One Piece

Saru tittade ganska ointresserat på när hon hoppade ned, han antog att hon hade gjort det förut och det var trots allt inget han förmodligen inte skulle klara. När hon frågade vad han ville henne så ansåg han att det var bäst att inte gå som katten runt het gröt.
"Jag tänkte att du kanske skulle vilja hänga med mig på ett äventyr?", frågade han enkelt. Längre bort kunde han se hur Elanor gick längs med skogskanten. Hon verkade trevlig, kanske skulle han ta med henne också? Han visste inte ännu men kvinnan som nu stod framför honom intresserade honom mycket.
"Jag hade tänkt segla jorden runt, om du är intresserad?", fortsatte han. Det kunde vara så att hon inte hade äventyrsandan som krävdes men i så fall var det inte så mycket han kunde göra då han inte kunde tvinga med henne, eller?

Bonbon studerade mannen framför henne, han var yngre än henne, inte med många åt men han var ändå yngre. Hon var inte helt säker på vad han kunde, kanske skulle han försätta henne i knippa ifall hon antog hans erbjudande, kanske skulle hon få uppleva sitt livs äventyr. Hon visste inte vad som skulle ske, men det var självklart en del av erbjudandet. Bonbon tog ut klubban ur munnen men stoppade in den sen, osäker på vad hon skulle svara. Hon följde mannens blick när han studerade den andra flickan och funderade på om han frågat henne ifall hon skulle följa med?
Bonbon vände sig mot mannen och tog ut klubban ur munnen.
"Ni vet inte vem jag är, och jag vet inte vem ni ä . Trots det kommer ni till mitt hem och frågar mig om jag vill segla ut med er på havet. Hur skall jag veta att ni inte leder mig ner i dödens kalla grepp?" Sa hon sakligt och såg på mannen. Bonbon började gå runt mannen medan hon studerade honom.
"Ni kan tillhöra marinen, ni kan vara jagad av någon eller helt enkelt oförmögen att leda en besättning på havet. Vad garanterar min säkerhet?"
Bonbon stannade och vände sig mot havet, hon dolde ett leende, trots att hon inte kände mannen, eller visste vart de skulle så hade hon redan bestämt sig, mannen hade inte behövt förklara att de skulle ut på äventyr. Bonbon stirrade på havet en längel stund och en tystnad uppstod, hon fann den bekväm, men var osäker på vad mannen ansåg. Långsamt vände hon sig om med ett leende mot mannen.
"Men jag följer med er ut på havet. Jag har länge velat tillbaka och skall jag dö så kan det lika väl vara på havet. Men bara för att jag kliver ombord på er båt skall ni veta att jag inte kommer följa vilken korkad order som helst!" Sa hon bestämt och skrattade.
"Så vart skall vi fara kapten?" Sa hon och blinkade roat mot honom och förde åter in klubban i munnen.

Elanor lyssnade på deras samtal, det kanske inte tillsynes såg ut så. Hon hade ett slags färdighet i det, lyssna samtidigt som det såg ut som man gjorde helt annat. Hon hade fått en hel del saker tack vare det hon egentligen inte borde veta.
Men alla hemligheter var dolda inom henne som så mycket annat.
Då kvinnan verkade acceptera erbjudandet och samtalet verkade ta sitt slut kom hon mot dem med två strån med bär uppträtt på.
"Firande till din första besättning och grattis till platsen." sa hon med ett litet skratt och ett stort leende och gav ett varsitt strå till dem. Hennes tankar om det fick inte någon veta, för varför skulle någon veta? De här två som hon inte ens visste namnet på skulle snart gå till sjöss och de skulle troligen aldrig ses igen. Elanor orkade inte sörja dessa snabba bekantskaper som hon blivit allt för van vid. Hon skulle leva och dö här, hade lärt sig att acceptera det.

Saru lyssnade till kvinnans resonemang och när hon hade avslutat ryckte han lätt på axlarna.
"Det kan du inte veta och inget garanterar din säkerhet.", Sade han med ett stort leende. Men det gladde honom när hon tillslut sade att hon skulle följa med honom, det underlättade det hela men ja, var skulle de åka? Det visste han inte ännu, inte nästa ö i alla fall.
"Jag vet inte vilken vår nästa destination är, som i nästa ö, men jag siktar på storleden.", Sade han drömmande och tänkte på vilket pampigt hav storleden faktiskt var; där äventyren var många och farorna ännu fler. När de hade pratat klart dök Elanor upp igen, med två strån fyllda med bär.
"Tack.", Svarade han enkelt, med ett leende och började att äta på bären, sedan vände han på klacken och styrde stegen mot sin båt.

Bonbon såg på mannen men sa inget, hon visste att han inte kunde garantera hennes säkerhet, ingen kunde garantera hennes säkerhet på havet, inte ens hon själv. Havet tog vad det vill och man behövde hela tiden vara på sin vakt. Men hon trodde hon skulle klara sig utan några större problem så länge hon inte ramlade i vattnet, hon var förvisso ingen stridskämpe och om hon hamnade i närstrid skulle hon förlora, nej hon försökte alltid slå ut sin motståndare innan denna fick tag på henne. Hon hade tur med sin frukt, som gjorde att hon kunde röra sig ljudlöst, hon och det föremål hon använde. Bonbon var en hyfsad skytt och oftast träffade det hon kastade, men annars kunde hon alltid smyga upp bakom någon och undanröja dem. Hon såg på mannen och log mot honom.
"Storleden ja, det var inget som förvånade mig att höra, och ja det är ett mål som alla andra. Min gissning är att ni som resten av pirat världen vill komma åt one piece?" sa hon och log roat mot honom, det verkade vara en dröm som de flesta pirater hade.
Bonbon såg på strået som flickan höll fram och hon tog det med en nick som tack och såg sedan på mannen när han försvann, Bonbon misstänkte att han var på väg mot sin båt, men hon behövde packa, hon hade inte mycket men hon var inte villig att lämna det hon hade här. Bonbon svingade sig upp i trädet och lämnade flickan nedanför till att göra vad hon ville. Väl inne i kojan började Bonbon packa det viktigaste.

Elanor stod osäkert kvar då de båda lämnat henne. Hon visste inte vad hon skulle göra, hon var inte den som lärt sig att följa sin egen instinkt utan följde enklare order.
Hon hade en gång i tiden haft en egen vilja och visst fanns den kvar men den hade blivit bortmotad och hon hade blivit slagen för den.
Men nu stod hon här och hade alla alternativ i världen. Hon kunde stå kvar, följa efter mannen, vänta på kvinnan, gå varhelst hon ville eller återvända till värdshuset.
Men egentligen fanns det bara ett alternativ, hon var bunden till värdshuset med ett kontrakt hon inte fått sett. Ägaren hade sagt åt henne att göra som mannen sa åt henne och komma åter med det hon tjänat in. Så det fanns bara ett allternativ, hon kastade en sista blick upp i trädens kronor efter kvinnan och sprang sedan efter mannen. Hur det än var kunde det bli spännande att se ett skepp eller vad nu mannen ägde.
Snart hamnar hon jämsides med honom och faller sedan tyst in i hans takt. Hon ville ha sina pengar, men hon hoppades att det inte skulle ske än för det betydde att hennes lilla äventyr var slut och hon var tvungen att återvända alltför snart.

Saru gick sakta men säkert tillbaka till sin båt, mycket snart hörde han fotsteg och sedan dök Elanor upp vid hans sida, gick efter honom likt en herrelös hund. Det irriterade honom inte, han lät henne hållas; om hon ville något skulle hon få ta första initiativet. Medan han gick blickade han ut över sina hemtrakter och ett varmt leende, fyllt av kärlek för Spider Miles, lös upp hans leende; det var underbart att fyllas av denna nostalgi och värme han nu kände inombords.
Efter nostalgitrippen och promenaden nådde han hamnen, utan ett ord till Elanor hoppade han i båten och tog upp en större hatt. Han lade sig till rätta i båten och lade hatten över ansiktet för att få sig en tupplur innan allt började; det skulle trots allt bli en lång resa.
"Väck mig om kvinnan kommer tillbaka, okej? Eller tja, det får du göra som du vill förresten.", Sade han lite grötigt och snart kunde man höra hans djupa andetag, blandat med snarkningar som vittnade om att han sov. Saru sov tungt och han drömde sällan, mörkret bara tog honom och bäddade ned honom i drömlösa, lugna nätter skyddade från mardrömmar.

Elanor som inte alls kände samma tjusning inför staden som mannen vid sig njöt ändå av promenaden på sitt vis. Hon njöt av att vara ute, att känna solen mot sin bara hud och att söka lite av den frihet hon ovetandes söktes.
Då de kommit till hamnen ser hon att mannens båt är något mindre än vad hon föreställt sig, mycket mindre än vad hon föreställde sig.
Hon nickar åt mannens order då han hoppar i båten för att vila. Dock blir hon förvirrad av hans nästa ord, att hon fick göra som hon ville. Kunde han inte vara konsekvent och bestämma sig? Troligen inte och hon kunde inte säga det heller så han redan hade somnat.
Elanor bestämmer sig dock för att göra som han sagt, det var värdhusvärdens ord. Hon hade ändå inte fått pengar för sin hjälp, så att vänta var det hon skulle göra.
Elanor kryper upp på en av trälådorna som står där och sitter hopkuren med armarna om benen och är noga med att inte smutsa ner den vita klänningen. Den klänningen hade hon att servera i och hon kunde bara föreställa sig vad som skulle hända om hon skulle smutsa ner den.

Bonbon bar ryggsäcken över ena axeln, hon hade lagt ner det som hon fann nödvändigt i den, kläder, pengar och lite personliga tillhörigheter, allt annat som hon fann onödigt hade hon lämnat i kojan, självklart hade hon godis med sig också, hon lämnade aldrig huset utan godis. Bonbon hade slängt en sista blick över axeln och studerat kojan som varit hennes hem de senaste åren, men hon skulle inte sakna den. Visst älskade hon sin hemstad, hon trivdes i den, men dragningen till havet var större, och hon var nyfiken på vad den legendariska skatten innehöll, även om mannen som nu blivit hennes kapten inte tänkte bege sig dit så tänkte hon, även om det innebar att hon behövde byta båt. Bonbon såg några marinsoldater längre fram och bestämde sig för att det var bäst att ta sig fram tyst, hon knäppte med fingrarna och snart rörde hon sig ljudlöst. Hon stannade dock när hon såg att det var fler soldater, de letade knappast efter henne men det skulle inte hindra dem ifrån att anhålla henne ifall de fick tag i henne. Hon slängde en blick på hustaken och klättrade snart upp på ett för att ta sig till hamnen den vägen, det här var en väg hon tagit många gånger innan och hon sprang lätt över taken. Däremot kunde hon medge att marinsoldaterna intresserade henne och hon stannade till en stund för att se om hon kunde lista ut vad de gjorde här, men hon gav snart upp, soldaterna sa inte mycket utan genomsökte bara varje hus längs gatan och hon bestämde sig för att ta sig till hamnen. Bonbon kom till det sista huset vid hamnen och klättrade ner, hon såg inga soldater här och misstänkte att marinen lagt till vid en annan pir, det här var trots allt en mindre pir, vilket gjorde att människorna som var här ägnade sig åt sitt. En gammal fiskare såg henne komma och han hälsade genom att vinka, Bonbon hade pratat med mannen många gånger, han var en trevlig karl, även om han var lite barsk, hon nickade tillbaka och gick sedan ner för piren. Hon såg flickan sitta på en trälåda med armarna runt sig, hon stirrade rakt fram och Bonbon undrade var hon tänkte på, men hon fann ingen mening att fråga henne. Flickan verkade inte upptäcka henne och Bonbon passerade ljudlöst bakom henne och såg på mannen som sov i båten och höjde ett ögonbryn, hon klev självsäkert ner i båten och stoppade en klubba i munnen, hon petade mannen i sidan med en pinnen som flöt förbi i vattnet och väntade på att han skulle vakna, hon stirrade upp i himlen och log, hon skulle äntligen få ge sig av ut på havet.

Elanor ryckte till upp ur sina tankar och stirrar på kvinnan i båten. Hur hade hon kommit dit? Elanor hade inte ens hört henne komma. Hur dålig fick man vara? Ägaren av värdshuset hade rätt, hon var värdelös och att de tagit henne till sig var väl ren barmhärtighet.
Hon hade enbart fått en enda uppgift från mannen och den hade hon misslyckats med. Kvinnan hade kommit och Elanor hade inte hunnit väcka mannen, kvinnan ordnade det själv.
Tyst hoppar Elanor ner från trälådan och börjar gå därifrån, börjar gå hem. Hon förtjänade inte de utlovade pengarna då hon inte lyckades med uppgiften. Snart får hon åter fram ett leende på sina läppar och hälsar frånvarande på var och en. Hon försökte att inte tänka på vad hon lämnat trots att hon inte ville annat än att återvända.
Men hon visste att det skulle vara mycket att begära att få följa med, hon skulle vara i vägen, hon var bunden till värdshuset och så var det, hon borde bara inse det.