lägga till det att när det står med kursivstil, så är det en av rösterna/personerna som inte finns som talar)

Rackhel hade styckat hararna och lagt dem i en gryta, hon skulle göra en stuvning och hon la i några av grönsakerna hon lyckats odla, samt svamp som hon plockat. Rackhel hade lärt sig vart det fanns svamp, och vad hon kunde odla i marken inne i labyrinten. Det hade tagit henne många försök innan hon kommit fram till det, samt och lista ut vad som var giftigt eller inte. Hon hade offrat andra för att testa detta, det var inget som direkt bekymrade henne.
Du borde tänka på att skaffa vänner, inte döda dem" sa en kvinna som nu stod bredvid henne och tittade ner i grytan.
"Du borde tänka på att inte lägga dig i andra människors liv" svarade Rackhel och såg på kvinnan med en kall blick, medan hon rörde om i grytan.
"Vad tror du om den nya då?" frågade kvinnan och såg på henne.
"Jag tror inte hon överlever om hon går ut u labyrinten. Men jag tror knappt någon av dem gör det, de har bott i cirkeln för länge." sa Rackhel och skakade på huvudet. "Ingen av dem vet vad som finns här ute"
Rackhel visste inte heller helt vad som fanns där ute, hon visste vad som fanns i vissa delar i labyrinten, men hon hade inte ens försökt söka igenom hela, hon hade inte haft något behov av det. Men hon hade sett folk dö under den tiden hon varit här, till början hade det avskräckt henne och gjort henne illamående, men under tiden hade hon blivit avtrubbad och nu brydde hon sig knappast om vad som hände, när någon av dem hon brukade prata med dog brydde hon sig knappast.
"Du behöver mer salt" sa kvinnan som smakat på stuvningen.
"Det behöver jag inte alls" svarade Rackhel vasst men smakade sedan och hällde i lite salt, och kvinnan log överlägset, men Rackhel bara gav henne en kall blick och avslutade diskussionen.

David stirrade på tjejen framför sig, varför var hon så intresserad av honom? Sedan när var han intressant? Men hon hade nog rätt, det var ingen idé att han gav sig iväg ut i labyrinten ensam, inte för att han var en fegis heller, men ifall de skulle hitta en väg ut var det bättre att vara fler.
Han ryckte på axlarna. "Om det är det du vill." Fast han var inte direkt säker på ifall det var en så bra idé, hon verkade inte entusiastisk över tanken och han behövde någon som kände till labyrinten lite bättre, eller åtminstone någon som var fixerad på att ta sig därifrån.
Sedan slog det honom. "Jag slår vad om att det finns fler som vill härifrån, ifall vi samlar en grupp frivilliga så har vi säkert större chans att överleva därute."
Han stegade förbi henne mot gruppen som stod vid hissen, kanske någon var tillräckligt tokig att följa med dem, och om inte så var det väl han och den där tjejen ensamma. Fast den tanken var kom inte till hans tycke, ifall de skulle överleva behövde de vara fler. Fler hjärnor var väl oftast bättre än en? Eller?

Aurora suckade och gick mot sitt sovställe och packade sin ryggsäck. Hon gick tillbaka till öppningen och väntade. " Ingen kommer ju vilja följa med dom kommer väl tro jag ska hugga halsen av dom på natten" sa hon för sig själv och skrattade. Dolken höll hon stadigt i handen och väntade otåligt. Hennes blick var kall och hård precis som den alltid har varit. Varför hon var så kall visste hon inte riktigt hon trivdes bara med att vara kall och hård. Alla brukade oftast rygga tillbaka när dom såg hennes blick men det fanns en kille som inte gjorde det och det var Alex. Han brydde sig om henne och var den ända personen som hon hade visat att hon kunde känna känslor för. Alex hade varit i labyrinten i två år ett år mer än henne vilket fick henne att känna sig trygg med honom, men såklart har dom haft sina bråk men det har alltid löst sig efter en dag eller två. Hon log och kollade bort mot dom andra. Hon visste att Alex tyckte det var som att begå självmord om man gick in i labyrinten." Aurora du tänker väl inte gå in där?" Frågade Alex bakom henne. Hon vände sig om mot henne. " Jo det tänker jag, snälla Alex följ med" bad hon. Alex mörka hår spretade åt alla håll." Rora du vet vad som hände sist du gick in där" sa han. Hon suckade och kollade på honom." men jag är inte ensam den här gången" sa hon. Alex blundade och öppnade sen ögonen." Rora du får inte gå in ditt" sa han kallt. Hon blängde på honom. " du bestämmer inte över mig jag gör som jag vill" sa hon kallt. Alex kollade på henne med en kall blick." ingen bryr sig om dig förutom jag men om du är villig att förlora mig också så visst" sa han kallt och gick. Knäna vek sig på henne och hon föll ner på marken. " Du är en sån idiot" fräste jag åt mig själv. Alex vände sig om mot henne." jag vill bara att du ska må bra och leva" sa han. Hon kollade på honom." jag vet du är den ända som bryr sig och jag skulle aldrig kunna vara mer tacksam" sa hon.

Sam hade dragit sig ifrån gruppen av stirrande, frågande och vänliga människor. De gjorde henne nervös, hon avskydde stora samlingar av folk. Varför hon gjorde det hade hon ingen aning om, bara att hon gjorde det.
Hon hade fått en kniv utav en av killarna, någon som dött hade lämnat den efter sig och han ansåg att hon kunde behöva det. Sam stirrade på kniven i sin hand och på labyrinten alla fruktade så. Men här hade en av dem försvunnit in, en av dem som skaffat mat och verkade klara sig bra.
De hade sagt att kvinnan var galen, men de hade också sagt att labyrinten var farlig. De sa så mycket människor, talade jämt och ständigt, men Sam kunde gissa att mycket av deras prat kom från varandra. Så som fiskarhistorier, en liten fisk kunde bli en haj, eller här kunde en liten nyckelpiga bli ett monster.
Hon kastade en blick bakom sig och såg alla människor. Med en sista blick på dem försvann hon in. Hon ville undvika dem alla och hon ville själv ta reda på om labyrinten var så farlig. Det kunde ju inte skada att titta lite, eller?
Då hon kom in i labyrinten var det som allt ljud utifrån upphörde, det var en lättnad, mäniskor hade en förmåga att tjattra på som gäss.
Hon gick rakt fram i en gång som sedan delade sig i två, vilken skulle hon ta? Hon blundade och snurrade runt och sedan stannade, då hon slog upp ögonen pekade den mot den högra, så hon gick dit. Än sålänge hade inget skett och då det blev att gångarna delade sig körde hon samma procedur, någonstans kom hon alltid.
Skogen började dock bli tätare och ju mer den desto lugnare blev Sam, hon gillade den tryckande ensamheten. Även om hon kände en närhet av någon eller något kändes det tryggt. Hon ser ner på marken och ler, svampar. Människorna som sa att det var svårt att finna mat? Hon sprang bara på dem. Hon hukade sig ner och började plocka, kanske skulle hon bjuda de andra? Kanske skulle hon ta själv.

Raspberry hade stannat till för att byta ut snörena på sina knivar och satte fast dem ordentligt i det fleråriga provisoriska bälte hon hade runt de grå byxorna och för att hon ville se om den nya skulle gå in eller stanna. Den nya gick in, Raspberry ler smått... det är bra med nya som vågar sig in. Förutom det så finns det två gröngölingar som är utanför en av ingångarna och pratar på. Ska de också in nu? Wow, vilken dag. Raspberry skrattar rakt ut nu, hon tycker det är hysteriskt. Speciellt eftersom det enda Matty gör med sitt liv är att predika om hur hemsk och horribel labyrinten är. Raspberry har rusat runt i den i flera år, det enda farliga som finns är de kreatur som lever där och de blir lite aggressivare och lite större på natten. Hur som haver, strax innan den nya flickan tagit sig in i labyrinten, eller helt enkelt försvunnit, hade en av de andra två börjat gå mot mitten. Raspberry var uppe på någon millisekund och kom ifatt.
"Ey, du..." Raspberry kunde inte namnet på människan överhuvudtaget... borde hon göra det? "... ska'ru ut dit?" Frågar hon med en nick bakåt mot labyrinten. Hon vet inte hur känd hon skulle vara för de nyare, de äldre brukar predika att Raspberry inte är något exempel att följa. Fast när det finns människor som blir gravida i det här stället så tycker hon att hon är ett bra exempel. Fast den graviditeten var för ett år sedan och blev avbruten av någonting som "de" skickat till dem. Raspberry fick höra allt det här efter att de hände dock.