Veni, Vidi, Vici!

Johanna ser på mannen, ett märkligt namn hade han. Inte något som var vanligt i distrikten.
"Är du från huvudstaden?" sa hon en aning misstänksamt och undrade om han ändå skulle döda henne här och nu. Fast då skulle väl han gjort det direkt? Eller var det bara för underhållningens skull?
Hur det än var satt Johanna kvar tillbakalutad då hon minsann inte tänkte bjuda på gratisunderhållning och mord.
Dock blev hon förbryllad av hans nästa ord.
"Nödsignaler? Nej, det har jag inte. Får du ens kontakt i byggnaden?" sa hon något undrande då hon inte fått tag på de sina.
Det var något som inte stämde, fast detta verkade vara en mycket konstig arena, inte alls som i de andra spelen. Varför hade han ens skjutvapen? Var inte meningen att inte ha skjutvapen? Att det blev mycket mer av blodig strid då, mycket mer underhållande?
Johanna var förbryllad, men visade det inte då hon åter såg på mannen.
"Vet heller inte vad som hänt här. Men det är väl en vanlig arena med mutanter. Tror du inte det? Har du inte blivit förd hit? Har presidenten något mot dig?" frågar Johanna snabbt, som för att inte låta honom få tid att tänka. Han kanske ändå var i presidentens tjänst? Ville få ur henne information om de andra rebellerna?

Johanna stirrar på honom, nog för att hon visste att huvudstadsfolket var vrickat men han tog priset. Fast ändå verkade han ha mer vett, båda fötterna på jorden så att säga.
Hon kastade en snabb blick på den tysta mannen men han verkade inte göra något.
"Erild? Vilket distrikt är det? Eller är det ett namn ni kallar ert distrikt?" sa hon förvånat då hon aldrig har hört något så konstigt.
"Panem, distrikt 7." sa hon och såg fundersamt på honom. Kanske han kom utanför Panems gränser. Det var inget som sa att det fanns liv utanför, det hade gjort det en gång i tiden, då hela jorden var befolkad.
Hon drar handen genom håret och sätter sig upp, men gör det så att han ser att hon inte går till attack.
"Jag kom för ett tag sedan, genom dörren." sa hon och pekade på den, men sedan flinade hon till.
"Vi? Du och vilka då?" sa hon med ett lätt flin som mer verkade roat än hotfullt.
Johanna nickade fundersamt åt hans ord. Förd hit var ju fel ord, hon hade alldeles själv gått hit. Men hon var säker på att presidenten hade något med det att göra samt att de andra var här med.
"President Snow? Du vet mannen som ser till att traditionen med spelen och arenorna hålls." sa hon enkelt och undrade verkligen om han var från ett annat ställe.
"Säg mig, finns det liv utanför Panems gränser? Kommer du därifrån?" Johanna var förvirrad av hans ord. Av hela honom då han tydligt var soldat, men någon sorts soldat som svarar på nödrop och hjälper?

Johanna nickade som hon försökte att förstå och gick på sin teori att han kom utanför Panem. Även om hon inte hört talas om något sådant verkade det mest logiskt.
"Jag ställer mig upp." kommenterade hon följt av att hon gjorde det. Att olägligt trycka på avskjutaren kunde vem som helst göra och Johanna hade inte lust att bli skjuten. Hennes skyddsdräkt med skottsäkerväst klarade en hel del, men hans vapen verkade annorlunda.
Johanna började stega fram och åter även om hon hade koll på de båda, men hennes sätt var löst och ledigt.
"Så då jobbar ni för rebellerna? Vi som ska störta regim?" sa Johanna även om hon aldrig hört talas om något sådant.
"Spelen? Hungerspelen? En kille och en tjej från varje distrikt mellan 12 till 18 år tas till en arena där de får kämpa mot 23 andra deltagare tills bara en vinnare finns kvar." sa Johanna rabblade som en utantillläxa då hon hört det otaliga gånger.
"För att påminna om att regim styr våra liv och så vidare, men med tanke på att du inte känner igen mig känner du inte spelen." sa hon och såg undrande på honom.

Jezebel hade studerat de andra två som stod framför honom, de verkade inte förstå varandra, inte för att han förstod någon av dem, det de sa lät helt absurt. De talade om platser han aldrig hört talas om, förvisso var han ingen expert på geografi, men om de platser de nämnde kunde han inte minnas att han någonsin hört. Dessutom lät det på dem som om det var viktiga platser, och kvinnan talade om något spel, som för honom lät intressant, det lät som om många människor kunde dö, vilket han gillade. Mannen pratade om en stad, som om det bara fanns en stad och det var den enda säkra platsen på jorden. På dem båda lät det som om de ställen de kom ifrån var helt galna. Han började bli uttråkad av att stå och stirra på dem, de hade inte tilltalat honom eller knappt unnat honom en blick, och han vann ingen information av att lyssna på dem. Jezebel såg på trapporna som ledde upp till övervåningen och han funderade på om han skulle fortsätta söka igenom huset, och han kunde lika väl göra det som något annat, och han föredrog att börja på övervåningen och jobba sig neråt. Jezebel slängde en blick på de andra två innan han började gå upp åt höger, fortfarande vaksam på dem, ifall de skulle försöka attackera honom, men han ville försöka finna några svar och de andra två gav honom inga.

Johanna ser på mannen som att han var dum på riktigt.
"Då talar vi inte om samma rebeller och har du inte hört talas om spelen betyder det att du bor utanför Panem." fastslog hon bestämt och vände sin uppmärksamhet mot den andre mannen.
Han hade stått och lyssnat på dem hela tiden, bara konstigt det. Vem var mannen? Vem var någon av dem? Johanna kände att det hela var ett stort spratt av presidenten.

Jezebel såg på vapnet som mannen hade höjt och han fnyste åt honom. Jezebel lutade sig mot trappräcket och studerade dem. Om mannen skulle döda honom, skulle han inte misstycka, kanske därför han inte räddes när människor hotade honom, han räddes inte när hans far skadade honom heller, han snarare kände en tomhet, något som han välkomnade. Jezebel såg på mannen och log ett kallt, tomt leende.
"Jag är döden" sa han enkelt, det var trots allt hans kort. "Ni kan även kalla mig Dr. Jezebel Disraeli" sa han och gjorde ingen ansträngning över att få det att låta som om de skulle veta vem han var, kvinnan hade försökt låta som om de skulle veta vem hon var. De båda hade försökt att få det att låta som om den andra borde veta vart ifrån de kom, han förstod att de inte kom ifrån samma ställen och de skulle omöjligt veta vem han var, eller vart ifrån han kom. Han såg på mannen innan han fortsatte gå upp för trappan, han fann det ingen mening att stå och se på dem, ville de döda honom fick de göra det.

Johanna såg roat upp på mannen och korsade sina armar över bröstet.
"Har du kommit för att hämta oss?" sa hon med gravallvarlig ton då hon läst om något gammalt tal eller vad det var. Som handlade om att en riddare träffade döden. De spelade schack också ville hon minnas. Något från den tiden då jorden var hel och världen svartvit. Okej, den var inte svartvit men man kunde väl tro det.
Johanna såg från den ene till den andre av männen.
"Du talade om något nödrop? Har du hört det nu? Mer precis var i byggnaden?" sa hon intresserat, mest för att få reda på hur bra Yuus teknik var.
Dock vände hon uppmärksamheten mot mannen på ovanvåningen. Inte heller han såg ut som någon hon sett förr. Nog för att Yuu hade ganska alldagligt utseende även om hans kläder skiljde sig. Denne man såg helt enkelt annorlunda ut till utseende.

Jezebel såg på dem med ett kallt leende innan han kom upp för trappan och såg på den stora dörren han sett innan, han bestämde sig för att se vad som fanns på andra sidan om den, den andra dörren fick vänta. Jezebel drog upp den stora dörren och blixten lös upp rummet för honom, han log åt sammanträffandet. Han hörde att även i det rummet fanns det en död, och han såg den komma mot honom och han förberedde sig, han höll kniven i ett vant och stadigt grepp i höger handen. Han backade några steg för att lura ut mannen som kom mot honom, med stapplande steg gick den mot honom och när den kom nära körde han snabbt och enkelt in kniven i huvudet på den. Den döda kroppen föll ihop och han drog ut kniven innan kroppen slog mot golvet. Jezebel studerade kroppen och drog sedan på sig handskarna och började genomsöka kroppen, han fann till sin förvåning en nyckel och han stoppade den i fickan, den kunde komma till användning, inte för att han visste vilken av alla låsta dörrar han passerat som den ledde till. Han reste sig upp och såg ut över entréhallen en sista gång innan han gick in genom dörrarna och såg på rummet han befann sig i. Det var tomt på "levande" varelser, bortsett ifrån honom själv. Han såg att det var en balkong ovanför ett matrum. Jezebel bestämde sig för att gå bort till fönstret för att studera omgivningen, eller den del han kunde se. Hans steg ekade mot trägolvet han gick på och han log, han fann det ingen mening med att vara tyst i denna stund, de två nere i hallen visste vart han tagit vägen och vad han visste fanns det ingen annan i närheten i denna stund. Jezebel lutade sig mot fönstret och såg stormen som härjade utanför, men han såg inte direkt mycket av omgivningen, ändå stod han kvar i sina egna tankar, han funderade på vart han var och varför han var här? Han undrade om någon saknade honom hemma? Knappast, han fnös, vad spelade det för roll?

Johanna nickade något roat år situationen.
"Samma här då, får heller inte tag på de mina. Så märkligt då." sa hon med ett något höjt och ironiskt tonfall på den sista meningen och höjde blicken som till någon okänd makt.
Allt verkade ett för gott sammanträffande att presidenten inte hade något med detta att göra. Hon var på arenan igen och hon avskydde det.
Hon sparkade till det nedersta trappsteget i något form av utbrott.
"Fan ta dig Snow." skrek hon ut, skulle hennes mardrömmar bli sanna nu? Nej, troligtvis inte. Själva arenan var inte så hemsk inte att döda heller. Det var bara allt efteråt, då vardagen kom, då ens minne och samvete hann ikapp en.
Johanna tystnar slutligen och kastar en blick på Yuu då döden- mannen förvunnit. Hon säger inget om sitt utbrott utan tar bara stegen upp för trappan, om det var för att följa efter döden-mannen eller göra något annat var hon oense med sig själv om.

Jezebel hade stått avslappnad lutad mot dörren när han hört steg komma gående mot rummet han befann sig, han slängde en blick åt det hållet och såg att det var kvinnan som kom gående. Han vände tillbaka huvudet och lutade det avslappnat mot glaset. Han var inte direkt på humör för sällskap, han var en aning irriterad på att han förts någon stans, det verkade som om någon ville döda honom. Han hade inget emot det, men han ville inte förvandlas till ett monster, eller ja ett annat sorts monster än det han är nu. Han snurrade på kniven han hade i handen och reglerade väskan han hade hängandes längst höften, den var väldigt lätt och han var glad för det, såren på ryggen märktes knappt av, då väskan inte tryckte mot dem. Jezebel höjde blicken åter när mannen skrek till, Jezebel såg att mannen försökte blockera dörren mot något som var angeläget att ta sig in. Jezebel hade först lust att inte hjälpa mannen och välkomna det som fanns på andra sidan men bestämde sig för att hjälpa honom. Han tog några snabba steg mot en staty som stod en bit ifrån dörren, han kom fram emot den och puttade bort den mot dörren.
"Flytta på dig" sa han snabbt till mannen innan han välte statyn så den blockerade dörren. Jezebel såg på mannen men sa inget utan gick åter bort till fönstret och såg ner på marken, han såg något springa förbi och han förstod att det fanns hundar där ute som sprang runt huset. Jezebel vände sig om och såg ner på matsalen under, dörren nedanför flög upp och han såg några hundar komma in, han funderade på om det var hundar som försökt komma in precis, hundarna morrade åt honom och hoppade upp i luften, de nådde självklart inte upp, men det hindrade dem inte ifrån att försöka. Jezebel undrade vad som var fel på dem, han kände en stor sorg i hjärtat av att se djuren i det skicket, han var inte säker på att de led, men han förstod att de hade gjort det innan de blev så här. Han sneglade mot dörren som var till vänster om honom men han orkade inte just nu gå igenom fler rum. Han sjunk ner på golvet och lutade sig mot väggen och kände att såren sved till men ignorerade det. Han stirrade på hundarna på våningen under, han var fast i ett rum med främlingar, eller fast var kanske fel ord, men han befann sig fortfarande med främlingar, och helst ville han döda dem, men han visste att det skulle bli hans död. Jezebel log åt den idén, kanske skulle han få dem att döda honom, men han visste att det skulle såra Cassian. Jezebel skakade på huvudet, varför tänkte han på honom nu? Jezebel slutade tänka på sin före detta assistent och koncentrerade sig istället på regnet utanför.