Julens stjärna ~Julkalender~

tror inte det gör något

Okej Bra!

:;D

Den här verkar bra! Bevakar!

Jag bevakar!!!! !
Läääääängtar till den första december!!!

*Bevakar*

*Bevakar*

Hej! Här kommer första kapitlet!




1 December-Morgan

Hej! Jag heter Katie Farley! Tror du på magi och mirakel? Det gör jag! För jag har fått känna på de på riktigt! Tror du mig inte? Då ska jag berätta för dig! Det här är historien om vad som hände mig julen för ett år sedan. Det här är berättelsen om när mitt liv blev förändrat, för alltid.

Den började den första december. Vid den här tiden förra året så bodde jag på ett barnhem. Det hette solbacken, men det var absolut inte som en solig backe. Det var hemskt! Föreståndaren brydde sig inte om barnen och barnen brydde sig inte om mig! Jag var helt ensam...

En av dagarna hade det varit som värst, och det råkade vara för exakt ett år sedan, den första december. Det hade verkligen varit en hemsk dag. Det "starka gänget" hade varit efter mig hela dagen. Dom gillade inte mig, för jag var inte som alla andra. Jag lät dom inte göra vad dom ville med mig. Jag sa emot. Jag protesterade.

Den där kvällen var jag väldigt trött. Trots det ville jag inte sova, inte än. Jag satt i mitt fönster, där jag suttit så många gånger förut, och tänkte. Jag frös. Fönstret höll inte tätt och den kalla vinterluften seglade sakta in genom det. Jag kände flera gånger hur min hud knottrades om, och om igen, fler gånger än vad jag ens trodde var möjligt.

Det kan vara en mycket mysigt att sitta så och spana ut över det snötäckta landskapet om man vet att man när som helst kan krypa ner under ett varmt duntäcke och känns värmen sprida sig genom kroppen, men fullständig värme var något jag aldrig varit med om, förutom de myggiga sommarnätterna, för det var mycket kallt i det ruckliga huset där barnhemmet var, och de enda två brasorna som fanns brann i föreständarens rum och "gängets".

Jag satt och såg upp mot stjärnhimlen från vilken stora lapphanslar sakta dalade ner när jag plötsligt märkte att någonting sakta krafsade vid det nedre hörnet av fönstret. Jag kollade ner. Där stog den mest underliga varelse jag någonsin sett. Hon, - för jag såg att det, vad det nu var, var en hona - hade långt, yvigt, rödbrunt hår som räckte till fötterna på henne och en liten grön luva på det. Hon hade också små, spetsiga, bruna skor som såg ut att vara gjorda av läder. Jag trodde nästan att hon var en dvärg, innan jag kom ihåg att dvärgar inte kunde vara flickor.

"Vem är du?" frågade jag tveksamt. Jag var inte van att se tomtar, som jag halvt om halvt hade bestämt att hon var, och jag var väldigt nervös.

"Vi måste prata snabbt! Det här är inte en trygg plats", väste hon. "Heter du Katie Farley?"

"J..ja, jag menar, vem...VAD är du och vad vill du mig?"

"Jag är en tomtenissa! Men kom nu! Här är inte säkert!"

Jag visste inte vad jag skulle tro, men det verkade mycket mer spännande att följa med henne än att stanna kvar där. Jag småsprang fram till min säng och tog ner min slitna kappa från sängen, den hade många hål men den skyddade ändå lite från blåsten, och sprang tillbaka till fönstret och öppnade det. En iskall vind blåste in över rummet och mina rumskamrater rörde oroligt på sig. Ett tag var jag rädd att dom skulle vakna, men det gjorde dom inte. Jag klättrade ut genom fönstret och landade ljudlöst på den mjuka pulversnön, jag hade lärt mig konsten att smyga bra för att få vara ifred.

"Kom nu", sade tomten utan att vända sig om och började gå. Jag småsprang fram till henne för att komma ikapp.

"Jag vill inte vara oartig, men jag vet inte vad du heter."

"Morgan", sade hon uttrycktslöst och gick vidare, och jag följde efter henne bort mot den stora, snötäckta skogen.

*

Vem är Morgan? Vad vill hon Katie och vad kommer att hända nu? Läs nästa del i Julens Stjärna imorgon!

*

Så! Det var första december! Gillade ni det? Hoppas att ni gjorde det, för jag tyckte ialafall att det var supekul att skriva! Vi ses imorgon!

Såååååååååå spännande

Varför taggade du intemig??

*sitter i ett hörn och blänger ibland på dig*

Nej med den var jättebra!
Längtar tills imorron!