~Kärlek i en Flammande Bägare på Hogwarts~ [PRS]

Penelope tar emot blocket och börjar bläddra genom teckningarna ända från början, då och då hummar hon och mm-ar, hennes ögon spärras upp och blir förbryllade, men efter ett tag har hon tagit sig genom hela blocket.
"De är ljuvliga gumman, helt otroligt ljuvliga. Jag gillar speciellt den där en man jonglerar med tallrikar, där fick du verkligen till skuggorna helt rätt också!" säger hon uppspelt och glatt medan hon lämnar över blocket till Jade igen. Penelope reser sig upp från sätet och placerar sig på det motsatta precis så som hon tidigare satt, så som hon föredrar att sitta.

Tåget skumpar fram, det tuffar och puffar, men ljudet dränker i alla fall ut ljudet från korridoren och kupéerna runt om dem. Penelope njuter av den skumpande känslan, hon tycker att den påminner om att bli vaggad av något slag. Du vet, när någon kramar om en bakifrån och gungar från sida till sida. Så känns det nästan.

"Tack så mycket!", säger Jade glatt och tar emot blocket igen, "Du anar inte hur glad jag blir att du tycker om dem. Mormor är på mig vad gäller skuggningen, jag måste jobba mer på det. Men ibland får jag nog till det"
Hon ler mot Penelope som återigen sitter mitt emot henne.
"Vi målade om i vardagsrummet i sommar. Den ljuvligaste nyansen av blå du kan tänka dig! Jag lyckades få ihop pengar till färgen på mitt extrajobb och du skulle sett hur glad mormor blev"
Hon log vid minnet och lutade sig tillbaka mot sätet. Hennes blick for ut genom fönstret och tankarna virvlare runt i huvudet, "Det kommer bli ett bra år, eller hur? Det måste bli det"

Penelope ler mot Jade som nu stirrar ut genom fönstret där landskapet seglar förbi i hiskelig fart.
"Det kommer bli ett bra år, eller hur? Det måste bli det." säger Jade, Penelope lägger huvudet på sned.
"Klart det blir ett bra år, det är vårt sista år och det kommer bli fantastiskt. Jag menar, hur kan det inte bli det? Massa plugg, roliga nya kurser, examen... Snape." säger Penelope och ler lite för sig själv när hon smugglar in deras professor för att se Jade le det där söta leendet hon tycks göra omedvetet när samtalet handlar om Snape, eller när hon ser honom, ibland till och med när hon tänker på honom gissar Penelope som nu plockar upp sin väska från golvet.

Hon börjar rota runt i den,
"Så, du sa att ni målat om i vardagsrummet, i blått också. Jag älskar blått. En underbar färg tycker jag allt." fnittrar hon fram och ser på sina kläder.

Det är nästan så att Jade ryser när hon hör Penelope nämna Severus. Den mannen, tänker hon drömmande och istället för landskapet som far förbi utanför fönstret ser hon honom framför sig. Hon blinkar till för att klara upp huvudet och vänder sedan blicken mot sin vän igen.
"Jaa, blått är fantastiskt fint", skrattar hon och ser på Penelopes kläder, "vad är det du rotar efter?", kunde hon sedan inte låta bli att fråga.

Penelope svarar inte på Jades fråga utan fortsätter koncentrerat att leta i sin överfyllda väska.
"Men va i hela friden har- ah, där är du ju!" utbrister hon när hon finner det hon söker. Hon hivar upp en avlång ask med en rosett på. Penelope ser på asken, inuti vilar en vacker silvrig fjäderpenna hon köpte när hon var på Akadmitillbehör För Eder Konster som är en skriv, bok och skoltillbehörs handel gömt inne i London.

Penelope vet att Jade och hennes mormor ibland för kämpa lite för att ekonomin ska fungera bra och att de inte har råd att införskaffa extravaganta saker.
"Här..." säger hon med ett hoppfullt leende och räcker asken till Jade.

Jade tittar förvånat på Penelope och tar försiktigt emot asken. hon nuddar försiktigt vid rosetten med fingerspetsarna och ler.
"Åh, Pene, vad har du nu hittat på?"

Andlöst öppnar hon asken och flämtar till. Inuti ligger den finaste fjäderpennan hon sett, en sådan som hon själv aldrig skulle bry sig om att se åt ens då hon aldrig skulle ha råd att lägga pengar på en sådan sak. Hon tar försiktigt upp den och håller den i handen, njuter av hur den känns i hennes grepp. Det är som att den vore gjord för henne. Hon möter Penelopes blick men får inte fram ett ljud. Jades ögon tåras och hon reser sig och ger sin vän en kram innan hon sätter sig på sitt säte igen och åter vilar sin blick på pennan hon håller i sin hand.
"Tack så mycket. Den är så fin", får hon fram, "Jag vet inte ens vad jag ska säga."

Penelope ler mot sin vän där hon sitter på sättet, nästan stum från presenten.
"Äsch, det var väl inget. Om du nu ska teckna så ska du väl ha ordentliga saker? Eller hur. Dessutom så hade jag inte förlåtit mig själv om jag inte köpt den. Tänkte på dig direkt när jag såg den liksom." säger hon glatt och plockar fram asken med mugglargodis, hårda kola karameller. Hon tar upp en liten karamell och stoppar den i munnen. Sockret smeker hennes tunga och hals. Penelope räcker fram asken till Jade,
"Vill du ha?" frågar hon glatt medan hon skakar på asken så att karamellerna prasslar.

Men hon slutar plötsligt skaka på asken, hennes huvud vrids snabbt mot kupédörren när en kille går förbi utanför tillsammans med några andra killar och tjejer. Han har halvlångt lockigt honungsblont hår, vackra ansiktsdrag och han ler glatt. Penelope vet vem det är, Cedric Diggory. Hon minns samtalet de hade då de sprang in i varandra i Diagongränden precis innan terminens start och hon ler lite för sig själv, fast hon vet inte varför. Cedric är lika gammal som hon själv och de har pratat innan, till och med arbetat ihop på lektionerna ibland.

Jade sträcker sig fram och norpar en karamell ur asken som Penelope håller fram och följer hennes blick genom fönstret. Aha, Cedric. Det förklarar Penelopes leende. Jade kan inte låta bli att le hon också, vem som helst för att hennes vän ska sluta tänka på katastrofen som stavas Eric. Hon höjer sedan menande på ena ögonbrynet.

"Cedric Diggory, huh?"

Penelope vrider sitt huvud mot Jade med ett förvånat ansiktsuttryck,
"Va? Vad pratar du om?" frågar hon förvirrat och lägger huvudet sött på sned. Penelope har ingen aning om vad Jade pratar om, hon har aldrig varit bra på att veta när hon gillar någon eller inte gillar någon och hon är ganska omedveten om att hon ler när hon ser Cedric. Hon vet inte heller varför hon började tänka på deras samtal, de har ju som sagt pratat många gånger förut. Fast, något känns annorlunda inuti henne nu när hon sett honom igen.

Jade ler stort åt Penelopes förvirring. Hon förstod inte hur hennes vän som var så smart när det gällde nästan allt kunde vara så omedveten om just den delen som har med kärlek att göra.
"Du ler när du ser honom, Pene, det var allt jag menade", sade hon mjukt och lutade sig tillbaka mot sätet, "Och jag förstår dig. Han är ursnygg och jag vet att ni har pratat en del"

Hon höll fortfarande sin nya vackra fjäderpenna i handen och kände hur hon riktigt längtade efter att pröva den så hon tar åter upp blocket som hon tidigare lagt åt sidan. Men hon började inte rita på en gång utan tittade på Penelope för att se ifall hon hade fått sin vän om hon hade någon tanke om den söta Cedric.