Fantasy rollspel, öppet för alla.

Viris andades tungt, och hjärtat slog hårt i bröstkorgen på henne. Hon snurrade runt igen, men taken var lika tomma. Men ändå kunde hon inte skaka av sig känslan av att vara bevakad.
Hon började springa igen, men nu över taken. Plötsligt sköt huvudvärken fram, kraftigare än någonsin tidigare.
Den plötsliga smärtan var så stark att hon snubblade till och nästan halkade av hustaket. Hon lyckades hålla sig kvar på benen och tog ytterligare några steg framåt. Men då ökade bara huvudvärken i smärta. Hon stönade av smärta och sjönk ihop på huk med händerna om huvudet.
Hon mumlade en lång radda svordomar.
"Jag sa ju att du inte kunde springa ifrån mig", sa samma mansröst som tidigare, men nu med en road ton. Hon såg förskräckt upp, men hon var fortfarande ensam.
"Vem är du? Vad vill du mig?!" ropade hon ut, och stönade sedan till när en ny våg av smärta sköt fram. Hon mådde lätt illa. Vad var det som höll på att hända med henne? Höll hon på att bli galen på riktigt?
Rösten skrockade lågt, och plötsligt försvann huvudvärken, lika hastigt som den kommit. Hon stelnade till. Det här var inte normalt. Hon drog fram en till kniv, så hon nu höll en i varje hand. Hon reste sig fortfarande inte upp från sin hukande ställning, men spanade omkring sig.
"Res dig upp", sa mansrösten bakom henne. Hon for upp och runt, och lyckades samtidigt kasta iväg sin ena kniv åt hållet hon hört rösten.
Bakom henne stod en högrest man i en lång svart kappa. Hans hy var likblek, och det svarta håret hängde i flottiga stripor längs hans ansikte. Ögonen var helsvarta. Men trots det såg han stilig ut, och ett kyligt leende lekte på hans läppar.
"Imponerande", sa han och sänkte handen som han hade fångat hennes kniv med från framför sitt ansikte.
Hon stirrade chockat. Han hade fångat hennes kniv, det borde vara omöjligt.
"Vem är du?" frågade hon med stadig röst. Hon försökte utstråla så mycket självsäkerhet och död och olycka som hon bara kunde, allt för att inte visa hur mycket mannen hade skärrat henne.
"Känner du inte igen mig?" sa mannen och studerade henne. Plötsligt sköljde en våg av död och sjukdom över henne. Hon tog ett stapplande steg bakåt, och mannen log. "Jag är din far"

Nires såg sig om och missade nästan då mannen försvann. Men han intresserade henne inte längre, inte så mycket som rösterna i hennes huvud gjorde.
"Låt mig vara." skrek Nires vredgat och såg sig om efter någon. Mannen med smyckena blev hennes oskyldiga offer för hennes knivar och en mansröst i hennes huvud skrockade.
"Mycket bra min dotter, Hades lär bli glad. Fler blommor till hans trädgård." Nires skrek och drog svärdet. En kvinnoröst försökte lugna henne, men också hon i Nires huvud vilket bringade henne ännu mer ur fattningen.

Vad som hände sedan kunde inte Nires förklara, hon brukade inte kunna det. Men hon befann sig på golvet i en av krogarna. Musiken och skratten hade tystnat om henne, gästerna låg i sitt eget blod, ingen utav människorna levde mer.
"Nej, snälla, nej, jag ville inte." kvider Nires fram med händerna för ansiktet.
Det hade hänt igen, hon hade förlorat den lilla kontroll hon hade. Nires skakar häftigt och märker inte försen ett tag att hon inte längre är ensam. Då hon ser upp ser hon ett par högresta personer.
En man muskulös och bredaxlad med ett svärd i sidan och något som påminde om Nires brinnande blick, den som blev svart i stridens hetta, den som svartnade då hon glädjefyllt och brutalt mördade innan hon ångrade sig.
Kvinnan såg mer ut som Nires och även med hennes brinnande röda hår. Ingen av dem såg rädda eller vredgade ut.
Kvinnan drog fram sin hand och drog Nike upp på fötter och mannen dunkade hennes rygg som hon utfört något stordåd.
"Som jag sa Hades lär bli nöjd. Min dotter." sa han stolt och Nires stirrade på honom.
"Min dotter." sa kvinnan och log.

Viris stirrade på mannen framför henne. Hon kunde inte riktigt ta in vad han precis hade sagt. Skulle den här mannen vara hennes far? För det första såg han alldeles för ung ut för att vara hennes far, och för det andra så verkade det för otroligt att hennes far- hennes far - plötsligt skulle stå på ett tak i regnet mitt i natten.
Hon hade hela sitt liv undrat vilka hennes föräldrar var, så att plötsligt få träffa någon som påstod sig vara hennes far blev nästan för mycket.
Hon vände mannen ryggen. "Det här händer inte", mumlade hon för sig själv. "Jag har blivit tokig på riktigt"
"Nåja, med tanke på vilka gener du har så är du nog ganska tokig, men inte mer än oss andra", skrockade mannen lågt.
Hon vände sig om och såg på honom igen.
"Vem är du?" frågade hon igen. Mannen gjorde henne olustig. Han fortsatte utstråla en känsla av död. Inte på det sättet att hon trodde att han skulle döda henne, det var snarare en känsla av att han alltid hade döden omkring sig.
"Men Viris, det har jag ju sagt", sade han med en road glimt i sina svarta ögon. Hennes förvirring och obehag tycktes var en källa för hans nöje. Hon ogillade honom redan. "Jag är din far"
"Omöjligt", kontrade hon.
"Omöjligt säger du?". Han studerade kniven han fångat. "Det finns mycket här i världen som tycks vara omöjligt". Med en snärt på handleden kastade han tillbaka kniven till henne. Hon hann precis ducka för att inte få kniven mellan ögonen.
Hon kände hur raseriet växte inom henne. Den här mannen var tokig!
"Vad håller du på med?" for hon ut mot honom och reste sig upp igen. "Om jag nu är din dotter ska du väl inte försöka döda mig?!"
"Det var bara ett test", log mannen kylig. "Din tid är inte kommen än. Tro mig, jag vet"
Viris bara stirrade på honom. Ett test? Hon kunde ju ha dött!
"Dock har tiden kommit för några andra personer i den här staden att dö", sa mannen och slöt ögonen.
Hon sa ingenting. Hon brydde sig inte nämnvärt om de andra personerna i den här staden. Hon hade själv dödat ett flertal av dem.
Mannen öppnade sina ögon igen och såg på henne. Hans svarta blick gav henne obehagskänslor, men samtidigt fanns det något väldigt bekant med den.
"Vill du möta din mor?" frågade han plötsligt. Viris stelnade till. Sin mor?
"Är hon här?" sa hon andlöst.
"Hon väntar på backen. Hon är inte så förtjust i att klättra på hustak", sa hennes far.

"De var betydligt talspråkliga för en stund sedan" sa kvinnan och log mot dem båda, men ingen av dem svarade.
"Vilka är ni!" sa åter Alistar och började fösa Fawn bakåt men snart ställde sig mannen bakom Fawn och hon skrek till när hon backade in i hans rygg.
"Jag tänker inte skada dig" sa mannen och Fawn tryckte sig mot sin bror och försökte gömma sig.
"Vi är era föräldrar, det sa vi redan" svarade kvinnan. "Jag är Epona och det här är Virtus"
Fawn och Alistar såg på dem båda och försökte ta in de de sa, för att se om det ens verkade troligt.
"Finns det någonstans vi kan tala?" sa Virtus, men ingen av de andra svarade.
"Låt oss föra dem hem till sig" sa Epona och de la sina armar om dem och började fösa dem hemåt. Fawn kramade skrämt sin brors hand och han kramade hennes hand och sitt svärd. Snart stod de framför sitt egna hus och mannen öppnade dörren utan nyckel och förde in dem.
"Här inne är det åtminstone torrt" sa kvinnan, som förvisso inte var blöt. Fawn och Alistar stod i salongen fortfarande utan att säga något.
"Sitt" sa mannen nästan beordrande och de båda satte sig genast ner på soffan, mannen och kvinnan satte sig framför dem och log.
"Vi förstår att det kommer som en chock för er, men tiden är inne för er att veta sanningen" sa Virtus och lät allvarlig.
"Vi är inte vanliga dödliga, vi är gudar, och ni är våra barn" sa Epona och Fawn såg på Alistar som började skratta.
"Det är löjligt" sa han "Vi är inte barn till gudar"
"Hur förklarar ni då att ni levt så länge, eller allt ni kan göra?" sa mannen, åter såg tvillingarna på varandra, de hade själva märkt att de hade speciella förmågor, men valt att inte tänka på dem eller diskutera dem. De visste också att de levt längre än många andra, men de hade aldrig fått något svar på det.
"Ni finns här på jorden av en anledning!" sa Epona allvarligt "Det är dags för er att gå ut i strid, att göra det ni föddes för!" sa hon.
"Och vad är det?" frågade Alistar nästan kyligt, han fann det hela löjligt, att dessa två framför dem skulle vara deras föräldrar, dessutom gudar. Fawn satt tyst bredvid honom, för rädd för att se på någon av dem eller säga något alls.
"Straffa mänskligheten för deras förakt mot oss gudar, deras illvilja och trångsynthet!" sa Virtus bestämt.
"Överguden är inte nöjd med dem, han vill se människorna lida. Vi kan inte göra något ifrån jorden utan endast straffa dem ifrån ovan, därför finns ni på jorden! Det är ert öde att göra detta!" sa Epona, tvillingarna sa inget, de satt tysta, för vad skulle de säga? De vägrade tro på vad främlingarna framför dem sa, de trodde att det var en dålig dröm, för hur skulle de kunna utplåna mänskligheten.
"Era krafter kommer snart vakna till liv!" sa Virtus och reste sig upp. "Nu måste vi lämna er, vi litar på er"
"Våra vackra barn, ni kommer klara det här" sa Epona och reste sig även hon upp.
"Men ett varningens ord, det finns andra där ute, ni är inte de enda barnen. Se upp för dem, vissa av dem kan kanske tänkas vilja hindra er, då de vill vara de mest framgångsrika, eller inte dela er åsikt. Vissa gudar satte sina barn på planeten för att hindra er att lyckas!" sa Virtus och gick mot dörren.
"Godnatt nu kära barn" sa Epona och gick fram till dem, hon gav dem varsin puss på pannan och snart sov båda barnen, de såg aldrig hur Virtus la en arm runt Epona och log mot dem.
"Jag önskade de kunde vara hos oss" sa han och hon nickade.
"Jag med, men de har iallafall varandra" sa hon och han log.
"Ja de har ju det" svarade han innan de plötsligt försvann och lämnade tvillingarna sovandes på soffan.

Viris började klättra ner för taket, och väntade sig att mannen skulle följa efter henne. Men när hon kom ner på marken stod han redan där. Hon stirrade förvånat på honom. Hur kom han ner från taket så fort?
Han såg hennes förvånade blick, och log. Men precis som förut fanns det inget väldigt i hans leende.
"Ett litet tricks jag kan", sa han. "Du kommer förmodligen kunna lära dig det också"
Hon gav honom en misstänksam blick, men svarade inte. Hon förstod inte vad han pratade om, och hade inte lust att gå in i en till förvirrande och meningslös diskussion.
"Var är hon?" frågade hon istället och såg sig om efter en kvinna som påstods vara hennes mor.
"'Hon' är här", svarade en låg kvinnoröst bakom Viris. Hon svängde förvånat om. Hon hade inte sett kvinnan när hon klättrade ner, och inte heller hört henne komma fram. Men ändå stod det nu en kvinna bara tre meter ifrån henne. Kvinnan bar en lång sliten grå klänning, som såg ut att vara i ett stort behov av både en tvätt och en lagning. Hon hade samma grå ögon som Viris, och håret hade samma stålgrå nyans. Men ansiktet såg ungt ut. Hennes ansiktsuttryck visade ingen glädje, bara sorg och smärta.
"Så trevligt att äntligen få träffa dig igen, min dotter", sa kvinnan, även om hon inte alls såg ut att tycka det var trevligt.
Mannen gick runt och ställde sig bredvid kvinnan. Bredvid varandra utgjorde de ett väldigt dystert par.
Viris harklade sig. "Så ni är mina föräldrar?"frågade hon.
"Korrekt", sa mannen och log sitt kalla leende.
"Tyvärr", sa kvinnan och gav mannen en dyster blick. Viris kände sig plötsligt väldigt oönskad.
"Låtsats inte om henne", sa mannen och gav kvinnan en ilsken blick. "Det är mig hon är irriterad på, inte dig"
Viris gav honom en tveksam blick och kvinnan himlade med ögonen.
"Vi kanske bör ge dig en förklaring", sa kvinnan lågt och mötte Viris blick. När hon gjorde det sköljde en våg av hopplöshet och förtvivlan över Viris. Hon nickade svagt.
"Vi är inga vanliga människor", började kvinnan och Viris motstod impulsen att himla med ögonen. Så mycket hade hon förstått. "Vi är faktiskt gudar. Odödliga härskare över världen"
"Nåja, jag i alla fall", inflikade mannen med ett leende. Kvinnan gav honom en ilsken blick.
"Ett ord till om det där och du kommer få ångra det, Hades", sa kvinnan och hötte mot honom med ett benigt finger. Det lät som om de haft den här diskussionen förut. Mannen som tydligen hette Hades öppnade munnen för att ge svar på tal.
"Ursäkta mig?", sa Viris och harklade sig. Hennes föräldrar vände sig om och såg på henne igen. "Ni höll på att förklara vilka ni är"
"Precis", sa kvinnan och gav Hades en kylig blick. "Vi är alltså gudar. Jag är Akhlys, gudinna över olycka och misär"
"Och jag är Hades, härskare över underjorden och de döda", sa mannen och log ett obehagligt leende.
Viris bara stirrade på dem. Japp, definitivt galen, tänkte hon.

"Vi måste ta henne härifrån." mumlade Nike och Ares lyfte upp sin dotter i famnen. Nires låg enbart darrande i hans famn, hon hatade då hon inte kunde kontrolera sig. Hon innebar bara död för alla, därför var det bättre om hon drog ut i strid. Då hade människorna oftast valt att vara där. Dessa var oskyldiga, hon skulle hållit sig i sin lilla stuga.
"Var bor du?" frågade Arens men Nires svarade inte utan Nike visade vägen.
Inte mycket minns Nires vad som senare sker, men hennes stuga blir både städad och varm. Huset blev lagat och hålen i taken med.
I spisen sprakar en varm brasa som Nires sitter framför med en varm soppa i en skål.
Det är någonstans där hon börjar bli medveten, medveten om de båda gudarna, hennes föräldrar och stugan som är hel, ren, varm och hemtrevlig.
Hon hade fått förklarat för sig vad det handlade om. Om gudar och otacksamma människor, om att hon skulle döda dem. Men mer han Nires inte tänka innan hon somnar och de lägger henne i sängen.
"Hoppas hon har det bra nu." mumlar Nike och Ares lämnar ett svärd vid sin dotters sida innan de båda lämnar stugan och sin dotter.

"Så vad gör det mig?" frågade Viris tillslut efter först bara stirrat på de två självutnämnda gudarna. Hon var fortfarande inte säker på att hon trodde dem.
"Du är... någon form av halvgud", svarade Hades tillslut. "Egentligen är du en helgud, eftersom du har två gudomliga föräldrar, men på grund av att du spenderat så passa lång tid på jorden, är du rent kraftmässigt inte mer än en halvgud just nu".
Viris nickade, osäker på vad hon skulle göra med den informationen. Hon bestämde sig för att släppa det för tillfället, hon skulle ändå behöva tid för att bearbeta det.
"Så varför är ni här nu?" frågade hon istället. "Varför har ni plötsligt bestämt er för att hälsa på mig?"
Akhlys och Hades gav varandra en lång blick.
"Du blev satt här i den dödliga världen av en anledning, för att vara vårt redskap mot människorna", förklarade Akhlys. "Allt för länge har människorna ignorerat oss gudar. De har glömt sin plats och sin skyldighet". Gudinnan utstrålade så mycket elände att Viris hade svårt att se direkt på henne. Hon kunde fortfarande inte förstår att det här var hennes mamma.
"Det är ditt uppdrag att straffa mänskligheten för sina brott", sa Hades med domedagsröst.
"Straffa... mänskligheten?" ekade Viris lågt.
"Jag ska dock förvarna dig om att du inte är den enda av din sort som är satt på den här jorden. Det finns andra, och de har också blivit upplysta om sitt öde, men det betyder inte att de alla kommer vara på din sida. Så var uppmärksam", sa Hades. Viris nickade. Hon förstod fortfarande inte riktigt vad de två personerna framför henne talade om, men nickade av ren reflex.
"Dåså", sa Hades och nickade. "Vi kommer titta till dig och ge dig vidare instruktioner, men nu tror jag att du behöver lite tid för att vila och smälta det som vi sagt". Viris nickade ingen.
"Så, dags för dig att sova", sa Akhlys och viftade till med handen. Innan Viris hann reagera hade hon fallit ihop i en sovande hög på backen. Hades gav Akhlys en missnöjd blick.
"En sådan omtänksam mor", sade han ironiskt.

Fawn vaknade förvånad över att hon låg i soffan, hon mindes att hon hade vaknat i sängen, och...och gått ut att leta efter Alistar, men han låg ju bredvid henne.
"Bror" sa Fawn och rörde lätt vid sin brors arm. Alistar vaknade efter att hon skakat på honom lätt och han såg på henne. "Vad gör vi i soffan?" frågade hon.
"Vi..." började Alistar men han var inte säker, han såg undrande på sin syster, han hade burit henne till sängen och sedan själv gett sig av för att införskaffa en present till henne.
"Vi..." försökte han igen "Jag vet faktiskt inte" var han sedan tvungen att medge.
De båda tvillingarna såg förvånat på varandra, oförstående, varför var de på soffan.
"Jag hade en underlig dröm" sa Fawn lågt och Alistar såg på henne. "Jag drömde att vi fick besök av våra föräldrar och..."
"Att de var gudar och bad oss utrota mänskligheten" fyllde Alistar i och hon nickade.
"Hade vi samma dröm?" frågade hon och han ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, jag tror inte det är möjligt. Men det är väl heller inte möjligt att vi är barn till gudar?" sa Alistar och Fawn skakade ovetande på huvudet, hon visste inte om det var möjligt.
"Någon kanske hypnotiserade oss" förslog Fawn lågt och Alistar såg på henne.
"Kanske" svarade han och reste sig upp, han drog upp sin syster på fötterna och log mot henne. "Eller så var det bara en dröm"
Fawn nickade, det lät troligare än att de skulle vara gudars barn.
"Låt oss glömma det" sa Alistar och lutade sig fram och kysste sin syster.
"Ja glömma det" sa Fawn när han la sin hand över hennes bröst och började smeka det.
"Ja det var bara en dröm, inget annat kära syster" svarade Alistar och drog av Fawn nattlinnet och la henne ner på soffan, med sig själv över. Även om de båda skulle glömma det för stunden visste de att de inte skulle kunna glömma drömmen.

Nires vaknade upp långt senare nästa dag. Men något var fel, det kände hon redan innan hon öppnade ögonen. Det var varmt, luktade rent och gott och det luktade mat.
Med ens slog Nires upp ögonen och såg sig om i den ombonade stugan. Vad hade hänt? Hon brukade sällan engagera sig i sitt väl och ve eller hennes tillfälliga bostad. Det enda hon levde för var att gå ut i strid, försöka få sinnesro på det viset. Men nu?
Hon mindes drömmen hon haft, drömmen om sina föräldrar? Men var det en dröm? Detta var tydligt att det inte var det, men var de gudar?
Nires tog sig förvirrat upp ur sängen, rädd att röra något. Hon måste feberdrömma, detta kunde inte stämma, hon hade drömt allt.
Snabbt tar sig Nires ner mot staden, springandes, hon måste bort härifrån, armen väntade. Men det var inte fören hon kommit ner i staden hon såg vad hon hade i hand, ett svärd? Inte hennes gamla, detta glänste som av silver och på skaftet var det inristat något. Var kom detta ifrån?

Viris slog upp ögonen. Hela hennes kropp ömmade, och nacken var stel som ett järnspett. Hon insåg plötsligt att hon inte låg hemma i sin säng utan undanskuffad bakom ett par tunnor i en gränd. Ovanför henne kunde hon se den grå himlen mellan de två tätbebyggda husen.
Hon for upp och höll på att ramla omkull lika fort. Hon hade rest sig upp för fort. Hon tog stöd mot husväggen bakom sig och tryckte handflatorna mot ögonen.
Varför låg hon i en gränd? Minnen från natten började sakta komma tillbaka. Hades... Akhlys... hennes föräldrar... gudar och gudinnor och ett öde om att utplåna mänskligheten?...
"Jag måste ha drömt det där...", mumlade hon för sig själv. "Bara en dröm..."
Hon skrattade till. Det hela var så löjligt, så... otroligt. Men det faktum att hon vaknat upp i en gränd betydde att något inte stod rätt till.
Hon började gå hemåt. Det var fortfarande tidigt på dagen och få människor var vakna, men hon var fortfarande förvånad över att hon kunnat sova så länge i den där gränden. Fast något med den där sömnen kändes inte naturlig. Det kändes nästan inte som om hon sovit alls, utan snarare bara varit medvetslös i några timmar.
Hon suckade och gjorde sig själv osynlig. Hon kände inte för att bli sedd just nu. Hon hade alldeles för mycket att tänka på. Det första frågan var, skulle hon tro på sina minnen eller avfärda dem som hallucinationer?