Vi försöker en gång till

Cara ryckte på axlarna, hon hade inget emot att Draco skulle hamna i Azkaban, men hon tvivlade på det, han hade bland de bästa advokaterna i landet och de skulle göra allt för att han inte skulle hamna där, Laura verkade vara eld över öronen förälskad i honom och skulle inte vitna emot honom och hon själv skulle inte våga. Hon ville göra allt annat än att förarga honom, inte bra för sin egen skull utan även för Robins. Cara funderade på om hon skulle säga något lugnande till Laura, att han skulle komma ut och att hon inte behövde oroa sig, men var det någon mening? Kanske, kvinnan verkade nämligen få nästintill panik.
"Oroa dig inte, han kommer komma ut" sa hon lågt, hon visste att det var sant även om hon inte önskade det.
Cara höjde ett ögonbryn så som hon alltid gjort när hon visste att någon ljög, självklart kunde hon inte tvinga ur Laura några svar, eller jo det kunde hon, men hon hade ingen lust med det, hon fann inget nöje i det.
"Du verkar lite nervös" sa hon försiktigt "Att vara älskar är inte allt" svarade Cara och såg på Robin som skrattade och såg sedan på Laura men valde att inte svara, hon hade själv varit där och om Laura själv inte såg att Draco gjorde något fel kunde hon inte göra något åt det.

Laura lugnades av kvinnans ord, som hon gjort förr då de var vänner och allt var mycket enklare. Han skulle komma ut, komma tillbaka, han skulle det. Men någonstans började hon tvivla att det verkligen var bra. Det var vid detta stadiet, denna timma Draco brukade ge henne mer av drycken, men han var inte här nu.
"Han fick mig att sluta jobbet idag." sa hon bara lågt, hon visste inte varför hon delgav detta till Cara, kanske som ett bevis att han ville ha henne hos sig, eller ett förtvivlat rop på räddning. Fast hon var ännu inte i det stadiet då hon ville befria sig eller befrias.
Trots sina ord om att älska verkade ringen om hennes finger betyda mindre än att hon förlorat sitt jobb och inte ens jobbet verkade hon bry sig om mer.
Tillslut vände hon sig bara om för att gå utan ett ord. Hon visste att hon måste vara hemma, vänta på Draco, han gillade inte att ha henne ute att hon talade med andra.

Cara tittade förvånat på Laura, hon visste vad hon jobbade med, hon hade läst tidningarna och Cara hade tyckt att det var ett perfekt jobb för kvinnan, Laura hade verkat nöjd.
"Var detta något du ville, eller något han ville?" frågade hon sakligt, Draco hade inte velat att hon skulle ha ett jobb, hon hade inte behövt ett för att försörja sig, ingen av dem behövde det, men skillnaden var att Laura haft ett jobb hon verkat älska, Cara hade aldrig haft något. Hon hade inte heller velat ha något.
Cara såg på Laura när hon började gå, borde hon stoppa henne? Cara tog ett djupt andetag, hon borde kanske försöka göra något, hon hade själv varit i den situationen.
"Laura" började hon försiktigt "Vill du ta en fika?" frågade hon lågt och såg på kvinnan.

Laura stannade upp och vände sig om och det var som att masken hade ramlat av för ett ögonblick, on såg förtvivlad ut.
"Draco, jag behöver inte jobba sa han. Han ville ha mig hos honom, han älskar mig så." mumlade hon fram, ordet älska använde hon mycket, som att ursäkta Dracos beteende mot henne och förklara varför hon följde honom så villigt. Då Cara frågade om fika tvekade hon, hon ville men hon visste att Draco skulle bli rasande.
"Han kommer nog inte på några timmar, jag måste vara hemma då." mumlade hon, mest till sig själv och nickade slutligen åt Cara. Verkan av drycken hade mer och mer försvunnit, men hon levde än i förnekelse, skämdes för sitt beteende att hon var så svag och ursäktade Dracos handlingar i allt.

Cara nickade, det var som hon misstänkte, Laura hade inte själv valt det.
"Ja han säger det" sa Cara endast, hon hade själv blivit övertalad att det var en bra idé att hon inte tog ett jobb, han älskade henne så och ville inte vara utan henne. Först hade hon funnit det romantiskt men sen hade hon förstått att det berodde på att han inte ville att hon skulle träffa andra, han avskärmade henne ifrån resten av världen. Det hade tagit henne tid att förstå alla lögner han sagt henne, hur ont det hade gjort att höra dem och hur korkad hon hade varit.
"Vi tar en kort fika så du hinner hem" sa hon vänligt och försökte sätta ner Robin i vagnen som inte alls ville och Cara log mot dottern och bar henne istället på armen. Hon såg på Laura som verkade nästintill viljelös. Cara förde dem till ett lugnt avsides café och beställde in en kopp te och ett glas juice till Robin, och en smörgås att äta, hon såg på Laura och väntade på att hon skulle beställa något.

Laura följde efter dem och såg kort på flickan i Caras famn med rynkad panna. Det kunde vara Dracos dotter, hon var i ålder för det. Ålder för då Cara lämnat honom och han fått tag på Laura. Men det kunde vara den andre mannen med, bara att det skett alldeles efter, vem visste Cara kanske hade varit otrogen?
Men om det skulle vara Dracos dotter, skulle då det som Laura misstänkte växte i henne bli dennes syskon?
Laura rynkade på pannan, så många tankar, som att hon började vakna upp. Men då hon stod framför disken och de alla väntade på att hon skulle beställa blev hon åter viljelös och tillbakadragen. Var någonstans var Draco när hon behövde honom? Han brukade beställa åt henne. Men slutligen beställde hon ett viss sorts te som hon visste att Draco skulle valt men som hon själv avskydde.
Om och om igen fick hon upprepa Caras ord i sitt huvud, en kort fika så du hinner hem. hon försökte att lugna sig, men hon var rädd.

Cara granskade Laura som verkade ha svårt att bestämma sig, hin misstänkte att Draco brukade sköta detta åt henne, precis som han gjort åt Cara när de varit tillsammans.
Cara slog sig ner vid ett bord och log när de fick maten, hon var hungrig, hon hade trots allt inte ätit frukost utan bara glass. Robin tog nöjt emot muggen Cara fyllt med juice och började dricka. Cara såg nervöst på Laura, hon visste inte varför hon sagt att hon ville fika med henne, kanske för att hon kände igen sig i flickan eller snarare kvinnans situation.
"Så hur länge har du och Draco...?" frågade Cara försiktigt, hon var inte säker på vad hon skulle prata om och varför hon nämnt Dracos namn var för henne en gåta, hon övervägde att ursäkta sig och gå hem och gömma sig under täcket tills Law kom hem.

Laura bara stirrade ner i sin tekopp utan att ens knappt se den. Hon visste inte varför hon var här och med Cara som hon borde hata för allt hon gjort. Men långt inne började hon tvivla, även om hon ännu inte ansåg att Draco gjorde fel. Hon visste inte ens vad Cara gått igenom med honom, hon hade endast hört Dracos version vilket han tillslut fått henne att blint tro på.
"Sedan du lämnade honom, han kom till mig då." sa hon lågt. Det hade blivit mer och mer intensivt och det hade inte dröjt innan hon flyttat in till honom och börjat anpassa sig efter hans vilja och önskemål. De hade väl varit samman i ca två år, mer eller mindre.

Cara nickade, hon var faktiskt förvånad över att Draco hade vänt sig till Laura, det var inte vad hon hade väntat sig.
"Ja han hade antagligen inge annan att vända sig till" sa hon enkelt och ryckte på axlarna, Draco pratade knappt med Blaise längre, inte för att hon gjorde det heller. Hon hade faktiskt ingen kontakt med någon ifrån skoltiden, hon hade helt enkelt glidit ifrån alla medvetet och omedvetet. Cara tog en klunk av teet, hon visste inte vad hon skulle säga, hon ville fråga vad Draco sagt om henne eftersom Laura var så fientligt inställd men hon var inte säker på att hon ens ville höra det.

Laura möter slutligen Caras blick utan att ha rört teet.
"Han sa att det var för att du hindrat honom innan att komma till mig." sa hon uppriktigt, hon ville se på Cara om det var sant.
Det var mycket i Dracos plan som inte var bra, som att inverkan av hans dryck började avta alltmedan hon inte fick nytt.
Alltmedan den började avta började Laura bli mer medveten om saker, så som nu, men hon var absolut inte beredd på att erkänna det, att lämna honom. Hon hade ingen att fly till, den Cara som var här kände hon knappt och Laura visste ännu inte om sina känslor för Draco och allt. Istället gick Lauras blick mot den glada och leende flickan.
"Vad heter hon?" frågade hon slutligen för att slippa tala om sig.