PRS med BlackStar :'3

Jag blundar och plötsligt är jag inne i ett rum. Jag ser mig om, och ser en dolk och en bit ost. Jag hör en tonlös röst säga "välj." Jag skakar på huvudet. "Varför?"

En stor hund rusar in, stannar och ser på mig. Kroppen är spänd, som om den väntar på att agera. Man ska visa sig underlägsen. Men jag är som jag är och gör tvärt emot.Jag stirrar den i ögonen tills den lägger sig ner och underkastar sig. Jag ler och klappar den. Han ser ut att riktigt njuta och jag ler åt den. Då hör jag en tunn liten röst. "Hund!" Jag tittar upp och ser en lockig liten tjej på ca 3 år.

Jag ser mig om och plötsligt springer en stor, agressiv hund in i rummet. Jag andas djupt, och sätter mig sedan på huk, och klappar den. Jag ser upp och ser en flicka, som ser ut att vara kanske tre.

Hon liknar Alma. Alma. Hon är död. På grund av styvmonstret, som förändrade mamma. Hunden reser sig upp och morrar, mot flickan. Min enda instinkt är att skydda henne. Så jag kastar mig över hunden och faller rakt igenom golvet.

Jag är tillbaka i rummet med killen. "Vad fick jag?"

Jag ser på flickan. Plötsligt rusar hunden fram mot henne, och jag kastar mig direkt över den. Jag känner mitt hjärta slå ett dubbelsllag och jag öppnar ögonen. Jag ser direkt kvinnan från de tappra se skräckslaget på mig. "Vad är mitt resultat? " Frågar jag undrande. Hon bara stirrar på mig i några sekunder, sedan sväljer hon. "Divergent"

När han inte svarar reser jag mig upp och går fram mot honom. "Vad fick jag?". Trots min ringa längd trycker jag upp honom mot väggen. "De Tappra"
Jag suckar lättat. "Och De Osjälviska" Jag andas häftigt in. "Och De ärliga"
"Hur funkar det?" säger jag frågande.

Jag stelnar till. "Vad sa du?" Frågar jag förvirrat. Hon ser på mig, uppenbarligen bekymrad. "Divergent. Det är en sorts... blandning av falangerna. Systemet tillåter inte det.. Och de flesta divergenter brukar dö i 'olyckor' förr eller senare ..."

"Du är Diverigent"
Jag, som vet vad det innebär släpper ned honom. Han får mig att lova att inte berätta det för någon. Jag släpper ner honom och går ut.

"Du måste gömma dig i någon Falang. Och vad du än gör berätta aldrig detta. För [i] någon [/]." Säger hon sammanbitet. Jag nickar tyst och går långsamt ut från det llilla rummet.

När jag är ute suckar jag. Nu var det gjort. Det är ganska skönt.